Med alarmister i gotlandsradion

Det är viktigt att belysa problem. Men säkerställ att det verkligen är problemet du belyser, och inte ett symptom på ett mycket värre problem.

Det är viktigt att belysa problem. Men säkerställ att det verkligen är problemet du belyser, och inte ett symptom på ett mycket värre problem.

Allvarligt talat trodde jag vi begravt den här debatten. Den är över två år gammal. Jag trodde vi gått vidare och siktat in oss på de verkliga orsakerna. Att vi lyft oss lite, släppt symptomjakten till förmån för de verkliga problemen. Men så ramlar vi ner i alarmisternas hjulspår igen…

P4 Gotland intervjuade idag ”Åse Victorin, specialist i barn- och ungdomsmedicin, skolläkare och föreläsare” som det står på deras hemsida. Och jag ska absolut inte ta ifrån henne den kunskap hon besitter, och mycket av problemen hon ser bland ungdomarna är mycket riktigt ett problem. Men bara det att hon, och programledaren, använde sig av just ordet ”skärmtid” räckte för att slå på varningsljuset hos mig.

”Skärmtid” är förmodligen en av de dummaste och mest felaktiga uttrycken som finns vad det gäller människors användning av informationsteknologi. Och detta slarvigt använda ord används nästan uteslutande för att beskriva något negativt. Något katastrofalt. Något… alamistiskt!

Fråga dig själv; Vad är ”skärmtid”? Är det den tid du sitter lutad över din telefon? Är det när du tittar på din surfplatta? Eller datorn? Är det datorn och allt som har med internet att göra? Är det när du skriver ett brev? Tittar på film? YouTube? Spelar spel som Tetris, eller Counterstrike?

Vad är skärmtid?

Är boken en skärm? Tidningen? Är det skillnad om boken eller tidningen läses på en läs- eller surfplatta? Åse Victorin sade, som jag uppfattade det, att all ”skärmtid” verkligen var all ”skärmtid” oberoende vad du gör. Är då en film skadligare att se på en datorskärm jämfört med att se samma film på din teve? Eller att gå på bio och stirra på en 15 kvadratmeter stor skärm två timmar i sträck?

Jag tror inte på detta. Det finns åtminstone två mycket viktigare frågor. Den ena är hur länge du gör något. Den andra är vad du gör. Allt är skadligt i för stora mängder. Och det är, i längden, skadligare att spela ”stressiga” spel jämfört med ”lugna” diton. Ingen, absolut ingen, mår bra av stresspåslag flera timmar om dagen alla dagar i veckan.

Därefter har vi nästa nivå. En ännu viktigare nivå. Det är föräldrarnas ansvar över sina barn. Föräldrars medvetenhet om vad barnen gör, vilka spel de spelar och vilka kontakter de har på nätet är lika viktigt där som i det verkliga livet. Precis som i det verkliga livet påverkas också barnen av sin livssituation, och det kan vara precis lika mycket verklighetsflykt att börja ta droger som att fly in i en annan fiktiv värld. Det tillfredställer precis samma beroendecentrum i hjärnan och det är precis lika lätt att trilla in i vilken av dessa beroenden om barnet har anlag för detta.

Att prata om ”skärmtid” och hur skadligt det är, är som att prata om hjul och mena att det är farligt. Precis så dumt och uddlöst är det, och jag önskar att media kunde låta bli att ge dumheten näring och istället prata om hur vi tar hand om våra barn på bästa sätt.

Eller prata med våra barn!

För den nyfikne finns det hur mycket som helst på nätet, och länkar i länkarna. Följ tråden Emanuel Karsten hade på sitt Twitter, eller vad kommunikationsbyrån Salgado skrev så sent som i februari i år.

Gå, gick, gått… långt för att vara jag

Thule station under en resa med Gotlands museijärnväg.

Man kan gå långt i sitt liv. Fast ibland är det skönt att få skjuts…

Det enda vi med säkerhet vet, det är att vi inte har en aning om vad framtiden har på gång för oss. Om någon till exempel skulle ha berättat för mig för fem år sedan att jag med jämna mellanrum skulle pilgrimsvandra så hade jag knappast trott dem. Om någon för bara lite drygt två år sedan skulle påstå att jag varje morgon skulle kliva upp i svinottan och ta en rask morgonpromenad, oavsett väder, skulle jag tro att de var galna.

Men dåtidens framtid har omvandlats till dagens verklighet. Jag jobbar på ett ställe där pilgrimsvandringar är en realitet (och en del av företagshälsovården), och en läkare lyckades skrämma upp mig tillräckligt för att åtminstone till en viss del följa hälsorådet. Så framtiden hade verkligen överraskningar beredda för mig.

Sedan är det lite extra roligt att i stort sett de enda gångerna jag inte tar min morgonpromenad är just samma dagar som jag ska pilgrimsvandra. Man måste ju unna sig att skolka lite från plikterna ibland.

Och har man tur får man åka museijärnväg tillbaka samma väg som man just gått…

En underbar vintermorgon

Vitt på marken och frost på grenarna. Visst är det vackert?

Vitt på marken och frost på grenarna. Visst är det vackert?

Det är väl nästan så att man anmäler sig själv för spöstraff när man säger det, men i morse var det väldigt vackert ute. Solen var på väg upp, gårdagens sena snöfall utgjorde basen för den rimfrost som gnistrade på grenar, gräs och blad, och himlen var klar och kall.

Längre bort över ön, samt utåt sjön, låg enstaka tunga bymoln som sträckte sig hela vägen från valfri yta och upp, upp i luften. Men över Västerhejde var det klart och kallt. Det nöp om kinderna under min morgonpromenad, och lyfte verkligen livsandarna högt upp i luften.

Sedan kom jag på att det var andra halvan av april. Hade det varit i slutet av november eller i början av december så hade allt varit underbart. Nu… var det något som skavde!

Men solen lyckades i alla fall smälta frosten på bilrutorna innan avfärd…

En staräur är en staräur är en… inte det?

Snöfall i april

Den stressade räknade till flera ”staräurar” i helgen, och kanske främst under annandag påsk. Men jag påstår att det bara var en.

Gotländskan är en fantastisk dialekt, och gutamålet är ett fantastiskt språk. Ja, det är inte bara jag som säger att det är ett eget språk, utan det finns faktiskt språkforskare som säger detta, så jag är inte helt ute och cyklar här. Det kan vara så att vi är flera som har fel, men då får vi väl skaffa några tandemcyklar istället.

Ett väldigt aktuellt gotländskt ord är ”staräur”. Den korta betydelsen är ”bakslag i vårvädret”. Den långa är att vintern kommer tillbaka med snö och minusgrader trots att vårblommorna tittat fram, gräset har börjat växa och flera knoppar har brustit på kvistarna. De flesta är ense om att en ”staräur” inte är något man önskar, utan är mer negativt laddat eftersom vi snarare väntar på värme och sol. Men ungefär där slutar många att vara just överens.

För… vad definierar en ”staräur”? När får man börja räkna dem? Hur många krävs det innan våren äntligen är här för att stanna?

Under långfredagen hävdade jag på sociala medier att vi drabbades av den andra ”staräuren” i ordningen. Andra tyckte att det var den sjunde. Jag tror att de flesta i alla fall håller med om att det ska vara sju ”staräurar” till antalet, även om jag hör talas om de som talar om nio, fem och till och med så få som tre. Men jag håller mig till sju för det är vad jag fick höra ”sum leitn sårk pa sokni”.

Det avgjort största trätoämnet däremot är frågan när man får börja räkna ”staräurar”. Det enkla svaret hittar vi i Gutamålgillets ordbok, där vi kan läsa ”snöväder sedan staren kommit”. ”Staräurns dag”, ja det finns faktiskt en sådan dag, var torsdagen den 16 mars enligt Gutamålgillets Allnakku för 2017. Enligt en ornitolog jag känner så är det ungefär då som staren ska återvända till våra breddgrader. Hon är ju en flyttfågel. I alla fall var hon det innan klimatet fick hicka på grund av utsläppen och fågelstackarna numera faktiskt kan övervintra i de sydliga delarna av Sverige. Som Gotland!

Jag har också läst någonstans att du inte får börja räkna förrän 1 april, men den källan känns inte helt trovärdig (förlåt Gefle Dagblad). Det känns dock lite fånigt att ens börja prata om vår innan vårdagjämningen. Alla som börjar räkna ”staräurar” redan i december eller januari har helt enkelt fel. Då är det per definition vinter och det är snöfall, snöoväder eller snöstorm vi talar om och inget annat.

Vad som avgränsar ”staräurarna” är inte heller alla ense om. I mitt stilla sinne måste det handla om en rejäl väderförändring. Snön måste vara tydlig på gräsmattan (vissa talar om minst en halvtimme), och du får inte räkna en ”staräur” per snöby som passerar. Inte ens om vädret samma dag är jättefint där emellan. Nej, det ska vara ett snöfall och därefter ska vårvärmen, eller vad det kan kallas, komma tillbaka innan nästa ”staräur” kan komma. Eller räknas!

Så… Staren ska ha kommit. Det ska vara efter vårdagjämningen. Det ska vara klart definierade väderomslag mellan härligt och varmt vårväder kontra ”winter is coming”. Och det ska vara sju ”staräurar” innan sommaren äntligen är här. Annars blir det en riktigt dålig sommar!

Sådär. Nu står jag här med skägget (nåja, svinborsten jag har på hakan) i brevlådan. Jag är redo för andra tolkningar. ”May the shitstorm comence”, vi har haft tre ”staräurar”.

Kanske till och med bara två när jag tänker efter…