Klimatfrågan – risken med överdrifter…

Det regnade här om morgonen. Jag tror det var för andra gången denna sommar som det regnade när jag klev ur sängen, och för andra gången denna sommar tog jag på mig regnstället alldeles i onödan. För så fort jag kommit ut så… regnar det inte.
Så är jag då överklädd inför min korta morgonpromenad? Jo… eller nä! Skulle jag klara mig utan all galon? Ja. Skulle jag röra mig smidigare? Jo. Skulle jag bli mindre varm? Japp.
Men… hade regnet ökat hade jag varit arg. Hade jag kommit hem blöt som en dränkt katt skulle morgonhumöret vara riktigt kört i botten. Det fick jag lyckligtvis aldrig uppleva. Spöregn eller inte, jag höll mig torr och på ett glatt humör.
Just nu skulle jag vilja sprida den erfarenheten på så många andra plan… Som klimatkrisen! Tänk om vi kunde hantera den på samma sätt som jag tacklade regnet i morse? Jag tittade ut genom fönstret, tog in fakta som vattenpölar och regnstänk i dessa, och agerade ”kraftfullt” därefter. Det visade sig att jag hade fel. Men den slutliga effekten blev bra ändå.
Tänk om vi skulle anstränga oss och göra något för att verkligen hindra temperaturökningen i världen? Vi har alla fakta på bordet. Alla vetenskapliga bevis finns där som regndroppar i vattenpölar. Tänk om vi skulle göra allt som stod i vår makt för att förhindra det vi ser kommer att hända? Precis som jag drog på mig mina regnkläder och satte på mig min ”Njaut ei soli”-keps för att skärma regnet från glasögonen. Tänk om vi om några år upptäcker att vi inte hade behövt göra alla åtgärder för att rädda vår jord och vi står där med ren natur, bevarade glaciärer och en nordisk fjällvärld som fortfarande såg ut som en nordisk fjällvärld och inte en backig barrskog.
Tänk, jag tror vi skulle stå där och ändå vara glada. Precis som jag var i morse efter morgonpromenaden när min regnrock var lika torr som när jag först tog fram den.
För det är ju inte så farligt att vara glad i onödan…