Är det en revolution på gång?

imageDet händer ibland att jag säger något som sårar mina nära och kära. Det har hänt att samtal spårat ur och att någon blir ledsen. Det kan vara jag som såras. Det kan vara någon älskad som såras. ”Om det jag sagt kan tolkas på två sätt varav det ena kan få dig att gråta, då kan du ge dig fanken på att jag menar det andra!”

Så fungerar det inte i politikens värld just nu. Varken i det politiska spelet i världen eller i vårt land. Inte i den svenska politiken och, ta mig tusan, inte ens på det lokala planet. Kan någon misstolka något så gör någon det. Så mycket som möjligt. Hela tiden!

Under helgen som gått, såhär i mitten av mars, har en rikspolitiker fått en knäpp på näsan för att han gick över gränsen en gång för mycket. Under måndagen togs, i alla fall i mina ögon, ytterligare ett steg över en liknande gräns när ett citat lyftes ur sitt sammanhang och blev till att handla om något helt annat. Det politiska spelet har under en längre tid byggts på medvetna feltolkningar och ett knivskarpt ordmärkeri. Det har varit viktigare att peka på hur fel motståndaren har, än att visa sina egna ideér och ideologier. Att göra ner motståndaren har varit viktigare än att lyfta de egna. Jag har skrivit om det om och om igen, och jag är fortfarande lika trött på det!

Förstår inte de som jobbar med politik, såväl nationellt som internationellt som lokalt, att de sågar av grenen de sitter på? Med motorsåg. Och dynamit! Inser de att de genom att kasta bensin på populismens brasa som just nu brinner okontrollerat samtidigt bränner sina egna skepp? Att de föder ett politikerförakt som de istället tillsammans borde kväva?

Ni förtjänar så mycket bättre. Förstår ni inte det? Det jobb ni politiker lägger ner, om ni så är fritidspolitiker eller får en lönecheck, är så viktigt så jag blir förtvivlad över hur detta just nu förstörs. Hur tror ni att ni ska få ungdomar att intressera sig för politik när ni försöker sätta åsnesvans på era motståndare? Hur tror ni att de som precis börjat intressera sig för politik ska orka jobba vidare när ni tvingar dumstruten på varandra? Hur tror ni att ni ska kunna jobba långsiktigt och hållbart när ni bara söker tillfälliga poänger på era motståndares misstag?

Jag blev så otroligt glatt överraskad när Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för ganska exakt ett år sedan gjorde gemensam sak och gick ut för att visa variationerna i sina politiska övertygelser. Tillsammans. Respektfullt!

Men jag tycker jag börjar se en förändring bland gräsrötterna. Även inne bland de politiska gräsrötterna. En liten revolution. Som en vän beskrev det; ”Börjar väljarna tröttna på dagens socialamedier-retorik och längtar tillbaka till en något mer traditionell ”men med er politik innebär det att X för Z” istället för ”kolla vilken idiot”?”

Jag har definitivt tröttnat. Det parti som i höst visar sig kunna använda välgrundade argument för att föra fram sin politik utan att göra ner på ”motståndarna” kommer få min röst. Jag har bytt förr och kommer göra det igen. Just nu ser det väldigt dåligt ut för vissa, och det tänker jag låta dem få veta. För jag är naiv nog att tro att det kan förändras!

Ge oss hopp i höst. Ge oss lite ljus!

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med "enkla" menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med ”enkla” menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Finns det någon som på riktigt ser fram emot årets valrörelse? Jag menar, så där som en liten förälskelse? Eller som när man var liten och det bara var ett par dagar innan julafton? Finns det n-å-g-o-n som verkligen ser fram emot valet?

För det borde vi göra. Kanske nu mer än någonsin! I en värld som för första gången under min livstid har stora problem med framtidsförhoppningen så har det kanske aldrig varit viktigare med det politiska arbetet än just nu. Globaliseringen har skrämt vettet (jo, här är det nog ingen överdrift att säga att de har blivit helt galna) av vissa grupper av jordens befolkning. Frigörelsen från diktatorer, normer, könsroller och annat gör många i maktposition blinda och okänsliga. Tänk Syrien. Men tänk gärna även #MeToo!

Mitt i allt detta ska vi i höst gå till valurnorna. Vi ska välja dem som med raka ryggar ska visa världen att Sverige fortfarande förtjänar att vara ett av de bästa länderna i världen att leva i. Att vi är ett ljus i världens mörkret. Att svenska folket mår bra och väljer att dela med oss av vårt välstånd, om det så är genom humanitär hjälp eller handelsavtal.

Så låt också valrörelsen 2018 handla om detta. Vi behöver en valrörelse där de medmänskliga ideologierna visar vägen. Där partierna berättar om varför just de är det bästa valet för att leda landet. Partier som visar sig själva och vad de vill utan att idiotförklara sina motståndare.

Vi, det vill säga väljarna, behöver partier som för in vett och sans i samtalen. Nu mer än någonsin. För aldrig tidigare har demokratin i Sverige varit så utsatt som idag. Idag, när andra krafter motarbetar demokratin. När retoriken på nätet, i teven, på fikarasterna går ut på att ljuga, att förfalska, och att skylla på andra.

Jag vill se en valrörelse där tyngdpunkten ligger i respekt för sina medtävlande. När politikerna visar varandra respekt för varandra visar de även respekt inför sina väljare. Så som också vi borde respektera dem. För det är inget lätt jobb att styra den här skutan vidare. Inte i en värld som blir lite mörkare för varje dag som går…

..men det går. Det måste gå. Det ska gå!

Läsglädje en lördagsmorgon

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta...

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta…

Jag gillar lördagar. Det finns många anledningar att gilla lördagsmorgnar, och en av anledningarna är min morgontidning. På lördagarna hinner jag läsa tidningen lite noggrannare, och jag kan läsa sådant jag annars kanske skulle bläddra förbi in vardagsmorgon.

Idag läste jag Linus Ehns sportkrönika ”Lek ninja worrior och rädda folkhälsan” och höll med om varje ord. Det är lättare att leka än att sporta. Och vill du inte leka så finns det andra alternativ. Linus Ehn tar även upp det jag gärna tjatar om, att varje tid har lekar som inte anses vara nyttiga i sin samtid. Lekar som anses fula och fördärvande för små barnhjärnor.

”Idag hetsas det en hel del om att dataspel och mobiler gör att barnen inte vill leka längre. Jag har aldrig köpt det där” skriver Linus Ehn och jämför tidigare hot mot barnens välbefinnande med dagens. Han har helt rätt. Och genom att blicka tillbaka ser vi hur fel vi har även nu! Jag älskar dessutom hans avslutning av krönikan, där de egentliga hoten mot barnens hälsa snarare stavas ekonomi och tillgänglighet än elektronik.

Jag gillar lördagar och min morgontidning. Jag hann nämligen också med att läsa Jenny Perssons krönika i lördagsbladet. Den läser jag ungefär lika ofta som jag läser sportsidorna, men bevisligen så händer det ibland.

Ärligt talat sparkade Jenny Persson i lördagstidningen in en dörr som var jätteöppen. I alla fall var dörren jätteöppen för mig, då den handlade om det orimliga i att skuldbelägga offren istället för att göra något åt förövaren. En jätteöppen dörr som sagt, men Jenny Persson gör helt rätt i att sparka in den igen. Och igen och igen. Det är inte förrän samhället direkt tänker på att göra något åt mobbaren istället för den mobbade, när samhället direkt vänder sig mot våldtäktsmannen istället för våldtäktsoffret, som vi kan sluta attackera dörren. Dörren är för evigt öppen när samhället, det vill säga du och jag, instinktivt skyddar offren och hanterar förövarna. Eller, som i krönikan, vi tänker utifrån ett jämlikare plan och behandlar alla lika.

Det är sånt jag hinner läsa om en lördag. Det är sånt jag hinner reflektera över. Det är sånt jag hinner skriva om. En lördagsmorgon i februari.

Det stormar i Sveriges största vattenglas

Lite skärmdumpar från gotlandsmedia idag, om stormen som parkerat båtarna och mängder av enduroförare på landbacken

Lite skärmdumpar från gotlandsmedia idag, om stormen som parkerat båtarna och mängder av enduroförare på landbacken. Bilder från Hela Gotlands Facebook och hemsidorna för P4 Radio Gotland och SVT Nyheter Öst.

Igår var det GGN, Gotland Grand National, vilket är världens största endurotävling. Det var skitväder redan då. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad åt att vi har fått så mycket regn på sistone. Vi behöver verkligen det. Men lördagens skitväder igår övergick i ett annat skitväder på söndagen.

Det började blåsa. Ännu mer. Ordentligt. Det blev så pass att inte bara gotlandstrafiken slogs ut och strandsatte mängder av endurosällskap, utan även färjorna mellan Fårö och storön. Det är inte helt ovanligt, men ändå. Under kvällen har jag via sociala medier kunnat se bilder på dem som varit ute och fotograferat. Just bilderna på hur Destination Gotlands färjor fått ”sladda” in i Visby hamn är dramatiska och väldigt häftiga. Men de aktualiserar också utsattheten.

Just nu bråkas det… eller bråkas det verkligen när staten helt enkelt inte vill betala, om kostnader och placering av reservhamn. Vi är fortfarande inte närmare en lösning på den frågan, men under söndagskvällen kunde jag inte låta bli att sträcka ut tanken lite. Tänk om en av gotlandsbåtarna skulle ha misslyckats med manövern att ta sig in i Visby hamn? Tänk om övriga båtar redan lyckats lägga till, och den sista skorven helt enkelt förstör inloppet till Gotland? Att den helt enkelt låser in sina syskonfartyg?

Egentligen är det strunt samma om båtarna blev instängda eller inte. Vad jag vet finns det ingen hamn på ön som kan ta emot dagens färjor mer än den i Visby. Inte för ordentlig lastning och lossning av gods. Men om alla båtarna blev instängda i en förstörd hamn, hur ska ön försörjas då?

I ett sånt läge är det inte bara enduroförare som inte kan lämna ön. 85 procent av det som produceras på Gotland ”exporteras” till fastlandet och vidare. Hur många av dessa företag har en buffert att klara sig en vecka utan gotlandsbåtarna? En månad?

57 000 gotlänningar är inte många av Sveriges hela befolkning. Men så många är direkt beroende av Sveriges sköraste trafiksystem. Det kan, får, inte bara vara gotlänningarnas problem!