Nyttan av ett Sveriges ”tvibo”

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar? Bilden kommer från en scen i filmen "Frankenstein" (1931), regisserad av James Whale.

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar?
Bilden kommer från en scen i filmen ”Frankenstein” (1931), regisserad av James Whale.

Jag stack ut hakan lite idag. När man gör det på sociala medier får man räkna med att få mothugg, och så även denna gång. Men det satte samtidigt igång en annan, parallell tanke hos mig. En tanke om rättssäkerhet.

Om jag förstod Wikipedia rätt, så infördes begreppet ”kyrkofrid” av Birger Jarl på 1200-talet. Magnus Ladulås såg sedan till att det verkligen blev till en lag. För den som inte känner till det (och inte orkar klicka på länken jag just gav er) så handlade kyrkofriden om att ingen fick lov att attackeras eller tillfångatas i kyrkan. Det var ett ”tvibo” som vi sade när jag var liten. En säker plats.

Ska alla gamla traditioner behållas? Ska alla brott ha en ”pausknapp” beroende på var man befinner sig? Det var några av frågorna som ställdes till mig i tråden som följde på facebook. Frågor som jag inte kan svara på, för jag har inte kunskapen om vad som ska bevaras eller hur brott ska graderas.

Men så slog mig tanken… när det gäller kyrkofriden, kan det inte ha varit en reaktion på sin tid? Ett försök att tvinga fram lite eftertanke. Att skapa en möjlighet till en rättvis utgång i en svår situation? Helt enkelt ett första försök att skapa ett rättssäkert samhälle?

1200-talets Sverige var nog inte ett drömsamhälle. Jag tror nog att den som skrek högst, var starkast och kunde få folk med sig, också kunde skapa uppbåd som helt enkelt kunde ta lagen (och mycket annat) i egna händer. Jag tror att en tanke med en fristad, ett ”tvibo”, var att skapa ett tillfälle för eftertanke. Jag tror att i ett samhälle som 1200-talets Sverige, så var prästerna de som hade lite mer kunskap. Åtminstone ibland. Att prästerna visste att lyssna, medla och ställa den där viktiga frågan ”varför?” när någon kom med ett påstående.

Eftertanke. Reflektion. Lyssnande

I ett rättsosäkert Sverige fyllde säkert en fristad en nyttig funktion. Jag tror vi kanske behöver fler fristäder idag också.

Ända in i det där kaklet…

Tävlingssimmare. Som det ibland känns...

Sista spurten. Sista spurten. Sista…
Fota av Barry Thomas på Flickr.com under licens CC BY-NC 2.0.

Okej, just nu har jag trafikstockning i hjärnan. Almedalsveckan är slut, och diskussionerna om vilka som ska få vara med eller inte rullar vidare. Region Gotland lyckas släppa en positiv nyhet om Västerhejde skola, vilket bara det kan få tankarna att börja snurra. Näthat och ”fake news” är på tapeten som aldrig förr, och så även diskussionerna hur media ska kunna bära sina kostnader framöver.

Så mycket att skriva om, så lite tid!

Och till råga på allt jobbar jag som en iller för att hinna färdigt allt på jobbet innan semestern. Det är en kamp mot klockan som jag helt klart kommer att förlora hur jag än gör. ”Som man bäddar får man ligga” brukar man säga, och jag inser att jag bäddat säck för mig själv så det sjunger om det.

Så mycket att göra, så lite tid!

Men… snart kommer ändå lugnet. Snart kan tankarna få landa lite, trådar knytas ihop och problem redas ut. Snart kommer jag testa vilka av alla rastplatser som skapats i trädgården är de bästa, och snart kommer jag snickra lite på huset där det behövs.

Då kommer jag ha så mycket tid jag önskar. Och kanske, kanske får jag tummen ur och bygger färdig min 4163-bitars Big Ben!

En summering av 100 dagar

Bildmosaik

Jag har i princip publicerat en bild per blogginlägg. Men inte alla räcker till för en summering, så här kommer 36 mer eller mindre noga utvalda…

Ikväll är jag i mål. Åtminstone för den här gången. Sammanlagt har jag nu gjort tre år, det vill säga 300 inlägg under #Blogg100. Idag fyller jag 100 dagar för denna gång!

Jag började den 1 mars i år och med flaggan i topp. Då var jag mitt i äventyret med att vara kurator för instagramkontot #Gotland365. Det innebar också att jag kunde sköta bloggandet över två konton samtidigt, och då blev det några extra inlägg om dagen med #Blogg100 också.

Jag har nämnt det förut. Det här med att blogga dagligen i hundra dagar har ett syfte. Och jag vill påstå att jag faktiskt blir bättre på att skriva tack vare denna ”tävling”. Jag märker också att jag lägger ner mer och mer tid på bildvalet, och länkningen till källorna. I alla fall ibland. #Blogg100 är en träning i att skriva, men ibland övergår den till att bli en övning i publicering också.

Det kan även vara riktigt påfrestande. De dagar bloggandet bara är i vägen. Inte roligt alls. Det har hänt att jag bara slarvat igenom texten och publicerat. Men det ligger en finess i det också. #Blogg100 handlar om kvalitet genom kvantitet, så då måste en del skit få passera också. Nu drar jag ner mina inlägg till en eller två i veckan. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, så vi får se vad som händer. Men senast på onsdag uppdaterar jag sidan igen.

Jag började denna bloggutmaning med att omfamna världen i och med #Gotland365. Jag avslutade den egentligen igår, med en omfamning av familjen. Idag är en summering. Låt oss säga att världen finns kvar att omfamna. Liksom familjen.

Om och om igen!

När det hemska syns vid din Horisont

Bild på senaste Horisont

Det är ännu inte juni. Ändå har Horisont lyckats ge ut månadens kanske viktigaste reportage!

När det gäller odemokratiska terroristorganisationer så har jag ännu inte ändrat ståndpunkt. De har inget på Almedalsveckan att göra! Men inte bara för att de är ett gäng dömda återfallsförbrytare. Inte heller för att de använder våld som argument. Inte ens för det faktum att de öppet hyllar Hitler, och ändå lyckas med konststycket att ljuga sig blåa om förintelsen.

Nej, de har inget att göra på min ö, mitt Gotland, för att de skrämmer andra människor. De skrämmer vanliga svenskar. De skrämmer barn, kvinnor och män och begränsar deras möjligheter. Möjligheter som exempelvis att ta del i något så demokratiskt som Almedalsveckan.

Därför tycker jag inte att odemokratiska terroristorganisationer har på Gotland att göra. Vad jag däremot tycker att man ska göra är att i det rödaste rappet ta sig till sin närmaste tidningsåterförsäljare och köpa ett nummer av senaste Horisont. De har, återigen, gjort ett fantastiskt jobb, och grävt i sörjan runt de (o)svenska nazisterna. Utan att döma. Utan att själva använda pekpinnar. De berättar vad som har hänt, och vilka det är som ligger bakom. Sakligt journalistiskt arbete helt enkelt!

Jag läser inte allt i tidningen Horisont. Jag läser bara det jag vill läsa. Och kanske lite till… Men allt det jag vill läsa, det får jag alltid så ofantligt mycket till mig i läsvärde. Den här gången är det en riktigt obehaglig läsning, men hjälp vad viktigt den läsningen är.

Och jag blir ännu mer övertygad om att odemokratiska terroristorganisationer inte har något på min ö att göra!