Ska lögnen eller det naiva leda oss?

Bild av Nupur Barua under licens CC BY 2.0

Bild av Nupur Barua under licens CC BY 2.0

Så här dags om en vecka vet vi förhoppningsvis vilka som ska leda landet de närmaste fyra åren framöver. Jag hoppas bara, vid allt jag håller kärt, att ett nazistiskt parti inte ingår i den regeringen!

Det finns inget annat parti i valet som jag minst önskar några som helst framgångar på söndag. Men låt mig slippa gå in på alla argument som redan givits. Argumenten om människors lika värde, att vi redan fått se ett söndertrasat Europa, och alla fascistiska uttalanden som genom åren gjorts av företrädare för detta parti. Nej, låt mig skala ner alltihopa. Låt oss plocka bort allt vi redan vet och endast titta på en ganska fundamental sak. Som att det hela på sätt och vis är en fråga om lämplighet.

1994 gick Jimmie Åkesson med i Sverigedemokraterna. Enligt honom själv så såg han inte nazismen i partiet, och då kan jag bara göra två olika antaganden.

Antingen så talar han sanning. Han såg inte Dr Martens-kängorna, bombarjackorna och kalhyggena viftandes med högerhanden i skyn. Han lyssnade inte till fyllesångerna hos de lite yngre, eller samtalen mellan de lite äldre. Jimmie Åkesson uppfattade inte vad alla andra såg vilket jag i så fall kan tycka är oerhört naivt och verklighetsfrånvänt.

En sådan naiv människa går ju för allt i världen inte att ha som ytterst ansvarig för Sverige!

Eller så skulle jag kunna anta att han ljuger som en häst travar. Att han blånekar för allt vad tygen håller och bara låtsas att han inte såg något av alla rasistiska och nazistiska tecken runt ikring sig. Det kan vara så att Jimmie Åkesson ljuger det svenska folket rakt upp i ansiktet.

Och någon lögnare kan vi ju för allt i världen inte ha som ytterst ansvarig för konungariket Sverige!

Är Jimmie Åkesson naiv? Eller ljuger han? Oavsett vad svaret än är så tycker jag att han är den absolut minst lämpade av alla partilederna som finns i riksdagen. Han har inte mitt förtroende. Inte alls!

Jag lyssnade till Emerich Roth i vintras. Jag är så glad att jag gjorde det medan jag hade möjlighet att få lyssna till denne man. Jag kan inte låta bli att minnas tillbaka till den dagen i februari, under Förintelsens Minnesdag i alulan på Almedalsbiblioteket, medan jag skriver texten här ovan. För jag trodde aldrig att den dagen skulle komma då jag fruktade för den svenska demokratin. Sverigedemokraterna vill inte ”röra om i grytan”. De vill störta Sverige i fördärvet!

Hur ska Gotland utvecklas utan satsningar?

”Så ska Gotland visa vägen i energiomställningen” är rubriken på Energimyndighetens hemsida, och i förstudien ”Smart och förnybart energisystem på Gotland” ägnas 88 sidor åt att i stort sett berätta om nuläget för Gotland och öns energianvändning. Jag har bara hunnit skumma igenom den, och försökt hitta guldkornen i förstudien.

Jag söker egentligen efter svaret på en viktig fråga; What is in it for me?

Jag tycker det är fantastiskt att staten ser Gotland som en region för ett pilotprojekt. Jag tycker absolut att Gotland har de bästa förutsättningarna för ett sådant projekt, och jag vågar redan nu säga att jag kommer vara stolt över det resultat Gotland kommer att leverera.

Men vad är min morot? Eller rättare sagt, hur ska jag – vi gotlänningar – kompenseras för eventuella olägenheter som projektet kan innebära? Hur ska gotlänningarna motiveras till att satsa på projektet? Hur kommer satsningarna att påverka elkostnaderna för kunderna på ön? Hur säkerställs leveranserna, och hur påverkas innovations- och utbyggnadsmöjligheterna om öns kraftnät inte tillåter en utbyggnad av produktionen?

För just nu är det lite si och så med utbyggnaden då kraftnätet inte klarar detta.

Förstudien ger naturligtvis inga svar på ovanstående frågor. Inte vad jag kunnat läsa mig till. Däremot lyfts några av frågorna, och en hel del annat matnyttigt kunde jag ta till mig. Inte minst gladdes jag åt att Gotland och vindkraften på ön faktiskt står för halva vår konsumtion. Övriga Sverige ligger på 10 procent, där Gotland fixar 50 procent!

Men vad jag också läser mig till i förstudien är att ännu måste samarbeten bildas. Ännu saknas många av de tekniska lösningarna. Fortfarande vet de inte hur Gotland ska kunna bli 100 procent självförsörjande.

Och så länge de frågorna står obesvarade kräver jag att arbetet med en tredje kabel fortsätter. Det är till och med så att själva förstudien till viss del förespråkar detta. Det står nämligen redan på sidan 11 att ”..åtgärdsförslagen är inte inriktade mot att skapa ett isolerat system då detta inte ligger i linje med att Gotland ska fungera som pilot för en energiomställning av hela Sverige. Sammankoppling mellan länder och regioner förbättrar oftast förutsättningarna för ett hållbart energisystem genom att bättra kunna matcha produktion och användning av energi”.

Framtidens elförsörjning till och från Gotland kräver en kabel som klarar kraftöverföring åt båda hållen. Speciellt efter 2035. Det är då de befintliga kablarna beräknas gå i pension!

Edit: Jag hade läst, men hittade först dagen efter citatet i Gotlands Allehanda där Energimyndighetens projektledare Mattias Eriksson svarar på den direkta frågan ”Innebär omställningen en merkostnad för gotlänningarna?” Svaret som fick mig att gå upp på tå var…

- Allt är förknippat med kostnader, men jag tror inte att det kommer att bli dyrare för gotlänningarna än för de som bor på fastlandet. 

Det uttalandet gör mig rasande!

Är det en revolution på gång?

imageDet händer ibland att jag säger något som sårar mina nära och kära. Det har hänt att samtal spårat ur och att någon blir ledsen. Det kan vara jag som såras. Det kan vara någon älskad som såras. ”Om det jag sagt kan tolkas på två sätt varav det ena kan få dig att gråta, då kan du ge dig fanken på att jag menar det andra!”

Så fungerar det inte i politikens värld just nu. Varken i det politiska spelet i världen eller i vårt land. Inte i den svenska politiken och, ta mig tusan, inte ens på det lokala planet. Kan någon misstolka något så gör någon det. Så mycket som möjligt. Hela tiden!

Under helgen som gått, såhär i mitten av mars, har en rikspolitiker fått en knäpp på näsan för att han gick över gränsen en gång för mycket. Under måndagen togs, i alla fall i mina ögon, ytterligare ett steg över en liknande gräns när ett citat lyftes ur sitt sammanhang och blev till att handla om något helt annat. Det politiska spelet har under en längre tid byggts på medvetna feltolkningar och ett knivskarpt ordmärkeri. Det har varit viktigare att peka på hur fel motståndaren har, än att visa sina egna ideér och ideologier. Att göra ner motståndaren har varit viktigare än att lyfta de egna. Jag har skrivit om det om och om igen, och jag är fortfarande lika trött på det!

Förstår inte de som jobbar med politik, såväl nationellt som internationellt som lokalt, att de sågar av grenen de sitter på? Med motorsåg. Och dynamit! Inser de att de genom att kasta bensin på populismens brasa som just nu brinner okontrollerat samtidigt bränner sina egna skepp? Att de föder ett politikerförakt som de istället tillsammans borde kväva?

Ni förtjänar så mycket bättre. Förstår ni inte det? Det jobb ni politiker lägger ner, om ni så är fritidspolitiker eller får en lönecheck, är så viktigt så jag blir förtvivlad över hur detta just nu förstörs. Hur tror ni att ni ska få ungdomar att intressera sig för politik när ni försöker sätta åsnesvans på era motståndare? Hur tror ni att de som precis börjat intressera sig för politik ska orka jobba vidare när ni tvingar dumstruten på varandra? Hur tror ni att ni ska kunna jobba långsiktigt och hållbart när ni bara söker tillfälliga poänger på era motståndares misstag?

Jag blev så otroligt glatt överraskad när Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för ganska exakt ett år sedan gjorde gemensam sak och gick ut för att visa variationerna i sina politiska övertygelser. Tillsammans. Respektfullt!

Men jag tycker jag börjar se en förändring bland gräsrötterna. Även inne bland de politiska gräsrötterna. En liten revolution. Som en vän beskrev det; ”Börjar väljarna tröttna på dagens socialamedier-retorik och längtar tillbaka till en något mer traditionell ”men med er politik innebär det att X för Z” istället för ”kolla vilken idiot”?”

Jag har definitivt tröttnat. Det parti som i höst visar sig kunna använda välgrundade argument för att föra fram sin politik utan att göra ner på ”motståndarna” kommer få min röst. Jag har bytt förr och kommer göra det igen. Just nu ser det väldigt dåligt ut för vissa, och det tänker jag låta dem få veta. För jag är naiv nog att tro att det kan förändras!

Ge oss hopp i höst. Ge oss lite ljus!

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med "enkla" menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med ”enkla” menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Finns det någon som på riktigt ser fram emot årets valrörelse? Jag menar, så där som en liten förälskelse? Eller som när man var liten och det bara var ett par dagar innan julafton? Finns det n-å-g-o-n som verkligen ser fram emot valet?

För det borde vi göra. Kanske nu mer än någonsin! I en värld som för första gången under min livstid har stora problem med framtidsförhoppningen så har det kanske aldrig varit viktigare med det politiska arbetet än just nu. Globaliseringen har skrämt vettet (jo, här är det nog ingen överdrift att säga att de har blivit helt galna) av vissa grupper av jordens befolkning. Frigörelsen från diktatorer, normer, könsroller och annat gör många i maktposition blinda och okänsliga. Tänk Syrien. Men tänk gärna även #MeToo!

Mitt i allt detta ska vi i höst gå till valurnorna. Vi ska välja dem som med raka ryggar ska visa världen att Sverige fortfarande förtjänar att vara ett av de bästa länderna i världen att leva i. Att vi är ett ljus i världens mörkret. Att svenska folket mår bra och väljer att dela med oss av vårt välstånd, om det så är genom humanitär hjälp eller handelsavtal.

Så låt också valrörelsen 2018 handla om detta. Vi behöver en valrörelse där de medmänskliga ideologierna visar vägen. Där partierna berättar om varför just de är det bästa valet för att leda landet. Partier som visar sig själva och vad de vill utan att idiotförklara sina motståndare.

Vi, det vill säga väljarna, behöver partier som för in vett och sans i samtalen. Nu mer än någonsin. För aldrig tidigare har demokratin i Sverige varit så utsatt som idag. Idag, när andra krafter motarbetar demokratin. När retoriken på nätet, i teven, på fikarasterna går ut på att ljuga, att förfalska, och att skylla på andra.

Jag vill se en valrörelse där tyngdpunkten ligger i respekt för sina medtävlande. När politikerna visar varandra respekt för varandra visar de även respekt inför sina väljare. Så som också vi borde respektera dem. För det är inget lätt jobb att styra den här skutan vidare. Inte i en värld som blir lite mörkare för varje dag som går…

..men det går. Det måste gå. Det ska gå!