Lite hälsa, meter för meter

Bild från Pokemon Go

Det är inte bara ett spel. Det är även ett motionsredskap. Typ en motionscykel. Fast utan den trista trampningen…

Det är nog tur att ni inte ser mig just nu. Teve. Vin. En ganska stor skolavslutningstårta. Det sprutar inte riktigt hälsa och vitalitet kring mig just nu. Och ändå är det just detta vad jag tänkte skriva om ikväll. Det och…

..ett mobiltelefonspel!

Okej. Det där gjorde ju inte saken bättre det heller.

Men ni vet, jag fyller år idag. Jag fyller ett år med Pokemon Go. Och Pokemon Go må vara ett spel, men det gör lite med din kropp också. Något gott. För en av fördelarna med spelet är att du behöver flytta på dig. Visst kan du fuska. På många sätt. Men hur kul är det egentligen?

För tre år sedan sade läkaren åt mig att jag borde röra på mig mera. Lyckligtvis är jag en sådan som när jag verkligen anammar något, så anammar jag det fullt ut. Så länge jag kan. Men eftersom jag inte riktigt är någon större idrottsfanatiker, i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten av av att vilja sporta, så blir det där med motion lite svårt.

Promenaden blev min lösning. Och promenera gjorde jag. Jag har sedan dess i stort sett gått varenda jämrans dag, i ur och skur. Det har ”gått” ganska bra. Det senaste året har det faktiskt gått riktigt bra.

För tack vare mobilspelet har jag gått lite, lite mer. Lite, lite längre. Visst, jag har andra hälsoappar på min telefon. Säga vad man vill om iPhone, men den är faktiskt en liten hälsomätare i sig, med alla sina finesser inbyggda i luren. Bland annat får du veta hur många steg du tar. Varje dag. Eftersom jag i princip inte tar en meter utan att mobilen är med mig, så registreras i stort sett alla mina rörelser.

Men Pokemon Go är oftast bara igång under mina promenader. När jag promenerar. Det betyder att idag har jag gått omkring på mina promenader, med mobilen och Pokemon Go, ganska många meter. Faktiskt så säger Pokemon Go att jag under detta år gått 898 300 meter.

90 mil. För att kläcka lite ägg i ett mobilspel. Hade det inte varit för att jag samtidigt samlar pokemongodis så hade jag trott att jag var galen!

En helg att minnas, en måndag att glömma?

En del av helgen har bestått av kvalitetstid med sönerna. Det betyder, till exempel, en vända Pokémon Go i Visby. Två gym och ett nästan oräkneligt antal Stops hann vi med innan pappa bjöd på hemlagat. Om Sibylla räknas som hemma vill säga...

En del av helgen har bestått av kvalitetstid med sönerna. Det betyder, till exempel, en vända Pokémon Go i Visby. I den här matchen syns grabbarnas kämpar på var sin sida av motståndaren. Två gym och ett nästan oräkneligt antal Stops hann vi med innan pappa bjöd på hemlagat. Om Sibylla räknas som hemma vill säga…

Ja, jag vet att jag nämnde det efter förra helgen. Men faktum kvarstår… jag behöver ta helg för att vila upp mig efter helgen. Igen!

Jag klagar inte, tänk på det. Jag har fått hjälp av svärfar med att renovera Mögelförrådet ute vid Rucklet. Samtidigt har resten av familjen kämpat och stått i med att röja sly, med frun bokstavligen bakom spakarna. Japp, du hanterar en röjsåg tack vare det där överdimensionerade cykelstyret till spak.

Dessutom hade jag besök av en rörmokare tidigt i fredags, som lovat hjälpa oss. Så helgens jobb har också handlat om att förbereda för honom. Sent om kvällen har hela familjen också hunnit se på film, och ikväll tog jag med sönerna på en Pokémon-tripp runt om i Visby med avslutningsmiddag på Sibylla på Skarphäll.

Det har inte varit några exeptionella sovmorgnar. Det har varit sena kvällar. Och mängden kaffe och godis har legat på knappt acceptabel nivå. Det har med andra ord varit en särdeles god helg, om inte bokstavligt. Fast att jag fortfarande är vaken är ett litet under i sig.

I morgon bitti ska jag genomföra en rotfyllning. Det känns som om jag på något vis knutit ihop säcken i och med detta…

Att svära i äppelkyrkan…

Skärmbild av en skärm

Den som väntar på något gott… Jo, visst är det positivt. Men det är inte så jag känner mig uppspelt direkt.

Jag måste erkänna… så Apple fanboy jag än må vara, men jag har varit lite klen i hjärtat på sistone. Eller ohörsam. Det kan gå lite på ett ut. Jag är inte lika uppmärksam eller visar min kärlek lika intensivt som tidigare.

Det är först ikväll som jag uppgraderade min iPhone till iOS 10.3.2. Och jag vet ärligt talat inte när den versionen släpptes. Jag ser också att jag har sex uppdateringar att göra i Mac App Store. En gång i tiden räknade jag minuterna mellan releaserna.

Det är inte dig det är fel på, Apple. Det är jag… eller?

Tanken slog mig idag när jag i ett appleforum på Facebook läste om någon som övervägde att byta telefonmärke. Detta eftersom Apple Pay, betalningstjänsten via NFC (Near Field Communikation), ännu inte kommit till Sverige. Att min första tanke var ”för att vi har Swish” har inte riktigt med saken att göra, men det satte fingret på något som jag tror är viktigare. Jag, och många med mig, har kanske tagit till oss av tekniken lite för bra?

De som inte gillar äpplets produkter i allmänhet och iPhone i synnerhet brukar ofta haspla ur sig att Apple tappat sin innovativa förmåga. De leder inte längre utvecklingen utan apar bara efter. Det var också det som togs upp i exemplet ovan. Men det fick mig att fundera lite… Vad är det som räknas som innovativt idag? Uttrycket ”there´s an app for that” myntades för evigheter sedan, och idag utgår vi från att en funktion ska finnas på din bärbara apparat. Var ställde jag bilen? Hur är mitt blodtryck? Kamera? GPS? Kalender? Nöjeshub?

Din telefon innehåller allt idag. Precis allt, och det har vi vant oss med. Vi kanske till och med är lite mätta nu? Hur mycket av våra liv ska vi överlåta till den där elektronikklumpen vi har i fickan eller i väskan? Har vi något mer kvar i våra vardagliga liv att lämna över?

Varför kräver vi att bli exalterade över en ny funktion eller ett nytt program? Varför kräver vi av Apple att ta fram en ny sak som vi inte visste att vi behövde? Är vi bortskämda, eller finns det något riktigt, riktigt viktigt i våra liv som bara väntar på att få bli ”upptäkt”?

Visst skulle det vara skönt att kunna betala i affären bara genom att ta fram telefonen och vifta med den ovanför kassaapparaten. Det går ju faktiskt med det där andra märket. Åtminstone i vissa affärer. Kommer jag använda det när (inte om) det kommer till iPhone? Såklart!

Men just nu känner jag att det finns annat här i världen som kanske är lite viktigare. Både i mitt närområde som i världen i övrigt. Och så länge inte Apple uppfunnit den energisnåla, prisvärda, flygande bilen så lär jag inte bli så upphetsad över en ny app.

Tror jag…

Min framtid är… redan här?

Självporträtt

Nej, jag tänker inte berätta för er ifall detta är jag som ”gammal” eller inte. Det… det… gör ju egentligen ingen skillnad ju. Håret kommer vara sådär grått om bara ett par år.

Ni vet när saker inte riktigt fungerar, ja då kan man bli lite sur. Eller hur? När bilen inte vill starta? Låset kärvar i ytterdörren? Sånt kan verkligen sabba ens goda humör. Eller hur?

Jag gillar min iPhone. Jag gillar den verkligen. Den har varit en trogen och pålitlig liten kamrat i fickformat sedan första dagen jag höll den i min hand. Jag har haft så mycket glädja med den. Så mycket att minnas med den. Men…

..nyligen höll den på att åka raka vägen till källsorteringen. Direkt. Utan att passera gå. Löjliga, jämrans teknikkladd till onödigt avträde!

Förlåt. Det är inte d… telefonen… jag är arg på. Det är den där idiotiska, kassa appen jag tankade ner. Den där som gör om ditt porträtt. Du kan bli gammal, ung, byta kön eller förvandlas till en riktig snygging. Jäkla app!

Vad ska man med ett program till, om det inte fungerar? Det kanske är så att min telefon är defekt? Eller att appen inte är kompatibel med just min telefonmodell? Det borde vara så. Det borde vara så, att om jag testar att ”bli äldre” så borde väl åtminstone appen jobba aldrig så lite? Lite insjunkna kinder? Större påsar under ögonen? Jag borde väl få se något mer än att håret blev en nyans gråare?

Om ni ser någon i morgon med en pappkasse över huvudet så är det bara en kommunikatör på väg till jobbet…

Skitapp…