En hjärna i huvudet eller på asfalt?

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det "bär hjälm". Och det kan man säga tusen gånger istället!

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det ”bär hjälm”. Och det kan man säga tusen gånger istället!

När du har en tonåring i huset är det läge att slipa på argumenten. Har dessutom tonåringen gått och blivit ”byxmyndig” så attackeras de tidigare så självklara gränserna än mer. Men fånigast är ändå när femtonåringar försöker verka vuxna genom att visa hur omogna de är.

Jag läste idag att NTF, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, föreslår att lagen om cykelhjälm utökas till att gälla fram till du är 18 år. Egentligen så tycker de att lagen ska gälla alla oavsett ålder, men här verkar det inte finnas någon politisk vilja i dagsläget enligt NTF.

Mina ungar tycker däremot att båda förslagen är bra. Speciellt den att alla ska ha hjälm oavsett ålder. Den lagen borde tas så snabbt det bara går, för vi kommer dit oavsett hur många som än klagar över att de ”minsann aldrig dött innan”. Ett hjälmkrav är oundvikligt!

Ja, jag är säker. Lika säker som att lagen så här långt har räddat många liv. Men fler går att rädda! Sjukvårdsresurser kan användas till vettigare saker än onödiga skallskador. 1959 infördes trepunktsbältet i Volvo Amazon som standard. Det dröjde ändå så länge som till 1975 innan det blev lag om bilbälte i framsätet. Det är 16 år. Lag om bälte i baksätet kom först 1986, men då endast för vuxna. 1988 kom lagen som bältade alla i bilen, 13 år efter den första lagen och 29 år efter den första serietillverkade bilen med bälte.

Den första svenska cykelhjälmen kom 1980. 2005 kom lagen om att alla under 15 år skulle bära hjälm när de cyklade. Det är 38 år sedan den första hjälmen, och 13 år sedan lagen kom. Det är egentligen löjligt att det tagit så lång tid. Oansvarigt skulle jag till och med vilja påstå!

Vi har precis haft en diskussion om cykelhjälmar i vår familj. Det är svårt att motivera varför en 15-åring ska ha hjälm när man är ”vuxen” om man inte gör det. För att man inte behöver enligt lagen. För att man är tillräckligt gammal för att låta bli. För att man är lika jäkla korkad som alla de vuxna som låter bli att ha hjälm!

Jag och 15-åringen köpte var sin cykelhjälm idag. Detta innan jag såg nyheten om NTFs lagförslag. Såväl min som sonens hjälm var lite för gammal och sliten för att kunna skydda våra skallar. Jag vill verkligen, verkligen att mina barn gillar att använda hjälm. Det är lättare att ha hjälm om du tycker den är snygg. Och eftersom de gör som jag gör och inte som jag säger, så måste jag också ha hjälm. Vilket jag är tillräckligt vuxen för att förstå. För det är omoget att inte ha hjälm, och jag är trots allt 47 år och ingen liten 15-åring. Jag må vara en barnslig rackare, men omogen är jag inte!

Eller, för att ta till ett gammalt djungelordspråk:
”Det är bättre att ha hjälm och se ut som en idiot, än att inte ha hjälm och undanröja alla tvivel”.

Läsglädje en lördagsmorgon

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta...

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta…

Jag gillar lördagar. Det finns många anledningar att gilla lördagsmorgnar, och en av anledningarna är min morgontidning. På lördagarna hinner jag läsa tidningen lite noggrannare, och jag kan läsa sådant jag annars kanske skulle bläddra förbi in vardagsmorgon.

Idag läste jag Linus Ehns sportkrönika ”Lek ninja worrior och rädda folkhälsan” och höll med om varje ord. Det är lättare att leka än att sporta. Och vill du inte leka så finns det andra alternativ. Linus Ehn tar även upp det jag gärna tjatar om, att varje tid har lekar som inte anses vara nyttiga i sin samtid. Lekar som anses fula och fördärvande för små barnhjärnor.

”Idag hetsas det en hel del om att dataspel och mobiler gör att barnen inte vill leka längre. Jag har aldrig köpt det där” skriver Linus Ehn och jämför tidigare hot mot barnens välbefinnande med dagens. Han har helt rätt. Och genom att blicka tillbaka ser vi hur fel vi har även nu! Jag älskar dessutom hans avslutning av krönikan, där de egentliga hoten mot barnens hälsa snarare stavas ekonomi och tillgänglighet än elektronik.

Jag gillar lördagar och min morgontidning. Jag hann nämligen också med att läsa Jenny Perssons krönika i lördagsbladet. Den läser jag ungefär lika ofta som jag läser sportsidorna, men bevisligen så händer det ibland.

Ärligt talat sparkade Jenny Persson i lördagstidningen in en dörr som var jätteöppen. I alla fall var dörren jätteöppen för mig, då den handlade om det orimliga i att skuldbelägga offren istället för att göra något åt förövaren. En jätteöppen dörr som sagt, men Jenny Persson gör helt rätt i att sparka in den igen. Och igen och igen. Det är inte förrän samhället direkt tänker på att göra något åt mobbaren istället för den mobbade, när samhället direkt vänder sig mot våldtäktsmannen istället för våldtäktsoffret, som vi kan sluta attackera dörren. Dörren är för evigt öppen när samhället, det vill säga du och jag, instinktivt skyddar offren och hanterar förövarna. Eller, som i krönikan, vi tänker utifrån ett jämlikare plan och behandlar alla lika.

Det är sånt jag hinner läsa om en lördag. Det är sånt jag hinner reflektera över. Det är sånt jag hinner skriva om. En lördagsmorgon i februari.

Det blir ju bara pannkaka

Jag kanske inte är lika kass i köket, men... Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

Jag kanske inte är lika kass i köket, men…
Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

”Det där med att föda barn, det är liksom inte min grej” sade en nybliven trebarnsmorsa en gång. Och jag säger det samma… Det där med att föda barn, det är inte riktigt min grej!

Nu menar jag förstås inte det där med nio månaders tandemkörning först, utan det mer bokstavliga i att ge barn föda. Att laga mat. Det är verkligen inte min grej.

Visst, jag behöver inte skämmas i köket. Jag gör en juste köttfärssås och är fenomenal vad det gäller pannkakor. Dessutom har jag ”hemliga” ingredienser när jag gör potatismos och marinad till köttet. Jag har också ett par maträtter som inte fallit hustrun på läppen, vilket inte betyder att de inte är ätliga för det. Mannagrynsgröt är gott, fast det har hon inte förstått ännu. Inte på 21 år.

Men som sagt, det där med att laga mat är inte min grej. Jag är inte hipsertypen som experimenterar med egna mjölblandningar, slowcook, eller ens vet skillnaden på olika kötttypers perfekta tillagningstemperatur.

Går det att steka så går det att äta. Det är mer i min smak.

Så därför tycker jag, att när jag ändå ska försöka göra mig till och göra mat som jag aldrig tidigare har gjort, när jag har sett till att skriva upp hur och i vilken ordning det ska tillagas (det kallas recept  förresten, och är ett jättegammalt sätt att beskriva en maträtts montering), så borde väl åtminstone universum vara juste och bjuda till lite. Att vara snäll och underlätta lite för novisen vid spisen.

Men inte då. Nog fasen ska istället mixern gå sönder i botten, så hälften av innehållet rinner ut på väg till grytan. Grytan där köttet redan håller på att få färg. Lite för mycket färg. Grytan, och framförallt spisen, som är smällhet och direkt bränner fast allt som inte ska vara där. Speciellt det som är lite kladdigt och innehåller mixade tomater. Och det som inte bränner fast rinner såklart ner mellan köksbänken och spisen. Bara för att det kan…

Om det nu inte riktigt är min grej att föda barn, varför kan inte barnmorskan vara liiite mer hjälpande istället för stjälpande?

När hjärtat sviker dig. Eller kanske levern…

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.  Bild från Pixabay, under licens CC0.

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.

Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.

Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.

En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.

Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.

Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!