När hjärtat sviker dig. Eller kanske levern…

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.  Bild från Pixabay, under licens CC0.

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.

Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.

Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.

En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.

Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.

Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!

Lite hälsa, meter för meter

Bild från Pokemon Go

Det är inte bara ett spel. Det är även ett motionsredskap. Typ en motionscykel. Fast utan den trista trampningen…

Det är nog tur att ni inte ser mig just nu. Teve. Vin. En ganska stor skolavslutningstårta. Det sprutar inte riktigt hälsa och vitalitet kring mig just nu. Och ändå är det just detta vad jag tänkte skriva om ikväll. Det och…

..ett mobiltelefonspel!

Okej. Det där gjorde ju inte saken bättre det heller.

Men ni vet, jag fyller år idag. Jag fyller ett år med Pokemon Go. Och Pokemon Go må vara ett spel, men det gör lite med din kropp också. Något gott. För en av fördelarna med spelet är att du behöver flytta på dig. Visst kan du fuska. På många sätt. Men hur kul är det egentligen?

För tre år sedan sade läkaren åt mig att jag borde röra på mig mera. Lyckligtvis är jag en sådan som när jag verkligen anammar något, så anammar jag det fullt ut. Så länge jag kan. Men eftersom jag inte riktigt är någon större idrottsfanatiker, i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten av av att vilja sporta, så blir det där med motion lite svårt.

Promenaden blev min lösning. Och promenera gjorde jag. Jag har sedan dess i stort sett gått varenda jämrans dag, i ur och skur. Det har ”gått” ganska bra. Det senaste året har det faktiskt gått riktigt bra.

För tack vare mobilspelet har jag gått lite, lite mer. Lite, lite längre. Visst, jag har andra hälsoappar på min telefon. Säga vad man vill om iPhone, men den är faktiskt en liten hälsomätare i sig, med alla sina finesser inbyggda i luren. Bland annat får du veta hur många steg du tar. Varje dag. Eftersom jag i princip inte tar en meter utan att mobilen är med mig, så registreras i stort sett alla mina rörelser.

Men Pokemon Go är oftast bara igång under mina promenader. När jag promenerar. Det betyder att idag har jag gått omkring på mina promenader, med mobilen och Pokemon Go, ganska många meter. Faktiskt så säger Pokemon Go att jag under detta år gått 898 300 meter.

90 mil. För att kläcka lite ägg i ett mobilspel. Hade det inte varit för att jag samtidigt samlar pokemongodis så hade jag trott att jag var galen!

När jag säger sånt jag inte borde…

Fridhem. Klappersten. Familjeliv.

Det här är en vardagskväll på Gotland. Bara sådär. Mitt i veckan…

Jag vet, eget beröm luktar illa. Och skryt är egentligen bara avund på annat. Men…

..kom igen. Det här var Gotland ikväll. Såhär såg det ut efter en dag då ön fått 14 millimeter himmelsk nederbörd. Det är direkt efter att vi lämnat den trasiga bilen vid verkstaden. När solen fortfarande har en lång väg kvar innan den sjunker ner i havet, men ändå efter kvällsmaten.

Lite svala vindar idag, men ändå varma med tanke på att hela ön och ytvattnet kylts ner lite under dagen. Sol som får en att kisa. Vågornas långa dyningar som får klapperstenen vid Fridhem att klappra varje gång en våg slår över för att sedan dra sig tillbaka.

Och ändå hinner vi hem för att greja lite innan det blir mörkt ute.

Ja, eget beröm luktar illa. Jag är ändå ofantligt glad över att vi till sist tog steget för att bli gotlänningar. Och ja, skryt är egentligen bara avund. Så varsågoda, fastlänningar. Ni får lov att bli avundsjuka nu!

 

Det är läge för ett litet gotländskt förtydligande. På gotländska, eller snarare gutamål, så är synonymerna för måltiderna annorlunda jämte den lite tristare svenskan. För det första heter det mårgmat och inte frukost. Frukost består av orden ”fru” och ”mat”, och kannibalism är inte något som går hem i stugorna på ön. Mårgmat kommer från ”mårg”, det vill säga morgon, och ”mat” vilket knappast behöver någon förklaring. Sedan har vi lunch. Lunch? Kom igen. Är det ens ett svenskt ord? Nej, det heter middag. Därför att det är maten man äter mitt på dagen. Till sist har vi ovan nämnda kvällsmat. Och det är precis lika logiskt som att middag heter middag. Kvällsmat äts på kvällen.
 Hur svårt kan det vara?

Allt det stora i det lilla

Lite stort. För det lilla...

Lite stort. För det lilla…

Det finns en lycka i det lilla. I det där fjuttiga som inte flyttar berg, störtar diktaturer eller erövrar kontinenter. I det lilla, som du hittar i en blomma, ett minne eller en flyktig doft.

Det finns en lycka i att ha gjort så mycket, för så få, med så lite. Att under en dag inte hinna göra mer än att vara med familjen, pyssla i trädgården, eller bara… plocka med grejer.

Då hinner man heller inte med att skriva. I alla fall inte något stort…