Det blir ju bara pannkaka

Jag kanske inte är lika kass i köket, men... Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

Jag kanske inte är lika kass i köket, men…
Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

”Det där med att föda barn, det är liksom inte min grej” sade en nybliven trebarnsmorsa en gång. Och jag säger det samma… Det där med att föda barn, det är inte riktigt min grej!

Nu menar jag förstås inte det där med nio månaders tandemkörning först, utan det mer bokstavliga i att ge barn föda. Att laga mat. Det är verkligen inte min grej.

Visst, jag behöver inte skämmas i köket. Jag gör en juste köttfärssås och är fenomenal vad det gäller pannkakor. Dessutom har jag ”hemliga” ingredienser när jag gör potatismos och marinad till köttet. Jag har också ett par maträtter som inte fallit hustrun på läppen, vilket inte betyder att de inte är ätliga för det. Mannagrynsgröt är gott, fast det har hon inte förstått ännu. Inte på 21 år.

Men som sagt, det där med att laga mat är inte min grej. Jag är inte hipsertypen som experimenterar med egna mjölblandningar, slowcook, eller ens vet skillnaden på olika kötttypers perfekta tillagningstemperatur.

Går det att steka så går det att äta. Det är mer i min smak.

Så därför tycker jag, att när jag ändå ska försöka göra mig till och göra mat som jag aldrig tidigare har gjort, när jag har sett till att skriva upp hur och i vilken ordning det ska tillagas (det kallas recept  förresten, och är ett jättegammalt sätt att beskriva en maträtts montering), så borde väl åtminstone universum vara juste och bjuda till lite. Att vara snäll och underlätta lite för novisen vid spisen.

Men inte då. Nog fasen ska istället mixern gå sönder i botten, så hälften av innehållet rinner ut på väg till grytan. Grytan där köttet redan håller på att få färg. Lite för mycket färg. Grytan, och framförallt spisen, som är smällhet och direkt bränner fast allt som inte ska vara där. Speciellt det som är lite kladdigt och innehåller mixade tomater. Och det som inte bränner fast rinner såklart ner mellan köksbänken och spisen. Bara för att det kan…

Om det nu inte riktigt är min grej att föda barn, varför kan inte barnmorskan vara liiite mer hjälpande istället för stjälpande?

När hjärtat sviker dig. Eller kanske levern…

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.  Bild från Pixabay, under licens CC0.

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.

Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.

Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.

En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.

Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.

Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!

Lite hälsa, meter för meter

Bild från Pokemon Go

Det är inte bara ett spel. Det är även ett motionsredskap. Typ en motionscykel. Fast utan den trista trampningen…

Det är nog tur att ni inte ser mig just nu. Teve. Vin. En ganska stor skolavslutningstårta. Det sprutar inte riktigt hälsa och vitalitet kring mig just nu. Och ändå är det just detta vad jag tänkte skriva om ikväll. Det och…

..ett mobiltelefonspel!

Okej. Det där gjorde ju inte saken bättre det heller.

Men ni vet, jag fyller år idag. Jag fyller ett år med Pokemon Go. Och Pokemon Go må vara ett spel, men det gör lite med din kropp också. Något gott. För en av fördelarna med spelet är att du behöver flytta på dig. Visst kan du fuska. På många sätt. Men hur kul är det egentligen?

För tre år sedan sade läkaren åt mig att jag borde röra på mig mera. Lyckligtvis är jag en sådan som när jag verkligen anammar något, så anammar jag det fullt ut. Så länge jag kan. Men eftersom jag inte riktigt är någon större idrottsfanatiker, i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten av av att vilja sporta, så blir det där med motion lite svårt.

Promenaden blev min lösning. Och promenera gjorde jag. Jag har sedan dess i stort sett gått varenda jämrans dag, i ur och skur. Det har ”gått” ganska bra. Det senaste året har det faktiskt gått riktigt bra.

För tack vare mobilspelet har jag gått lite, lite mer. Lite, lite längre. Visst, jag har andra hälsoappar på min telefon. Säga vad man vill om iPhone, men den är faktiskt en liten hälsomätare i sig, med alla sina finesser inbyggda i luren. Bland annat får du veta hur många steg du tar. Varje dag. Eftersom jag i princip inte tar en meter utan att mobilen är med mig, så registreras i stort sett alla mina rörelser.

Men Pokemon Go är oftast bara igång under mina promenader. När jag promenerar. Det betyder att idag har jag gått omkring på mina promenader, med mobilen och Pokemon Go, ganska många meter. Faktiskt så säger Pokemon Go att jag under detta år gått 898 300 meter.

90 mil. För att kläcka lite ägg i ett mobilspel. Hade det inte varit för att jag samtidigt samlar pokemongodis så hade jag trott att jag var galen!

När jag säger sånt jag inte borde…

Fridhem. Klappersten. Familjeliv.

Det här är en vardagskväll på Gotland. Bara sådär. Mitt i veckan…

Jag vet, eget beröm luktar illa. Och skryt är egentligen bara avund på annat. Men…

..kom igen. Det här var Gotland ikväll. Såhär såg det ut efter en dag då ön fått 14 millimeter himmelsk nederbörd. Det är direkt efter att vi lämnat den trasiga bilen vid verkstaden. När solen fortfarande har en lång väg kvar innan den sjunker ner i havet, men ändå efter kvällsmaten.

Lite svala vindar idag, men ändå varma med tanke på att hela ön och ytvattnet kylts ner lite under dagen. Sol som får en att kisa. Vågornas långa dyningar som får klapperstenen vid Fridhem att klappra varje gång en våg slår över för att sedan dra sig tillbaka.

Och ändå hinner vi hem för att greja lite innan det blir mörkt ute.

Ja, eget beröm luktar illa. Jag är ändå ofantligt glad över att vi till sist tog steget för att bli gotlänningar. Och ja, skryt är egentligen bara avund. Så varsågoda, fastlänningar. Ni får lov att bli avundsjuka nu!

 

Det är läge för ett litet gotländskt förtydligande. På gotländska, eller snarare gutamål, så är synonymerna för måltiderna annorlunda jämte den lite tristare svenskan. För det första heter det mårgmat och inte frukost. Frukost består av orden ”fru” och ”mat”, och kannibalism är inte något som går hem i stugorna på ön. Mårgmat kommer från ”mårg”, det vill säga morgon, och ”mat” vilket knappast behöver någon förklaring. Sedan har vi lunch. Lunch? Kom igen. Är det ens ett svenskt ord? Nej, det heter middag. Därför att det är maten man äter mitt på dagen. Till sist har vi ovan nämnda kvällsmat. Och det är precis lika logiskt som att middag heter middag. Kvällsmat äts på kvällen.
 Hur svårt kan det vara?