Nyttan av ett Sveriges ”tvibo”

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar? Bilden kommer från en scen i filmen "Frankenstein" (1931), regisserad av James Whale.

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar?
Bilden kommer från en scen i filmen ”Frankenstein” (1931), regisserad av James Whale.

Jag stack ut hakan lite idag. När man gör det på sociala medier får man räkna med att få mothugg, och så även denna gång. Men det satte samtidigt igång en annan, parallell tanke hos mig. En tanke om rättssäkerhet.

Om jag förstod Wikipedia rätt, så infördes begreppet ”kyrkofrid” av Birger Jarl på 1200-talet. Magnus Ladulås såg sedan till att det verkligen blev till en lag. För den som inte känner till det (och inte orkar klicka på länken jag just gav er) så handlade kyrkofriden om att ingen fick lov att attackeras eller tillfångatas i kyrkan. Det var ett ”tvibo” som vi sade när jag var liten. En säker plats.

Ska alla gamla traditioner behållas? Ska alla brott ha en ”pausknapp” beroende på var man befinner sig? Det var några av frågorna som ställdes till mig i tråden som följde på facebook. Frågor som jag inte kan svara på, för jag har inte kunskapen om vad som ska bevaras eller hur brott ska graderas.

Men så slog mig tanken… när det gäller kyrkofriden, kan det inte ha varit en reaktion på sin tid? Ett försök att tvinga fram lite eftertanke. Att skapa en möjlighet till en rättvis utgång i en svår situation? Helt enkelt ett första försök att skapa ett rättssäkert samhälle?

1200-talets Sverige var nog inte ett drömsamhälle. Jag tror nog att den som skrek högst, var starkast och kunde få folk med sig, också kunde skapa uppbåd som helt enkelt kunde ta lagen (och mycket annat) i egna händer. Jag tror att en tanke med en fristad, ett ”tvibo”, var att skapa ett tillfälle för eftertanke. Jag tror att i ett samhälle som 1200-talets Sverige, så var prästerna de som hade lite mer kunskap. Åtminstone ibland. Att prästerna visste att lyssna, medla och ställa den där viktiga frågan ”varför?” när någon kom med ett påstående.

Eftertanke. Reflektion. Lyssnande

I ett rättsosäkert Sverige fyllde säkert en fristad en nyttig funktion. Jag tror vi kanske behöver fler fristäder idag också.

Med skurhink och parad på hjärnan

Mångfaldsparad.

Almedalsveckan är snart här igen, med allt vad det innebär och står för. Och även i år sånt veckan inte står för… Jag fattar inte riktigt att jag ska behöva protestera för allas lika värde. Igen!

Gotland har sina veckor, det är sedan gammalt. Vad jag inte visste var att vecka 26 kallas ”ajaxveckan”. Åtminstone i Visbys närhet. Fast jag kan tänka mig att det gäller lite här och var på ön. Det är nämligen nu som ”alla” gotlänningar städar ur hemmen, uthusen, vindsskrubbar, fiskebodar och husvagnar inför semestern. Ja, inte sin egen semester, utan de städar så det är rent och snyggt inför turisternas ankomst. Turisterna och almedalsbesökarna!

Själv har jag inte städat nämnvärt. Mer än i min jobblista. Veckorna inför almedalsveckan, och min i horisonten hägrande semester, innebär en upptrappning av allt som måste hinnas med. Det är en del. Så ”ajaxveckan” för min del innebär städning av mitt skrivbord. Speciellt av korgen märkt ”ingående”.

Men under veckan som kommer finns det åtminstone en punkt i schemat jag inte tänker omprioritera. Det gäller punkten Mångfaldsparad nästa fredag. Den sjunde juli klockan 14:00. Den missar jag inte. Framförallt inte i år!

Verkligheten gör sig påmind

Under skydden ska här finnas ett altare och ett skrank. Det är i alla fall vad jag tror...

Under skydden ska här finnas ett altare och ett skrank. Det är i alla fall vad jag tror…

Skickade familjen ett mess i morse:

”Du vet att det var mellofest hos lillesyrran igår, när man vaknar halv tio”!

Extra jobbigt att erkänna när jag drack alkoholfritt hela kvällen. Det är inte som om man var 25 längre. Eller ens 45…

Däremot, som jag nämnde i gårdagens blogg, så besökte vi även kyrkan jag och Anneli gifte oss i. Det är snart 17 år sedan vi stod vid altaret, med svettiga handflator och fjärillar i magen. Just nu är det knappt så man känner igen sig. Men ändå var det som om en liten, liten fjäril fladdrade till i maggropen igen.

Vi passade på med en puss igen. På samma plats. En lite längre puss än första gången, men inte så mycket längre…

STHLM tur och retur

På Centralstationen finns en arkitektmodell av ombyggnationen som gjorts tvärs över gatan. De nya nedgångarna till Centralen och hotellet som byggts ovanpå. Modellen är gjord av den inte helt oävne i sammanhanget BremlerBrick.

På Centralstationen finns en arkitektmodell av ombyggnationen som gjorts tvärs över gatan. De nya nedgångarna till Centralen och hotellet som byggts ovanpå. Modellen är gjord av den inte helt oävne i sammanhanget BremlerBrick.

Jag har jobbat på annan plats idag. Jag älskar vårt moderna samhälle som möjliggör att jag kan jobba på just annan plats. Uppkopplad med världen, men också ansikte mot ansikte med kollegor. Så därför har jag haft fullt upp under dagen med jobb. Men också med att träffa en gammal vän. Så från 08.40 till 21.30 har jag idag varit en gute på rymmen. Och som alltid är det ofantligt skönt att vara hemma igen.

Förresten så såg jag lite lego också när jag passerade Centralstationen. Ytterligare ett plus för den här dagen!