En summering av 100 dagar

Bildmosaik

Jag har i princip publicerat en bild per blogginlägg. Men inte alla räcker till för en summering, så här kommer 36 mer eller mindre noga utvalda…

Ikväll är jag i mål. Åtminstone för den här gången. Sammanlagt har jag nu gjort tre år, det vill säga 300 inlägg under #Blogg100. Idag fyller jag 100 dagar för denna gång!

Jag började den 1 mars i år och med flaggan i topp. Då var jag mitt i äventyret med att vara kurator för instagramkontot #Gotland365. Det innebar också att jag kunde sköta bloggandet över två konton samtidigt, och då blev det några extra inlägg om dagen med #Blogg100 också.

Jag har nämnt det förut. Det här med att blogga dagligen i hundra dagar har ett syfte. Och jag vill påstå att jag faktiskt blir bättre på att skriva tack vare denna ”tävling”. Jag märker också att jag lägger ner mer och mer tid på bildvalet, och länkningen till källorna. I alla fall ibland. #Blogg100 är en träning i att skriva, men ibland övergår den till att bli en övning i publicering också.

Det kan även vara riktigt påfrestande. De dagar bloggandet bara är i vägen. Inte roligt alls. Det har hänt att jag bara slarvat igenom texten och publicerat. Men det ligger en finess i det också. #Blogg100 handlar om kvalitet genom kvantitet, så då måste en del skit få passera också. Nu drar jag ner mina inlägg till en eller två i veckan. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, så vi får se vad som händer. Men senast på onsdag uppdaterar jag sidan igen.

Jag började denna bloggutmaning med att omfamna världen i och med #Gotland365. Jag avslutade den egentligen igår, med en omfamning av familjen. Idag är en summering. Låt oss säga att världen finns kvar att omfamna. Liksom familjen.

Om och om igen!

När jag tvivlar på min förmåga…

Bild från SMHIs väderapp

Det här är underbart… för alla andra! Själv kan jag inte avgöra om jag har hål i huvudet eller strategisk…

Jag är inte bitter… jag har valt det själv. Medan gumman tog långledigt så valde jag att klämma in ytterligare en arbetsdag.

Jag är inte bitter… jag valde det själv. En semesterdag skulle ge fyra lediga dagar i en följd. Men jag räknade och räknar fortfarande med att få lite gjort på en fredag om alla andra håller sig från kontoret. Har jag tur kanske jag kan fräscha upp en och annan surdeg som legat och gonat till sig.

Jag är inte bitter… jag valde det själv. När man får tag på en hantverkare så vill det till att hålla i honom. Hårt. Så att stämma träff klockan 07.00 borde inte vara något problem, bara det innebär att jag får rätt hjälp av rätt kompetens. Det är tidigt, men solen är ju ändå uppe så dags. Och jag kan alltid hoppa över min morgonpromenad. Så behöver det inte bli så tidigt.

Jag är inte bitter… jag valde det själv. Men…

..varför måste väderappen håna mig med så fint väder? När jag ska sitta inomhus och jobba? Och fladdra runt med bilen hela morgonen?

Att svära i äppelkyrkan…

Skärmbild av en skärm

Den som väntar på något gott… Jo, visst är det positivt. Men det är inte så jag känner mig uppspelt direkt.

Jag måste erkänna… så Apple fanboy jag än må vara, men jag har varit lite klen i hjärtat på sistone. Eller ohörsam. Det kan gå lite på ett ut. Jag är inte lika uppmärksam eller visar min kärlek lika intensivt som tidigare.

Det är först ikväll som jag uppgraderade min iPhone till iOS 10.3.2. Och jag vet ärligt talat inte när den versionen släpptes. Jag ser också att jag har sex uppdateringar att göra i Mac App Store. En gång i tiden räknade jag minuterna mellan releaserna.

Det är inte dig det är fel på, Apple. Det är jag… eller?

Tanken slog mig idag när jag i ett appleforum på Facebook läste om någon som övervägde att byta telefonmärke. Detta eftersom Apple Pay, betalningstjänsten via NFC (Near Field Communikation), ännu inte kommit till Sverige. Att min första tanke var ”för att vi har Swish” har inte riktigt med saken att göra, men det satte fingret på något som jag tror är viktigare. Jag, och många med mig, har kanske tagit till oss av tekniken lite för bra?

De som inte gillar äpplets produkter i allmänhet och iPhone i synnerhet brukar ofta haspla ur sig att Apple tappat sin innovativa förmåga. De leder inte längre utvecklingen utan apar bara efter. Det var också det som togs upp i exemplet ovan. Men det fick mig att fundera lite… Vad är det som räknas som innovativt idag? Uttrycket ”there´s an app for that” myntades för evigheter sedan, och idag utgår vi från att en funktion ska finnas på din bärbara apparat. Var ställde jag bilen? Hur är mitt blodtryck? Kamera? GPS? Kalender? Nöjeshub?

Din telefon innehåller allt idag. Precis allt, och det har vi vant oss med. Vi kanske till och med är lite mätta nu? Hur mycket av våra liv ska vi överlåta till den där elektronikklumpen vi har i fickan eller i väskan? Har vi något mer kvar i våra vardagliga liv att lämna över?

Varför kräver vi att bli exalterade över en ny funktion eller ett nytt program? Varför kräver vi av Apple att ta fram en ny sak som vi inte visste att vi behövde? Är vi bortskämda, eller finns det något riktigt, riktigt viktigt i våra liv som bara väntar på att få bli ”upptäkt”?

Visst skulle det vara skönt att kunna betala i affären bara genom att ta fram telefonen och vifta med den ovanför kassaapparaten. Det går ju faktiskt med det där andra märket. Åtminstone i vissa affärer. Kommer jag använda det när (inte om) det kommer till iPhone? Såklart!

Men just nu känner jag att det finns annat här i världen som kanske är lite viktigare. Både i mitt närområde som i världen i övrigt. Och så länge inte Apple uppfunnit den energisnåla, prisvärda, flygande bilen så lär jag inte bli så upphetsad över en ny app.

Tror jag…

Larmet som förblindar

Vatten som rinner ur ett bamburär

Vatten skapar lugn hos människor. Vi gotlänningar borde vara extremt lugna, men det är vi kanske inte… Foto av Dean Hochman och hans konto på Flickr.com, under licens CC BY 2.0.

Näthat. Donald Trump. Skolrenovering. Filmdomar. Krig. Mord. Flyktingar. Rasister… Det är löjligt enkelt att reagera just nu. Och just i detta nu är detta precis vad som händer. Alla reagerar. Hela tiden. Och alla höjer rösten lite mer för att göra sig hörda. Argumenten skruvas upp lite till. De enkla poängerna tar plats då de är lätta att reagera på. Snabbheten vinner över träffsäkerheten.

Reflektion är en bristvara!

Det är lite skrämmande på sitt sätt. Jag har alltid fått höra att ”det är aldrig ens fel att två träter”. Jag har en favoritbild där två män står på var sin sida om en siffra som är ritad på marken. Den ena utbrister tvärsäkert ”En sexa”. Den andre är lika säker på att det är en nia. Ivern över att få övertyga den andre hindrar båda att inse att det kan finnas ett skäl till varför man inte kan komma överens. Frågan ”varför vill han inte lyssna på mig” överskuggar frågan som egentligen är viktigare att ställa sig; ”Varför vill han inte lyssna på mig?”. Eller ”Vad ser han som inte jag ser?”.

Ibland måste man enas om att inte vara överens. Ibland måste man släppa att man tycker olika för att komma vidare. Det betyder inte att du erkänner att motparten har rätt. Du är tvärt om ”vuxen” nog att förstå hur man går vidare i en låst situation.

Jag tror vi behöver lite mer ”vuxna” inslag i debatten just nu.

Som av en händelse skrev Jonas Gardell i en av aftondrakarna om hur den nutida debatten skulle må bra av att man slutar skrika på varandra och istället börjar lyssna. Han jämförde det med första världskrigets skyttegravskrig under en bister julafton. Gardell är inte den förste som påminner om detta. Inte heller den siste.

Reflektion. Som sagt var…