Minnet som porlar som en vårbäck

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare...

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare…

Jag har ett minne som… inte riktigt är min bästa kompis. Framför allt när det gäller namn, men det finns många andra tillfällen i mitt liv där jag har chans att göra bort mig. Detta är däremot inte ett sånt tillfälle. Att göra bort mig alltså.

Nej, det handlar egentligen om just denna blogg. Ibland vet jag i god tid vad jag ska skriva och ibland kommer jag på det medan datorn startar. Det finns tillfällen då jag har flera alternativ att välja mellan, medan andra tillfällen bara ger ett alternativ värt att skriva om.

Idag hade jag det första exemplet av ovanstående framför mig. Jag visste redan i förmiddags vad jag skulle skriva om. Men det var då, och nu när kvällen kommit så… står hjärnan stilla. Eller kanske inte helt stilla ändå. Det kan till och med vara så att det jag hade tänkt skriva om på något sätt vittrat sönder av sig självt.

Jag vet egentligen inte, men dagens text är inte det jag tänkte skriva från början.

Istället bjuder jag på en lite glad snubbe jag hittade i trädgården idag. En liten glad kille och hans lite argare siamesiska tvilling. Jag skulle ut till ena uthuset och ändra timern till utebelysningen  då…

Jäklar! Där var det. Det var ju om sommartid versus vintertid jag skulle skriva. Hur kunde jag glömma det? Jag hade ju en nästan färdig text om hur urbota dumt det är att växla mellan normaltid och ”sommartid”. Hur det slår på oss som är produktiva på kvällen och har svårt för morgnarna. Om att kliva upp ytterligare en timme tidigare på morgonen.

Men nu hinner jag inte göra om. Mitt schema är pressat som det är redan. De snodde ju en vacker vårtimme av mig i nättres…

Är det en revolution på gång?

imageDet händer ibland att jag säger något som sårar mina nära och kära. Det har hänt att samtal spårat ur och att någon blir ledsen. Det kan vara jag som såras. Det kan vara någon älskad som såras. ”Om det jag sagt kan tolkas på två sätt varav det ena kan få dig att gråta, då kan du ge dig fanken på att jag menar det andra!”

Så fungerar det inte i politikens värld just nu. Varken i det politiska spelet i världen eller i vårt land. Inte i den svenska politiken och, ta mig tusan, inte ens på det lokala planet. Kan någon misstolka något så gör någon det. Så mycket som möjligt. Hela tiden!

Under helgen som gått, såhär i mitten av mars, har en rikspolitiker fått en knäpp på näsan för att han gick över gränsen en gång för mycket. Under måndagen togs, i alla fall i mina ögon, ytterligare ett steg över en liknande gräns när ett citat lyftes ur sitt sammanhang och blev till att handla om något helt annat. Det politiska spelet har under en längre tid byggts på medvetna feltolkningar och ett knivskarpt ordmärkeri. Det har varit viktigare att peka på hur fel motståndaren har, än att visa sina egna ideér och ideologier. Att göra ner motståndaren har varit viktigare än att lyfta de egna. Jag har skrivit om det om och om igen, och jag är fortfarande lika trött på det!

Förstår inte de som jobbar med politik, såväl nationellt som internationellt som lokalt, att de sågar av grenen de sitter på? Med motorsåg. Och dynamit! Inser de att de genom att kasta bensin på populismens brasa som just nu brinner okontrollerat samtidigt bränner sina egna skepp? Att de föder ett politikerförakt som de istället tillsammans borde kväva?

Ni förtjänar så mycket bättre. Förstår ni inte det? Det jobb ni politiker lägger ner, om ni så är fritidspolitiker eller får en lönecheck, är så viktigt så jag blir förtvivlad över hur detta just nu förstörs. Hur tror ni att ni ska få ungdomar att intressera sig för politik när ni försöker sätta åsnesvans på era motståndare? Hur tror ni att de som precis börjat intressera sig för politik ska orka jobba vidare när ni tvingar dumstruten på varandra? Hur tror ni att ni ska kunna jobba långsiktigt och hållbart när ni bara söker tillfälliga poänger på era motståndares misstag?

Jag blev så otroligt glatt överraskad när Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för ganska exakt ett år sedan gjorde gemensam sak och gick ut för att visa variationerna i sina politiska övertygelser. Tillsammans. Respektfullt!

Men jag tycker jag börjar se en förändring bland gräsrötterna. Även inne bland de politiska gräsrötterna. En liten revolution. Som en vän beskrev det; ”Börjar väljarna tröttna på dagens socialamedier-retorik och längtar tillbaka till en något mer traditionell ”men med er politik innebär det att X för Z” istället för ”kolla vilken idiot”?”

Jag har definitivt tröttnat. Det parti som i höst visar sig kunna använda välgrundade argument för att föra fram sin politik utan att göra ner på ”motståndarna” kommer få min röst. Jag har bytt förr och kommer göra det igen. Just nu ser det väldigt dåligt ut för vissa, och det tänker jag låta dem få veta. För jag är naiv nog att tro att det kan förändras!

Ge oss hopp i höst. Ge oss lite ljus!

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med "enkla" menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med ”enkla” menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Finns det någon som på riktigt ser fram emot årets valrörelse? Jag menar, så där som en liten förälskelse? Eller som när man var liten och det bara var ett par dagar innan julafton? Finns det n-å-g-o-n som verkligen ser fram emot valet?

För det borde vi göra. Kanske nu mer än någonsin! I en värld som för första gången under min livstid har stora problem med framtidsförhoppningen så har det kanske aldrig varit viktigare med det politiska arbetet än just nu. Globaliseringen har skrämt vettet (jo, här är det nog ingen överdrift att säga att de har blivit helt galna) av vissa grupper av jordens befolkning. Frigörelsen från diktatorer, normer, könsroller och annat gör många i maktposition blinda och okänsliga. Tänk Syrien. Men tänk gärna även #MeToo!

Mitt i allt detta ska vi i höst gå till valurnorna. Vi ska välja dem som med raka ryggar ska visa världen att Sverige fortfarande förtjänar att vara ett av de bästa länderna i världen att leva i. Att vi är ett ljus i världens mörkret. Att svenska folket mår bra och väljer att dela med oss av vårt välstånd, om det så är genom humanitär hjälp eller handelsavtal.

Så låt också valrörelsen 2018 handla om detta. Vi behöver en valrörelse där de medmänskliga ideologierna visar vägen. Där partierna berättar om varför just de är det bästa valet för att leda landet. Partier som visar sig själva och vad de vill utan att idiotförklara sina motståndare.

Vi, det vill säga väljarna, behöver partier som för in vett och sans i samtalen. Nu mer än någonsin. För aldrig tidigare har demokratin i Sverige varit så utsatt som idag. Idag, när andra krafter motarbetar demokratin. När retoriken på nätet, i teven, på fikarasterna går ut på att ljuga, att förfalska, och att skylla på andra.

Jag vill se en valrörelse där tyngdpunkten ligger i respekt för sina medtävlande. När politikerna visar varandra respekt för varandra visar de även respekt inför sina väljare. Så som också vi borde respektera dem. För det är inget lätt jobb att styra den här skutan vidare. Inte i en värld som blir lite mörkare för varje dag som går…

..men det går. Det måste gå. Det ska gå!

Traditioner är inget värt

Tack för allt…

Det där med traditioner, vem orkar egentligen bry sig? Julafton? Midsommarstång? Födelsedagar? Är det någon som på allvar intresserar sig alls, eller håller vi igång traditionerna bara för traditionernas skull?

Ja. Eller… nej?

Okej, jag är ganska såld på traditioner. Egentligen. Jag har gett upp att det ska vara precis tyst under Kalle på julafton. Men som den svensk jag är så knyter jag min näve utan att det syns. Allt medan sönerna förvånat sitter och undrar varför vi glor på dumburken mitt på ljusan dan. Speciellt när det finns så många paket under granen som är långt mer intressanta. Och det där med i vilken ordning sillen ska ätas i förhållande till äggen/skinkan/jordgubbstårtan tycker jag inte är det viktigaste med traditionen.

Men ändå, jag är för traditioner i största allmänhet. Kanske inte på detaljnivå, men ramarna kring traditionerna kan vi ju se till at hålla på. Ändå så ger jag upp en tradition i år. Samtidigt som jag hedrar den med att upprätthålla den, fast på mitt sätt. Jag talar om #Blogg100.

Visst, jag är inte den som var med från start när Fredrik Wass började Blogg100. Jag hann dock med att vara med i några år och lagom till i år hade jag faktiskt tänkt tanken att inte vara med alls. Jag har ju en blogg som åtminstone uppdateras varje vecka *host, host* och allvarligt talat så har jag lite andra saker som jag också vill hinna med om kvällarna. Fast jag visst samtidigt att Blogg100 har gjort underverk för mitt skrivande. Så egentligen, innerst inne, så ville jag hoppa på utmaningen i år igen.

Istället hann skaparen Fredrik lägga ner den. Jo, han ställde faktiskt frågan rakt ut på Facebook om utmaningen skulle avslutas, utvecklas eller leva vidare genom någon annan. Jag tycker det är lite sorgligt, men samtidigt befriande. Och klokt! Man ska alltid vara beredd att släppa saker i tid, att inse när det gjort sitt och inte bara traggla på och låta allt förtvina och dö. Istället finns det alltid chansen att något nytt får gro istället.

Så tack för allt, Blogg100. Tack för allt, vila i frid och välkommen du nya, fräscha som lär komma i ditt ställe!