Det stormar i Sveriges största vattenglas

Lite skärmdumpar från gotlandsmedia idag, om stormen som parkerat båtarna och mängder av enduroförare på landbacken

Lite skärmdumpar från gotlandsmedia idag, om stormen som parkerat båtarna och mängder av enduroförare på landbacken. Bilder från Hela Gotlands Facebook och hemsidorna för P4 Radio Gotland och SVT Nyheter Öst.

Igår var det GGN, Gotland Grand National, vilket är världens största endurotävling. Det var skitväder redan då. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad åt att vi har fått så mycket regn på sistone. Vi behöver verkligen det. Men lördagens skitväder igår övergick i ett annat skitväder på söndagen.

Det började blåsa. Ännu mer. Ordentligt. Det blev så pass att inte bara gotlandstrafiken slogs ut och strandsatte mängder av endurosällskap, utan även färjorna mellan Fårö och storön. Det är inte helt ovanligt, men ändå. Under kvällen har jag via sociala medier kunnat se bilder på dem som varit ute och fotograferat. Just bilderna på hur Destination Gotlands färjor fått ”sladda” in i Visby hamn är dramatiska och väldigt häftiga. Men de aktualiserar också utsattheten.

Just nu bråkas det… eller bråkas det verkligen när staten helt enkelt inte vill betala, om kostnader och placering av reservhamn. Vi är fortfarande inte närmare en lösning på den frågan, men under söndagskvällen kunde jag inte låta bli att sträcka ut tanken lite. Tänk om en av gotlandsbåtarna skulle ha misslyckats med manövern att ta sig in i Visby hamn? Tänk om övriga båtar redan lyckats lägga till, och den sista skorven helt enkelt förstör inloppet till Gotland? Att den helt enkelt låser in sina syskonfartyg?

Egentligen är det strunt samma om båtarna blev instängda eller inte. Vad jag vet finns det ingen hamn på ön som kan ta emot dagens färjor mer än den i Visby. Inte för ordentlig lastning och lossning av gods. Men om alla båtarna blev instängda i en förstörd hamn, hur ska ön försörjas då?

I ett sånt läge är det inte bara enduroförare som inte kan lämna ön. 85 procent av det som produceras på Gotland ”exporteras” till fastlandet och vidare. Hur många av dessa företag har en buffert att klara sig en vecka utan gotlandsbåtarna? En månad?

57 000 gotlänningar är inte många av Sveriges hela befolkning. Men så många är direkt beroende av Sveriges sköraste trafiksystem. Det kan, får, inte bara vara gotlänningarnas problem!

Jag med formar framtiden. Me too…

Den här veckan har vi fått lära oss något nytt om något väldigt gammalt. Och vi har fått ett nytt begrepp, #metoo.

Den här veckan har vi fått lära oss något nytt om något väldigt gammalt. Och vi har fått ett nytt begrepp, #metoo. 

Jag är uppväxt under en annan tid. Precis som min pappa. När jag var barn fanns det uttryck och sociala koder jag fick lära mig, medvetet eller omedvetet, och samma fick min far lära sig. Ändå var vår uppväxt så olika. Så… annorlunda!

Jag pratade med min förstfödde idag. Med min fars barnbarn. Om #metoo och vad det innebär och lite också vad det utvecklats till. Just nu pågår lite av en häxjakt på de som gjort fel, på syndarna. Det är väldigt mycket peka finger, fördömelse, ja rent av hat ibland. Jag försökte påminna sonen, och mig själv, om vad det egentligen handlar om.

För jakten på de skyldiga skymmer för stunden de underliggande orsakerna till varför världen just nu exploderat i ett #metoo. Orsaken till orättvisorna! Maktpositionerna! Mobbingen!

Jag vill tro att #metoo kommer att göra världen lite, lite bättre. Vad som händer just nu är att fördämningarna brister. Det kokar över. Det rasar och det brinner upp. Just nu får vi läsa spaltmetrar om ”hur” och ”vad”. Hur någon gjort eller vad denne gjort. Snart nog, och jag tror det redan börjat, får vi veta ”varför”. Varför den eller den gjorde så. Ångern. Skammen.

Det kommer dröja lite, men tids nog kommer vi kanske till det viktigaste som i sin tur kan starta den verkliga förändringen. För problemet ligger hos oss allihopa. I de sociala koder och uttryck som vi haft med oss sedan barnsben. Som vi fått med oss och som vi för vidare.

Jag är redan körd. Min pappa är redan körd. Vi har växt upp med det som just nu lagat till grund för #metoo och har lärt oss blunda. Vi har lärt oss att det har tillhört spelets regler. Men inte längre. Vi har fått våra ögon uppspärrade och vi är tvungna att lära oss på nytt. Självklart kommer vi göra fel igen och igen, men vi får lära oss hur vi ska bete oss. Vad som är rätt och vad som är fel. Det måste vi lära oss om vi så vill eller inte. Det ska vi lära oss!

Men mina barn, våra barn, växer upp här och nu. För deras del är det som just nu pågår en del av deras uppväxt, en del av deras lärande som unga individer. De kommer inte behöva göra någon omstart och programmera om de uttryck och sociala koder de fått lära sig.

Men som pappa till mina barn är det min uppgift att se till att koderna de lär sig blir rätt från början. Idag!

När vi inte är en av de som hatar

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

”När vi hamnat i ett läge där nazismen beskrivs och hanteras som en politisk åsikt vilken som helst, då händer det saker i hela samhället. Gränser förskjuts, sånt som tidigare var svårt att säga ens i slutna rum, sägs nu öppet. Alla åsikter måste ges plats överallt, även åsikter som kränker andra människor.”

Ovanstående inledde Eva Bofrides ledare ”När gränserna förflyttas” i fredagens GT. Läs den gärna, för det är den värd. Ni kan också passa på att läsa Alex Schulmans krönika ”För tre år sedan hade Hanif Bali fått sparken” i Expressen när ni ändå är igång. Det är den också värd. Kanske lite speciellt mycket, för jag trodde aldrig att jag skulle dela någon av Alex Schulmans texter. Men ja, det gjorde jag visst.

Jag har många gånger skrivit om det sluttande planet. Om att rasismen, och framförallt det rasistiska partiet som sitter i riksdagen, sakta men säkert normaliseras. Att uttryck som ”Jag är inte rasist, men…” numera inte ens uttalas utan rasismen får fritt spelrum. Nu är det till och med så illa att den som ifrågasätter uttalandet direkt anklagas för att ”spela ut rasistkortet” och anklaga andra för att vara rasister. När de egentligen ”bara vågar säga som det är”.

”När mer och mer bli okej att säga, när SD inte längre är ett extremparti på högerkanten, står Nordiska Motståndsrörelsen på tur. Plötsligt är nazism bara ett parti till höger om SD. I denna gränsförskjutning flyttas SD ännu längre in i stugvärmen trots att partiet fortfarande vilar på rasistisk grund.” Så skriver Eva Bofride längre ner i sin ledare. Detta samtidigt som polisen rustar i Göteborg inför en förväntad nazistmarch den 30 september.

Jag ser hur en historielös omgivning på nytt gräver i gropen de står i. Jag ser medmänniskor och även politiker som plockar upp det fjäskande och hatiska språk som rasisternas svans använder sig av. Jag ser hur trollens mörker tar över, och hur ljuset flämtar hos de som trots allt försöker se nyktert på samhället.

Men jag ser också hur fler och fler inser att de måste ta avstånd från hatet och de snabba lösningarnas ”mästare”. Hur fler och fler vågar lyfta blicken och fråga ”varför säger du så”. När tonårstjejer vågar stövla fram till nazisterna i Almedalen och frågar dem vad de sysslar med önskar jag att jag hade varit där och fått se det. Och applådera deras mod. När grupper som #JagÄrHär lägger en trygg filt av medkänsla över kommentarsfälten ser jag hur fler vågar ställa motfrågor. När fler och fler av dem jag känner börjar dela positiva texter på sociala medier så ler jag brett.

Nazisterna är få. Väldigt få. Rasisterna är inte många fler än dem. Men vi vanliga människor är fler. Långt fler än dessa hatare tillsammans. Vi ska bara våga visa att vi inte är en av dem, och det är något vi måste göra tillsammans!

Nyttan av ett Sveriges ”tvibo”

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar? Bilden kommer från en scen i filmen "Frankenstein" (1931), regisserad av James Whale.

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar?
Bilden kommer från en scen i filmen ”Frankenstein” (1931), regisserad av James Whale.

Jag stack ut hakan lite idag. När man gör det på sociala medier får man räkna med att få mothugg, och så även denna gång. Men det satte samtidigt igång en annan, parallell tanke hos mig. En tanke om rättssäkerhet.

Om jag förstod Wikipedia rätt, så infördes begreppet ”kyrkofrid” av Birger Jarl på 1200-talet. Magnus Ladulås såg sedan till att det verkligen blev till en lag. För den som inte känner till det (och inte orkar klicka på länken jag just gav er) så handlade kyrkofriden om att ingen fick lov att attackeras eller tillfångatas i kyrkan. Det var ett ”tvibo” som vi sade när jag var liten. En säker plats.

Ska alla gamla traditioner behållas? Ska alla brott ha en ”pausknapp” beroende på var man befinner sig? Det var några av frågorna som ställdes till mig i tråden som följde på facebook. Frågor som jag inte kan svara på, för jag har inte kunskapen om vad som ska bevaras eller hur brott ska graderas.

Men så slog mig tanken… när det gäller kyrkofriden, kan det inte ha varit en reaktion på sin tid? Ett försök att tvinga fram lite eftertanke. Att skapa en möjlighet till en rättvis utgång i en svår situation? Helt enkelt ett första försök att skapa ett rättssäkert samhälle?

1200-talets Sverige var nog inte ett drömsamhälle. Jag tror nog att den som skrek högst, var starkast och kunde få folk med sig, också kunde skapa uppbåd som helt enkelt kunde ta lagen (och mycket annat) i egna händer. Jag tror att en tanke med en fristad, ett ”tvibo”, var att skapa ett tillfälle för eftertanke. Jag tror att i ett samhälle som 1200-talets Sverige, så var prästerna de som hade lite mer kunskap. Åtminstone ibland. Att prästerna visste att lyssna, medla och ställa den där viktiga frågan ”varför?” när någon kom med ett påstående.

Eftertanke. Reflektion. Lyssnande

I ett rättsosäkert Sverige fyllde säkert en fristad en nyttig funktion. Jag tror vi kanske behöver fler fristäder idag också.