Ge oss hopp i höst. Ge oss lite ljus!

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med "enkla" menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med ”enkla” menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Finns det någon som på riktigt ser fram emot årets valrörelse? Jag menar, så där som en liten förälskelse? Eller som när man var liten och det bara var ett par dagar innan julafton? Finns det n-å-g-o-n som verkligen ser fram emot valet?

För det borde vi göra. Kanske nu mer än någonsin! I en värld som för första gången under min livstid har stora problem med framtidsförhoppningen så har det kanske aldrig varit viktigare med det politiska arbetet än just nu. Globaliseringen har skrämt vettet (jo, här är det nog ingen överdrift att säga att de har blivit helt galna) av vissa grupper av jordens befolkning. Frigörelsen från diktatorer, normer, könsroller och annat gör många i maktposition blinda och okänsliga. Tänk Syrien. Men tänk gärna även #MeToo!

Mitt i allt detta ska vi i höst gå till valurnorna. Vi ska välja dem som med raka ryggar ska visa världen att Sverige fortfarande förtjänar att vara ett av de bästa länderna i världen att leva i. Att vi är ett ljus i världens mörkret. Att svenska folket mår bra och väljer att dela med oss av vårt välstånd, om det så är genom humanitär hjälp eller handelsavtal.

Så låt också valrörelsen 2018 handla om detta. Vi behöver en valrörelse där de medmänskliga ideologierna visar vägen. Där partierna berättar om varför just de är det bästa valet för att leda landet. Partier som visar sig själva och vad de vill utan att idiotförklara sina motståndare.

Vi, det vill säga väljarna, behöver partier som för in vett och sans i samtalen. Nu mer än någonsin. För aldrig tidigare har demokratin i Sverige varit så utsatt som idag. Idag, när andra krafter motarbetar demokratin. När retoriken på nätet, i teven, på fikarasterna går ut på att ljuga, att förfalska, och att skylla på andra.

Jag vill se en valrörelse där tyngdpunkten ligger i respekt för sina medtävlande. När politikerna visar varandra respekt för varandra visar de även respekt inför sina väljare. Så som också vi borde respektera dem. För det är inget lätt jobb att styra den här skutan vidare. Inte i en värld som blir lite mörkare för varje dag som går…

..men det går. Det måste gå. Det ska gå!

Läsglädje en lördagsmorgon

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta...

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta…

Jag gillar lördagar. Det finns många anledningar att gilla lördagsmorgnar, och en av anledningarna är min morgontidning. På lördagarna hinner jag läsa tidningen lite noggrannare, och jag kan läsa sådant jag annars kanske skulle bläddra förbi in vardagsmorgon.

Idag läste jag Linus Ehns sportkrönika ”Lek ninja worrior och rädda folkhälsan” och höll med om varje ord. Det är lättare att leka än att sporta. Och vill du inte leka så finns det andra alternativ. Linus Ehn tar även upp det jag gärna tjatar om, att varje tid har lekar som inte anses vara nyttiga i sin samtid. Lekar som anses fula och fördärvande för små barnhjärnor.

”Idag hetsas det en hel del om att dataspel och mobiler gör att barnen inte vill leka längre. Jag har aldrig köpt det där” skriver Linus Ehn och jämför tidigare hot mot barnens välbefinnande med dagens. Han har helt rätt. Och genom att blicka tillbaka ser vi hur fel vi har även nu! Jag älskar dessutom hans avslutning av krönikan, där de egentliga hoten mot barnens hälsa snarare stavas ekonomi och tillgänglighet än elektronik.

Jag gillar lördagar och min morgontidning. Jag hann nämligen också med att läsa Jenny Perssons krönika i lördagsbladet. Den läser jag ungefär lika ofta som jag läser sportsidorna, men bevisligen så händer det ibland.

Ärligt talat sparkade Jenny Persson i lördagstidningen in en dörr som var jätteöppen. I alla fall var dörren jätteöppen för mig, då den handlade om det orimliga i att skuldbelägga offren istället för att göra något åt förövaren. En jätteöppen dörr som sagt, men Jenny Persson gör helt rätt i att sparka in den igen. Och igen och igen. Det är inte förrän samhället direkt tänker på att göra något åt mobbaren istället för den mobbade, när samhället direkt vänder sig mot våldtäktsmannen istället för våldtäktsoffret, som vi kan sluta attackera dörren. Dörren är för evigt öppen när samhället, det vill säga du och jag, instinktivt skyddar offren och hanterar förövarna. Eller, som i krönikan, vi tänker utifrån ett jämlikare plan och behandlar alla lika.

Det är sånt jag hinner läsa om en lördag. Det är sånt jag hinner reflektera över. Det är sånt jag hinner skriva om. En lördagsmorgon i februari.

Utan ”dom” finns inte ”vi”

Jag har aldrig träffat honom, men efter allt jag läst och hört kvalar förintelseöverlevaren Emerich Roth in bland mina största idoler. Utan tvekan!

Jag har aldrig träffat honom, men efter allt jag läst och hört kvalar förintelseöverlevaren Emerich Roth in bland mina största idoler. Utan tvekan!

Emerich Roth berättade att han föreläst i 26 år om nazismen. Jag hade aldrig hört talas om honom förrän jag lämnat ön. Men efter att jag läste om honom i Gotlands Tidningar, jag tror så tidigt som medan jag bodde precis bredvid Hallonbergen i Sundbyberg, så bestämde jag mig för att jag någon gång skulle gå och lyssna på honom.

Men han talade aldrig på ön om helgerna när vi var nere. Och jag måste erkänna att jag aldrig heller letade efter nästa gång han skulle föreläsa i mina krokar. Varken i Sumpan eller senare i Vallentuna. När vi sedan blev gotlänningar så… fanns det aldrig riktigt tid. Inte ”just nu”.

Jag har ”inte haft tid” i fyra år. Fram tills Förintelsens Minnesdag i år. I aulan på Almedalsbiblioteket. Dagen efter min födelsedag. Det blev nästan ett spontant beslut. Ja, jag visste att han skulle tala där och då. Jag pratade med mina föräldrar om detta kvällen innan. Fast det var lite för många ”men” redan under det samtalet. Men alla ”men” kändes inte som om de var viktiga medan jag åt frukost. Alla ”men” var inte längre relevanta när jag läste min morgontidning och såg annonsen om att Emerich Roth skulle tala under Förintelsens Minnesdag nere på Almedalsbiblioteket.

Därför satt jag, tillsammans med mina föräldrar, och lyssnade till Emerich Roths berättelse. Dagen efter min födelsedag. Där satt vi och lyssnade inte bara till Emerich Roth, utan också till Karin Kvist Everts. Under rubriken ”Förintelsen, minnet och demokratin” berättade hon om den politiska miljön strax före och under andra världskriget. Karin Kvist Everts är utredare vid Kungliga biblioteket och har forskat i detta. Hennes föredrag var intressant, tankeväckande och alldeles, alldeles fruktansvärt!

Det var inte bara obehagligt att lyssna på hur människor behandlade varandra för 70-80-90 år sedan. Inte heller att få höra direkt från en överlevare som Emerich Roth som själv kan berätta vad som pågick under Förintelsen. Nej, vad som nästan var läskigast denna dag var att upptäcka alla paralleller till idag. Hur vi inget har lärt oss av historien. Hur så många idag, precis som då, accepterar förminskningen av andra människor bara för att de är lite, lite annorlunda. Hur människor kan förvandlas till saker, till siffror. Till… dom andra!

Det var Karin Kvist Everts som under föreläsningen sade ”vi skapar ett ”vi” när det finns ett ”dom”!” Det var ord som brände sig rakt in i min hjärna, rakt in i min själ. Där på Almedalsbiblioteket. Dagen efter min födelsedag…

Jag med formar framtiden. Me too…

Den här veckan har vi fått lära oss något nytt om något väldigt gammalt. Och vi har fått ett nytt begrepp, #metoo.

Den här veckan har vi fått lära oss något nytt om något väldigt gammalt. Och vi har fått ett nytt begrepp, #metoo. 

Jag är uppväxt under en annan tid. Precis som min pappa. När jag var barn fanns det uttryck och sociala koder jag fick lära mig, medvetet eller omedvetet, och samma fick min far lära sig. Ändå var vår uppväxt så olika. Så… annorlunda!

Jag pratade med min förstfödde idag. Med min fars barnbarn. Om #metoo och vad det innebär och lite också vad det utvecklats till. Just nu pågår lite av en häxjakt på de som gjort fel, på syndarna. Det är väldigt mycket peka finger, fördömelse, ja rent av hat ibland. Jag försökte påminna sonen, och mig själv, om vad det egentligen handlar om.

För jakten på de skyldiga skymmer för stunden de underliggande orsakerna till varför världen just nu exploderat i ett #metoo. Orsaken till orättvisorna! Maktpositionerna! Mobbingen!

Jag vill tro att #metoo kommer att göra världen lite, lite bättre. Vad som händer just nu är att fördämningarna brister. Det kokar över. Det rasar och det brinner upp. Just nu får vi läsa spaltmetrar om ”hur” och ”vad”. Hur någon gjort eller vad denne gjort. Snart nog, och jag tror det redan börjat, får vi veta ”varför”. Varför den eller den gjorde så. Ångern. Skammen.

Det kommer dröja lite, men tids nog kommer vi kanske till det viktigaste som i sin tur kan starta den verkliga förändringen. För problemet ligger hos oss allihopa. I de sociala koder och uttryck som vi haft med oss sedan barnsben. Som vi fått med oss och som vi för vidare.

Jag är redan körd. Min pappa är redan körd. Vi har växt upp med det som just nu lagat till grund för #metoo och har lärt oss blunda. Vi har lärt oss att det har tillhört spelets regler. Men inte längre. Vi har fått våra ögon uppspärrade och vi är tvungna att lära oss på nytt. Självklart kommer vi göra fel igen och igen, men vi får lära oss hur vi ska bete oss. Vad som är rätt och vad som är fel. Det måste vi lära oss om vi så vill eller inte. Det ska vi lära oss!

Men mina barn, våra barn, växer upp här och nu. För deras del är det som just nu pågår en del av deras uppväxt, en del av deras lärande som unga individer. De kommer inte behöva göra någon omstart och programmera om de uttryck och sociala koder de fått lära sig.

Men som pappa till mina barn är det min uppgift att se till att koderna de lär sig blir rätt från början. Idag!