När mödan är värd sin lön…

Det finns sånt som inte kan värderas i pengar. Det finns det som kan öka värdet med hjälp av pengar. Det finns sånt som... inte får kosta MER pengar.

Det finns sånt som inte kan värderas i pengar. Det finns det som kan öka värdet med hjälp av pengar. Det finns sånt som… inte får kosta MER pengar.

Är öns politiker värda mer i lön? Frågar ni mig så är svaret jajamensan. Som i samhället i stort kräver även politiken inte bara ett stort engagemang, utan även en allt större kunskap. En kunskap, expertis, som sträcker sig över allt fler områden och den kunskapen kostar att ta till sig. Allt har sitt pris helt enkelt.

En höjd ersättning för de som tar på sig den svåra rollen att engagera sig för Region Gotland var på tapeten här om veckan. En av öns politiker ville, för att såväl motivera som behålla och även locka fler människor att ta politiska uppdrag, att ersättningarna skulle höjas. Och ja, jag tycker att det är rimligt. Det är ju så att en hög lön skapar attraktivare arbetsplatser, större konkurrens om jobben och en högre kvalitet på medarbetarna. Fast…

..just nu ser Region Gotlands ekonomi ut som den gör. Det borde innebära att utrymmet för en sån där ersättningshöjning inte riktigt finns där. Eller hur? Då är det ju tur att kommuner, landsting och stat redan har ett väl beprövat system för hur man kan locka fler och bättre medarbetare. En metod som inte behöver kosta skjortan, men som sätter ordentlig fart på medarbetarnas entusiasm och driv.

Jag pratar om legitimationer för politiker. Jag pratar om kvalificerade politiker. Jag pratar om förstepolitiker. Eller överpolitiker. Eller kunskapspass. Eller… eller vad man nu på ett kreativt sätt kan kalla det för att putsa fram lystern i uppdraget som politiker. Fråga bara alla våra lärare, sjuksyrror, poliser och alla andra yrkesgrupper som verkligen fått ett lyft i självkänslan och karriären utan att det kostat kommuner, landsting och staten så värst mycket mera i ersättningar.

Ersättning. Eller, som jag annars brukar kalla det, lön.

För det har ju verkligen löst bemanningsproblemet i dessa yrken. Hos kommuner, landsting och stat. Så varför inte ha samma lösning för politiker? För det fungerar ju. Det gör det ju?

När hjärtat sviker dig. Eller kanske levern…

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.  Bild från Pixabay, under licens CC0.

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.

Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.

Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.

En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.

Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.

Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!