Medan jag lämnar glädjen bakom mig

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror knöt de äktenskapliga banden i helgen. Det var känslosamt, glatt och precis så där underbart härligt hela lördagen. Jag fick till och med hålla ett tal, vilket egentligen bara var en ursäkt för att jag skulle få överlämna en liten bröllopspresent i dansk kvalitetsplast till brudparet.

Klanens yngsta generation gjorde ett fantastiskt sångframträdande dessutom, med lite extra strålglans på brudparets egna småsorkar.

Men låt oss hålla kvar tanken där på den lite yngre generationen. De som kommer härnäst. Barnen som ska få en stabil grund att stå på innan de till sist tar över efter oss. Arvingarna!

Bröllopet var förhoppningsvis den tidsmässiga kulmen på en lite hektisk sensommar för min egen del. Jag har närt en liten förhoppning om att kunna samla ihop mina resurser och framöver kunna balansera privatlivet med yrkeslivet. Det kommer att behövas, inte minst med tanke på vad jag hör ryktas om. Vad jag läser mig till. Och vad jag framförallt saknar i informationsflödet.

Det är barnen jag tänker på. Barnen i Västerhejde skola. Där fyra årskullar nu bussas till Visby varje dag medan skolan byggs om, renoveras och byggs ut. För det är ju jättebra med en uppryckning av skolans lokaler. Jag hoppas verkligen att det blir bra. Jag vill att det blir bra.

Jag vill framförallt att barnen i vinter kommer tillbaka till en skola som har plats för dem. Jag hoppas på friska lokaler. Jag hoppas på utrymme för skolarbete. Jag hoppas på utrymmen för en pedagogisk verksamhet även efter skoldagen. En verksamhet som inte måste bedrivas i korridorer. Eller i de klassrum som är anpassade för skolarbete. Jag hoppas det kommer finnas lokaler där barnen får lära sig att samarbeta, att komma överens, att lösa problem och att kunna röra sig i leken.

Kort sagt så vill jag att barnen får en meningsfull fritidsaktivitet. För det ska gudarna veta att sedan Regionen övergav fritidslokalen Muntes Villa i Vibble så har jag fått se hur pedagoger tvingats bli korridorsvakter snarare än just pedagoger.

Och det betalat jag sannerligen inte Regionen för. Varken i skattepengar eller fritidsavgift!

När jag säger sånt jag inte borde…

Fridhem. Klappersten. Familjeliv.

Det här är en vardagskväll på Gotland. Bara sådär. Mitt i veckan…

Jag vet, eget beröm luktar illa. Och skryt är egentligen bara avund på annat. Men…

..kom igen. Det här var Gotland ikväll. Såhär såg det ut efter en dag då ön fått 14 millimeter himmelsk nederbörd. Det är direkt efter att vi lämnat den trasiga bilen vid verkstaden. När solen fortfarande har en lång väg kvar innan den sjunker ner i havet, men ändå efter kvällsmaten.

Lite svala vindar idag, men ändå varma med tanke på att hela ön och ytvattnet kylts ner lite under dagen. Sol som får en att kisa. Vågornas långa dyningar som får klapperstenen vid Fridhem att klappra varje gång en våg slår över för att sedan dra sig tillbaka.

Och ändå hinner vi hem för att greja lite innan det blir mörkt ute.

Ja, eget beröm luktar illa. Jag är ändå ofantligt glad över att vi till sist tog steget för att bli gotlänningar. Och ja, skryt är egentligen bara avund. Så varsågoda, fastlänningar. Ni får lov att bli avundsjuka nu!

 

Det är läge för ett litet gotländskt förtydligande. På gotländska, eller snarare gutamål, så är synonymerna för måltiderna annorlunda jämte den lite tristare svenskan. För det första heter det mårgmat och inte frukost. Frukost består av orden ”fru” och ”mat”, och kannibalism är inte något som går hem i stugorna på ön. Mårgmat kommer från ”mårg”, det vill säga morgon, och ”mat” vilket knappast behöver någon förklaring. Sedan har vi lunch. Lunch? Kom igen. Är det ens ett svenskt ord? Nej, det heter middag. Därför att det är maten man äter mitt på dagen. Till sist har vi ovan nämnda kvällsmat. Och det är precis lika logiskt som att middag heter middag. Kvällsmat äts på kvällen.
 Hur svårt kan det vara?

Ett porlande före nederbörd

Fontän i trädgårdslandet

Det skvätter i trädgårdslandet. Nej, inte för att det regnar. Det gör det också, men just nu porlar det av en annan anledning.

Underbara regn. Välkommen! Jag har i stort sett varit ute i solen hela dagen, och bland annat tagit hand om allt regnvatten i tunnorna. Ni vet, det där som kom tidigare i veckan. Jag har pumpat över det i vår stora ”tunna”, och just nu regnar det. Precis i tid.

Och ja, jag vattnade potatisen idag igen. Det vet ni. Nu. Eftersom det regnar!

En del av vattnet som vi redan hade i den stora behållaren flyttades dessutom. Till en lite mindre behållare, dold under marken. Förra året köpte nämligen hustrun en gammal fontän genom Gotlands Marknad på Facebook. Eller… tre fontäner om man ska vara petig. Tre fontäner som skulle kombineras till en enhet. Med belysning.

Vi behövde reservdelar såklart, och sådana hittade vi på Linds. I alla fall en del av dem. Resten fick de beställa åt oss. Och vissa prylar kunde jag faktiskt ta fram själv ur gömmorna i snickarboden. En sån grej, att ha prylar hemma, tycker jag är vuxenpoäng i sig. Eller en lumpsamlarvarning. Välj själv.

Så medan jag vattnade potatis och pumpade vatten från regntunnor, monterade gumman och barnen pumpar och skapade ett porlande paradis mitt i trädgårdslandet.

Och nu regnar det. Underbart!

Hindrad av det nya livet

Fågelbo med ägg

Fem. Plus en. Men minus två…

Ja, vad ska man göra? Vi har haft en heldag i den egna trädgården. Det har klippts gräs, planterats, eldats och vattnat potatis.

Det börjar alltid regna efter att jag vattnat potatisen…

Under stora gräsklipparen, inne i vagnslidret (googla för bövelen), hittade jag en fågel. Medan jag klippte hittade en till på gräsmattan. Två fåglar. Väldigt döda.

Men så skulle jag lägga en plankstump bland övriga stumpar som jag förvarar bakom Bryggarhuset. Där hittade jag en tredje fågel. Och den var minsann inte död. Den var heller inte där på visit. Den bodde där. Med sina ägg.

Två döda. En levande. Fem på ”tillväxt”…

Om jag räknar rätt så ligger moder natur på plus!