Läsglädje en lördagsmorgon

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta...

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta…

Jag gillar lördagar. Det finns många anledningar att gilla lördagsmorgnar, och en av anledningarna är min morgontidning. På lördagarna hinner jag läsa tidningen lite noggrannare, och jag kan läsa sådant jag annars kanske skulle bläddra förbi in vardagsmorgon.

Idag läste jag Linus Ehns sportkrönika ”Lek ninja worrior och rädda folkhälsan” och höll med om varje ord. Det är lättare att leka än att sporta. Och vill du inte leka så finns det andra alternativ. Linus Ehn tar även upp det jag gärna tjatar om, att varje tid har lekar som inte anses vara nyttiga i sin samtid. Lekar som anses fula och fördärvande för små barnhjärnor.

”Idag hetsas det en hel del om att dataspel och mobiler gör att barnen inte vill leka längre. Jag har aldrig köpt det där” skriver Linus Ehn och jämför tidigare hot mot barnens välbefinnande med dagens. Han har helt rätt. Och genom att blicka tillbaka ser vi hur fel vi har även nu! Jag älskar dessutom hans avslutning av krönikan, där de egentliga hoten mot barnens hälsa snarare stavas ekonomi och tillgänglighet än elektronik.

Jag gillar lördagar och min morgontidning. Jag hann nämligen också med att läsa Jenny Perssons krönika i lördagsbladet. Den läser jag ungefär lika ofta som jag läser sportsidorna, men bevisligen så händer det ibland.

Ärligt talat sparkade Jenny Persson i lördagstidningen in en dörr som var jätteöppen. I alla fall var dörren jätteöppen för mig, då den handlade om det orimliga i att skuldbelägga offren istället för att göra något åt förövaren. En jätteöppen dörr som sagt, men Jenny Persson gör helt rätt i att sparka in den igen. Och igen och igen. Det är inte förrän samhället direkt tänker på att göra något åt mobbaren istället för den mobbade, när samhället direkt vänder sig mot våldtäktsmannen istället för våldtäktsoffret, som vi kan sluta attackera dörren. Dörren är för evigt öppen när samhället, det vill säga du och jag, instinktivt skyddar offren och hanterar förövarna. Eller, som i krönikan, vi tänker utifrån ett jämlikare plan och behandlar alla lika.

Det är sånt jag hinner läsa om en lördag. Det är sånt jag hinner reflektera över. Det är sånt jag hinner skriva om. En lördagsmorgon i februari.

Medan kylan lämnar oss

Västerhejde om Vintern. Och en Vovve!

Västerhejde om Vintern. Och en Vovve!

Det är inte utan vemod som jag sitter här ikväll. Ensam i vårt kök, med Linkin Park strömmande svagt ur de små högtalarna bakom mig. Ja, bara det är ju lite lätt deprimerande. Jag menar, Linkin Park? Tyst? Bara det är motsägelsefullt och… fel!

Men det är absolut inte därför jag känner mig lite nere just nu. Det är för att temperaturen utanför köksfönstret långsamt närmar sig nollan. Från fel håll! Ska jag lita på SMHIs app på min telefon är plusgraderna bara någon timme bort. Och regnet ska komma ungefär samtidigt.

Och det är ju för jäkla trist!

Igår var jag på en liten roadtrip på fastlandet. Jag jobbade, och det betydde att jag skulle vara i Uppsala på förmiddagen och i Västerås på eftermiddagen. Vägen där emellan var så där hjärtskärande vacker. Som ett vykort, med den skillnaden att det aldrig tog slut. Rimfrost överallt. Ibland var den så tjock att det såg overkligt ut, där björkarna såg ut som om alla grenarna bestod av tjocka, vita tygremsor snarare än kvistar. Barrskogen var pudrad med silver, och det enda som störde illusionen var det där vägsaltet som förvandlade vägen till ett bajsbrunt sår rakt genom landskapet.

Lika vackert som på fastlandet har det varit på ön de senaste dagarna. Vi har kanske inte haft samma överflöd med rimfrost, men ändå mycket för att vara på Gotland. Mer snö tror jag också, och med vintervita vägar. Åtminstone här genom Västerhejde.

Jag tycker om vintern. Mycket! Paradoxalt nog tycker jag absolut inte om att frysa, men vintern är så mycket mer än kalla tår.

För vi har Ljuset. Alltså, det har ljuset om vintern! Från att vi vandrat runt som zombier i en svartvit film under hela november och december så kom snön med solen och ljuset. Till och med på morgonen, innan solen ens började skapa en strimma längs den östra horisonten, var det ljust tack vare stjärnorna och snön. Stjärnorna, snön och månen. En måne som dessutom inte var mer än en liten skärva på himlen och ändå så skarp. Sedan kom solen till helgen, och jag lyckades till och med överdosera ljuset. Efter en långpromenad i dubbel dos solljus, från himlen och från snön, kom skallebanken som ett brev på posten. Både lördag och söndag. Men aldrig att jag ville ha några solbrillor. Inte nu!

Och som om det inte skulle räcka med Ljuset så har vi även Ljudet. En värld i snö är som en värld i bomull. Lika vitt, och lika… ljuddämpande! Det finns tillfällen under mina morgonpromenader då det nästan blir ljudlöst där ute. Det är för mörkt för fåglarna. Bilarna är långt bort, och vinden i det stora håller sig helt stilla. Då är det nästan tyst där ute. Och när snön kommit, ja då blir det äntligen helt tyst. Inte länge, men tillräckligt för att det ska gå att höra hur ljudlöst det är. Sedan kommer det en bil ändå. En bil vars dubbar smyger ner i den hårdpressade snön ovan asfalten, utan att nå den samma och utan det där rasslet som uppstår så här års när inte snön skyddar oss. Och motorljudet absorberas i snövallarna vid sidan om vägen. Jo, jag hör bilen. Jag ser dess vassa strålkastare skära genom vintermörkret. Men så snart den passerat försvinner båda intrycken, och ljuset från snön kommer tillbaka samtidigt som alla ljud sugs in mellan snöflingorna och försvinner.

Nu har vi en vecka med plusgrader, regn och det gråa novembermörkret att se fram emot. Från det att jag började skriva den här texten har den digitala utomhustermometern gått från -0,4 till lika mycket på plussidan. På högtalaren sjunger Linkin Parks Chester Bennington ”I´m breaking a habit tonight” och jag önskar att vädret kunde låta bli. Jag hade precis vant mig vid snön, kylan och att en månad för sent få uppleva lite julstämning till sist. Det är en vana jag velat behålla ända fram till i mars…

Pyntet ska upp. Men inte när jag vill.

Nej, inget pynt innan december. Och julmust är inte julpynt, det är godis. Förresten så är det samma som påskmust, och det får man dricka året om. Så det så!

Nej, inget pynt innan december. Och julmust är inte julpynt, det är godis. Förresten så är det samma som påskmust, och det får man dricka året om. Så det så!

När är det okej att börja julpynta? Bara i familjen jag lever i så finns det kanske fyra svar på den frågan. Och då är vi fyra personer. Vi är inte heller konsekventa i våra svar, och kan ändra oss från år till år.

Själv är jag puritan. Tycker i alla fall jag. Man kan börja lite lätt första advent. Lite lampor som adventljusstakar i fönstren och några julstjärnor. Plus planschen med Piff och Puff som jag lyckats få med mig i alla mina boenden ända sedan pojkrummet i Ganthem. Först därefter fyller man på allt eftersom med start runt lucia. Från fjärde advent är det däremot All In!

Jag är ganska nedröstad i min familj. Men på sistone har jag nästan fått med mig den yngste. Han fyller nämligen år i slutet av november, och det förtar lite av hans uppladdning inför årsdagen om det helt plötsligt finns en massa julprylar överallt. Och när vi tittar på almanackan så funkar det ju helt perfekt. I alla fall i år…

Förra året var det lite jobbigare. Då inföll första advent på hans födelsedag och det var inte riktigt bra. Inte ur hans synvinkel. Eller min för den delen. För hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte riktigt ta till mig julkänslan i november. Nix. Icke. Dock aldrig!

Men i år är det bättre. I år infaller första advent i december, där den hör hemma. Då slipper vi fajtas inom familjen över julpyntet, och jag kan morra åt alla andra som börjat pynta på tok för tidigt.

Om nu någon däremot skulle påstå att jag är för tidig med lampor och grejer i trädgården inför julen så säger jag bara en sak.

Pblpptt!!!

Medan kylan når ryggraden…

 

Vacker. Jag höll på att glömma. Vintern kan vara vacker. Också! Bild av Dennis Collert på Flicker.com

Vacker. Jag höll på att glömma. Vintern kan vara vacker. Också!
Bild av Denis Collette på Flicker.com och under licens CC BY-NC-ND 2.0

Vintern närmar sig. Vi har redan haft vår första frosthalka, och de sista bladen på syrenen utanför köksfönstret ser ut att äntligen vilja ge upp. Vintern närmar sig, och vi förbereder oss.

Lät det olycksbådande? Det var inte riktigt meningen. Visst, det är nu vi ska bli lite extra försiktiga när vi kör bil. Och snö och istappar kan var nog så farligt i sig. Men jag ser verkligen fram mot att det blir vinter snart!

För två veckor sedan var fortfarande varje dag en explosion av färger. Guld, grönt, rött, orange, gult. När solen dessutom tittade fram så förstärktes kontrasterna något helt fantastiskt. Jag gillar verkligen den delen av hösten. När alla färgerna på paletten används på en och samma gång.

Men just nu upplever vi höstens baksmälla. Eller som den färgblinde Brasse sjöng efter noter färgsatta för att underlätta melodin. ”Grå, grå, grå, grå…”. Just nu är vi inne i den tristaste av alla årstider, och jag kan inte fort nog passera den. Därför hoppas jag verkligen att det blir vinter snart!

Visst kan allt klätt i vitt vara lika enformigt som när allt är utsmetat i grått. Men enformigt behöver inte betyda att det är tråkigt, själlöst eller… grått. Vit snö på marken, på trädens grenar och husens tak piggar upp. Till största delen för att det helt plötsligt, i den mörkaste av tider, blir lite ljusare igen. Det räcker med en aldrig så liten solstråle så får du hela veckans D-vitamindos på en och samma gång. När snön ligger mellan skogens träd så syns plötsligt marken igen, och du ser återigen skogens alla träd.

Jag ser fram emot vintern. En riktig vinter. Inte en enda lång grå baksmälla i 100 nyanser. Jag vill ha nysnö minst en gång i veckan. Så jag dessutom slipper se andra hundägares lättja rykandes längs cykelvägen.

”Winter is coming”. Välkommen!