Medan kylan når ryggraden…

 

Vacker. Jag höll på att glömma. Vintern kan vara vacker. Också! Bild av Dennis Collert på Flicker.com

Vacker. Jag höll på att glömma. Vintern kan vara vacker. Också!
Bild av Denis Collette på Flicker.com och under licens CC BY-NC-ND 2.0

Vintern närmar sig. Vi har redan haft vår första frosthalka, och de sista bladen på syrenen utanför köksfönstret ser ut att äntligen vilja ge upp. Vintern närmar sig, och vi förbereder oss.

Lät det olycksbådande? Det var inte riktigt meningen. Visst, det är nu vi ska bli lite extra försiktiga när vi kör bil. Och snö och istappar kan var nog så farligt i sig. Men jag ser verkligen fram mot att det blir vinter snart!

För två veckor sedan var fortfarande varje dag en explosion av färger. Guld, grönt, rött, orange, gult. När solen dessutom tittade fram så förstärktes kontrasterna något helt fantastiskt. Jag gillar verkligen den delen av hösten. När alla färgerna på paletten används på en och samma gång.

Men just nu upplever vi höstens baksmälla. Eller som den färgblinde Brasse sjöng efter noter färgsatta för att underlätta melodin. ”Grå, grå, grå, grå…”. Just nu är vi inne i den tristaste av alla årstider, och jag kan inte fort nog passera den. Därför hoppas jag verkligen att det blir vinter snart!

Visst kan allt klätt i vitt vara lika enformigt som när allt är utsmetat i grått. Men enformigt behöver inte betyda att det är tråkigt, själlöst eller… grått. Vit snö på marken, på trädens grenar och husens tak piggar upp. Till största delen för att det helt plötsligt, i den mörkaste av tider, blir lite ljusare igen. Det räcker med en aldrig så liten solstråle så får du hela veckans D-vitamindos på en och samma gång. När snön ligger mellan skogens träd så syns plötsligt marken igen, och du ser återigen skogens alla träd.

Jag ser fram emot vintern. En riktig vinter. Inte en enda lång grå baksmälla i 100 nyanser. Jag vill ha nysnö minst en gång i veckan. Så jag dessutom slipper se andra hundägares lättja rykandes längs cykelvägen.

”Winter is coming”. Välkommen!

Det blir ju bara pannkaka

Jag kanske inte är lika kass i köket, men... Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

Jag kanske inte är lika kass i köket, men…
Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

”Det där med att föda barn, det är liksom inte min grej” sade en nybliven trebarnsmorsa en gång. Och jag säger det samma… Det där med att föda barn, det är inte riktigt min grej!

Nu menar jag förstås inte det där med nio månaders tandemkörning först, utan det mer bokstavliga i att ge barn föda. Att laga mat. Det är verkligen inte min grej.

Visst, jag behöver inte skämmas i köket. Jag gör en juste köttfärssås och är fenomenal vad det gäller pannkakor. Dessutom har jag ”hemliga” ingredienser när jag gör potatismos och marinad till köttet. Jag har också ett par maträtter som inte fallit hustrun på läppen, vilket inte betyder att de inte är ätliga för det. Mannagrynsgröt är gott, fast det har hon inte förstått ännu. Inte på 21 år.

Men som sagt, det där med att laga mat är inte min grej. Jag är inte hipsertypen som experimenterar med egna mjölblandningar, slowcook, eller ens vet skillnaden på olika kötttypers perfekta tillagningstemperatur.

Går det att steka så går det att äta. Det är mer i min smak.

Så därför tycker jag, att när jag ändå ska försöka göra mig till och göra mat som jag aldrig tidigare har gjort, när jag har sett till att skriva upp hur och i vilken ordning det ska tillagas (det kallas recept  förresten, och är ett jättegammalt sätt att beskriva en maträtts montering), så borde väl åtminstone universum vara juste och bjuda till lite. Att vara snäll och underlätta lite för novisen vid spisen.

Men inte då. Nog fasen ska istället mixern gå sönder i botten, så hälften av innehållet rinner ut på väg till grytan. Grytan där köttet redan håller på att få färg. Lite för mycket färg. Grytan, och framförallt spisen, som är smällhet och direkt bränner fast allt som inte ska vara där. Speciellt det som är lite kladdigt och innehåller mixade tomater. Och det som inte bränner fast rinner såklart ner mellan köksbänken och spisen. Bara för att det kan…

Om det nu inte riktigt är min grej att föda barn, varför kan inte barnmorskan vara liiite mer hjälpande istället för stjälpande?

Vem är jag? Och… vad gör jag?

Ett samtal mellan mig och ett syskonbarn. Om min yrkesroll, vilket är nog så svårt att förklara för vuxna...

Ett samtal mellan mig och ett syskonbarn. Om min yrkesroll, vilket är nog så svårt att förklara för vuxna…

”Av små barn och fyllon får man veta sanningen” tror jag är ett uttryck. Jag väljer i alla fall att tro det, och jag vill framförallt tro det efter igår. För även om det inte var sant, så fick det mig att må lite, lite bättre.

..vilket snabbt ändrade sig strax därefter. Men just det väljer jag att bortse ifrån.

Hela klanen träffades igår hemma hos mina föräldrar. Minus en av mina bröder och ett syskonbarn som båda jobbade. Men det var två av tjugotvå, så jag räknar det som om hela klanen var på plats. Och det var då ett av syskonbarnen tittade upp och frågade mig:
– Mattias, vad jobbar du med?
– Jag är kommunikatör, svarade jag och det var ungefär här som min hjärna började jobba med följdfrågan ”vad gör en kommunikatör”? Av alla frågor jag brukar få så är just det kanske den vanligaste som brukar komma. Jag blir alltid lika ställd av den frågan, för… vad gör jag egentligen?

För stunden väljer jag nog att länka till vad Sveriges kommunikatörer säger om yrkesrollen, för allvarligt talat så är det inte så lätt att beskriva. Och ännu svårare blir det när jag ska beskriva det för ett barn. Att jag jobbar mycket med min dator? Att jag fotograferar? Skriver?

Mycket riktigt kom följdfrågan. Men innan jag ens han öppna munnen med ett aldrig så informativt svar som brukar börja med ett eftertänksamt ”Ehh…” så svarade han sig själv. Som om svaret var lika självklart som att jag stod där framför honom.
– Bygger med lego!

Nej, jag bygger inte med lego på jobbet. Kanske jag borde göra det, men inte just nu. Vem vet, en dag kanske jag gör det på arbetstid. Jag kan inte sticka under stol med att det skulle vara roligt, men jag tror jag är lite för… stel… i min fantasi. I alla fall jämfört med hur jag sett barn bygger idag. Men visst skulle det vara kul!

Mindre kul var det när ett annat syskonbarn lite senare såg upphöjningarna efter blodkärlen på min ena underarm.
– Shit! Vad gammal du måste vara.

Det var lite för mycket sanning för mig under en och samma kväll…

Medan jag lämnar glädjen bakom mig

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror knöt de äktenskapliga banden i helgen. Det var känslosamt, glatt och precis så där underbart härligt hela lördagen. Jag fick till och med hålla ett tal, vilket egentligen bara var en ursäkt för att jag skulle få överlämna en liten bröllopspresent i dansk kvalitetsplast till brudparet.

Klanens yngsta generation gjorde ett fantastiskt sångframträdande dessutom, med lite extra strålglans på brudparets egna småsorkar.

Men låt oss hålla kvar tanken där på den lite yngre generationen. De som kommer härnäst. Barnen som ska få en stabil grund att stå på innan de till sist tar över efter oss. Arvingarna!

Bröllopet var förhoppningsvis den tidsmässiga kulmen på en lite hektisk sensommar för min egen del. Jag har närt en liten förhoppning om att kunna samla ihop mina resurser och framöver kunna balansera privatlivet med yrkeslivet. Det kommer att behövas, inte minst med tanke på vad jag hör ryktas om. Vad jag läser mig till. Och vad jag framförallt saknar i informationsflödet.

Det är barnen jag tänker på. Barnen i Västerhejde skola. Där fyra årskullar nu bussas till Visby varje dag medan skolan byggs om, renoveras och byggs ut. För det är ju jättebra med en uppryckning av skolans lokaler. Jag hoppas verkligen att det blir bra. Jag vill att det blir bra.

Jag vill framförallt att barnen i vinter kommer tillbaka till en skola som har plats för dem. Jag hoppas på friska lokaler. Jag hoppas på utrymme för skolarbete. Jag hoppas på utrymmen för en pedagogisk verksamhet även efter skoldagen. En verksamhet som inte måste bedrivas i korridorer. Eller i de klassrum som är anpassade för skolarbete. Jag hoppas det kommer finnas lokaler där barnen får lära sig att samarbeta, att komma överens, att lösa problem och att kunna röra sig i leken.

Kort sagt så vill jag att barnen får en meningsfull fritidsaktivitet. För det ska gudarna veta att sedan Regionen övergav fritidslokalen Muntes Villa i Vibble så har jag fått se hur pedagoger tvingats bli korridorsvakter snarare än just pedagoger.

Och det betalat jag sannerligen inte Regionen för. Varken i skattepengar eller fritidsavgift!