En hjärna i huvudet eller på asfalt?

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det "bär hjälm". Och det kan man säga tusen gånger istället!

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det ”bär hjälm”. Och det kan man säga tusen gånger istället!

När du har en tonåring i huset är det läge att slipa på argumenten. Har dessutom tonåringen gått och blivit ”byxmyndig” så attackeras de tidigare så självklara gränserna än mer. Men fånigast är ändå när femtonåringar försöker verka vuxna genom att visa hur omogna de är.

Jag läste idag att NTF, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, föreslår att lagen om cykelhjälm utökas till att gälla fram till du är 18 år. Egentligen så tycker de att lagen ska gälla alla oavsett ålder, men här verkar det inte finnas någon politisk vilja i dagsläget enligt NTF.

Mina ungar tycker däremot att båda förslagen är bra. Speciellt den att alla ska ha hjälm oavsett ålder. Den lagen borde tas så snabbt det bara går, för vi kommer dit oavsett hur många som än klagar över att de ”minsann aldrig dött innan”. Ett hjälmkrav är oundvikligt!

Ja, jag är säker. Lika säker som att lagen så här långt har räddat många liv. Men fler går att rädda! Sjukvårdsresurser kan användas till vettigare saker än onödiga skallskador. 1959 infördes trepunktsbältet i Volvo Amazon som standard. Det dröjde ändå så länge som till 1975 innan det blev lag om bilbälte i framsätet. Det är 16 år. Lag om bälte i baksätet kom först 1986, men då endast för vuxna. 1988 kom lagen som bältade alla i bilen, 13 år efter den första lagen och 29 år efter den första serietillverkade bilen med bälte.

Den första svenska cykelhjälmen kom 1980. 2005 kom lagen om att alla under 15 år skulle bära hjälm när de cyklade. Det är 38 år sedan den första hjälmen, och 13 år sedan lagen kom. Det är egentligen löjligt att det tagit så lång tid. Oansvarigt skulle jag till och med vilja påstå!

Vi har precis haft en diskussion om cykelhjälmar i vår familj. Det är svårt att motivera varför en 15-åring ska ha hjälm när man är ”vuxen” om man inte gör det. För att man inte behöver enligt lagen. För att man är tillräckligt gammal för att låta bli. För att man är lika jäkla korkad som alla de vuxna som låter bli att ha hjälm!

Jag och 15-åringen köpte var sin cykelhjälm idag. Detta innan jag såg nyheten om NTFs lagförslag. Såväl min som sonens hjälm var lite för gammal och sliten för att kunna skydda våra skallar. Jag vill verkligen, verkligen att mina barn gillar att använda hjälm. Det är lättare att ha hjälm om du tycker den är snygg. Och eftersom de gör som jag gör och inte som jag säger, så måste jag också ha hjälm. Vilket jag är tillräckligt vuxen för att förstå. För det är omoget att inte ha hjälm, och jag är trots allt 47 år och ingen liten 15-åring. Jag må vara en barnslig rackare, men omogen är jag inte!

Eller, för att ta till ett gammalt djungelordspråk:
”Det är bättre att ha hjälm och se ut som en idiot, än att inte ha hjälm och undanröja alla tvivel”.

Minnet som porlar som en vårbäck

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare...

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare…

Jag har ett minne som… inte riktigt är min bästa kompis. Framför allt när det gäller namn, men det finns många andra tillfällen i mitt liv där jag har chans att göra bort mig. Detta är däremot inte ett sånt tillfälle. Att göra bort mig alltså.

Nej, det handlar egentligen om just denna blogg. Ibland vet jag i god tid vad jag ska skriva och ibland kommer jag på det medan datorn startar. Det finns tillfällen då jag har flera alternativ att välja mellan, medan andra tillfällen bara ger ett alternativ värt att skriva om.

Idag hade jag det första exemplet av ovanstående framför mig. Jag visste redan i förmiddags vad jag skulle skriva om. Men det var då, och nu när kvällen kommit så… står hjärnan stilla. Eller kanske inte helt stilla ändå. Det kan till och med vara så att det jag hade tänkt skriva om på något sätt vittrat sönder av sig självt.

Jag vet egentligen inte, men dagens text är inte det jag tänkte skriva från början.

Istället bjuder jag på en lite glad snubbe jag hittade i trädgården idag. En liten glad kille och hans lite argare siamesiska tvilling. Jag skulle ut till ena uthuset och ändra timern till utebelysningen  då…

Jäklar! Där var det. Det var ju om sommartid versus vintertid jag skulle skriva. Hur kunde jag glömma det? Jag hade ju en nästan färdig text om hur urbota dumt det är att växla mellan normaltid och ”sommartid”. Hur det slår på oss som är produktiva på kvällen och har svårt för morgnarna. Om att kliva upp ytterligare en timme tidigare på morgonen.

Men nu hinner jag inte göra om. Mitt schema är pressat som det är redan. De snodde ju en vacker vårtimme av mig i nättres…

Traditioner är inget värt

Tack för allt…

Det där med traditioner, vem orkar egentligen bry sig? Julafton? Midsommarstång? Födelsedagar? Är det någon som på allvar intresserar sig alls, eller håller vi igång traditionerna bara för traditionernas skull?

Ja. Eller… nej?

Okej, jag är ganska såld på traditioner. Egentligen. Jag har gett upp att det ska vara precis tyst under Kalle på julafton. Men som den svensk jag är så knyter jag min näve utan att det syns. Allt medan sönerna förvånat sitter och undrar varför vi glor på dumburken mitt på ljusan dan. Speciellt när det finns så många paket under granen som är långt mer intressanta. Och det där med i vilken ordning sillen ska ätas i förhållande till äggen/skinkan/jordgubbstårtan tycker jag inte är det viktigaste med traditionen.

Men ändå, jag är för traditioner i största allmänhet. Kanske inte på detaljnivå, men ramarna kring traditionerna kan vi ju se till at hålla på. Ändå så ger jag upp en tradition i år. Samtidigt som jag hedrar den med att upprätthålla den, fast på mitt sätt. Jag talar om #Blogg100.

Visst, jag är inte den som var med från start när Fredrik Wass började Blogg100. Jag hann dock med att vara med i några år och lagom till i år hade jag faktiskt tänkt tanken att inte vara med alls. Jag har ju en blogg som åtminstone uppdateras varje vecka *host, host* och allvarligt talat så har jag lite andra saker som jag också vill hinna med om kvällarna. Fast jag visst samtidigt att Blogg100 har gjort underverk för mitt skrivande. Så egentligen, innerst inne, så ville jag hoppa på utmaningen i år igen.

Istället hann skaparen Fredrik lägga ner den. Jo, han ställde faktiskt frågan rakt ut på Facebook om utmaningen skulle avslutas, utvecklas eller leva vidare genom någon annan. Jag tycker det är lite sorgligt, men samtidigt befriande. Och klokt! Man ska alltid vara beredd att släppa saker i tid, att inse när det gjort sitt och inte bara traggla på och låta allt förtvina och dö. Istället finns det alltid chansen att något nytt får gro istället.

Så tack för allt, Blogg100. Tack för allt, vila i frid och välkommen du nya, fräscha som lär komma i ditt ställe!

Titta snö! På sportlovet..!?

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Rent tekniskt så börjar sportlovet först nu. Om en liten stund. När söndag övergått i måndag. Sportlovets första dag. Min yngste och väldigt ironiske son har visserligen häcklat sin mor och mig ända sedan i fredags om att han har sportlov. Men även om han hela söndagen sagt att det är ”precis som en lördag” så är det ändå först på måndagen som sportlovet börjar på riktigt.

Det är dessutom vårt första, riktiga sportlov. I alla fall här på ön. Det slog mig nämligen idag, efter att ha varit ute och gått i såväl strålande sol som i snöyra, att vi inte haft ett enda sportlov med snö på backen sedan vi flyttade ner. Visst, vi var faktiskt på ön och firade sportlov 2013. Då hade det snöat, och sönerna kunde prova sina skidor ute vid Rucklet i Västergarn. Jag gick igenom bilderna jag sparat på min telefon och sedan vi blev öbor 2014 så har varje sportlov varit en grön historia. Förra året monterade till och med familjen upp en agilitybana i trädgården. Det kan måhända vara en sport, men så värst mycket till vintersport är det inte!

Men i år lever sportlovet upp till sitt namn. I år har vi snö. I år har jag fått skotta efter kvällens ordentliga snökanon från Åland. I år kom vintern lagom till vecka nio, och jag känner hur jag får ett litet sug efter att få åka miniskidor, bygga snögrottor och prova om isen håller i diken.

Det blir det inget av med det. Jag ska vara på kontoret i morgon. Jag ska jobba, och jag gissar att telefonen kommer ringa någon gång mellan tre och fyra på eftermiddagen.

Då kommer nämligen sönerna att undra vad de ska göra. För de har tråkigt. Trots att det är sportlov. Och väldigt mycket snö…