Traditioner är inget värt

Tack för allt…

Det där med traditioner, vem orkar egentligen bry sig? Julafton? Midsommarstång? Födelsedagar? Är det någon som på allvar intresserar sig alls, eller håller vi igång traditionerna bara för traditionernas skull?

Ja. Eller… nej?

Okej, jag är ganska såld på traditioner. Egentligen. Jag har gett upp att det ska vara precis tyst under Kalle på julafton. Men som den svensk jag är så knyter jag min näve utan att det syns. Allt medan sönerna förvånat sitter och undrar varför vi glor på dumburken mitt på ljusan dan. Speciellt när det finns så många paket under granen som är långt mer intressanta. Och det där med i vilken ordning sillen ska ätas i förhållande till äggen/skinkan/jordgubbstårtan tycker jag inte är det viktigaste med traditionen.

Men ändå, jag är för traditioner i största allmänhet. Kanske inte på detaljnivå, men ramarna kring traditionerna kan vi ju se till at hålla på. Ändå så ger jag upp en tradition i år. Samtidigt som jag hedrar den med att upprätthålla den, fast på mitt sätt. Jag talar om #Blogg100.

Visst, jag är inte den som var med från start när Fredrik Wass började Blogg100. Jag hann dock med att vara med i några år och lagom till i år hade jag faktiskt tänkt tanken att inte vara med alls. Jag har ju en blogg som åtminstone uppdateras varje vecka *host, host* och allvarligt talat så har jag lite andra saker som jag också vill hinna med om kvällarna. Fast jag visst samtidigt att Blogg100 har gjort underverk för mitt skrivande. Så egentligen, innerst inne, så ville jag hoppa på utmaningen i år igen.

Istället hann skaparen Fredrik lägga ner den. Jo, han ställde faktiskt frågan rakt ut på Facebook om utmaningen skulle avslutas, utvecklas eller leva vidare genom någon annan. Jag tycker det är lite sorgligt, men samtidigt befriande. Och klokt! Man ska alltid vara beredd att släppa saker i tid, att inse när det gjort sitt och inte bara traggla på och låta allt förtvina och dö. Istället finns det alltid chansen att något nytt får gro istället.

Så tack för allt, Blogg100. Tack för allt, vila i frid och välkommen du nya, fräscha som lär komma i ditt ställe!

En summering av 100 dagar

Bildmosaik

Jag har i princip publicerat en bild per blogginlägg. Men inte alla räcker till för en summering, så här kommer 36 mer eller mindre noga utvalda…

Ikväll är jag i mål. Åtminstone för den här gången. Sammanlagt har jag nu gjort tre år, det vill säga 300 inlägg under #Blogg100. Idag fyller jag 100 dagar för denna gång!

Jag började den 1 mars i år och med flaggan i topp. Då var jag mitt i äventyret med att vara kurator för instagramkontot #Gotland365. Det innebar också att jag kunde sköta bloggandet över två konton samtidigt, och då blev det några extra inlägg om dagen med #Blogg100 också.

Jag har nämnt det förut. Det här med att blogga dagligen i hundra dagar har ett syfte. Och jag vill påstå att jag faktiskt blir bättre på att skriva tack vare denna ”tävling”. Jag märker också att jag lägger ner mer och mer tid på bildvalet, och länkningen till källorna. I alla fall ibland. #Blogg100 är en träning i att skriva, men ibland övergår den till att bli en övning i publicering också.

Det kan även vara riktigt påfrestande. De dagar bloggandet bara är i vägen. Inte roligt alls. Det har hänt att jag bara slarvat igenom texten och publicerat. Men det ligger en finess i det också. #Blogg100 handlar om kvalitet genom kvantitet, så då måste en del skit få passera också. Nu drar jag ner mina inlägg till en eller två i veckan. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, så vi får se vad som händer. Men senast på onsdag uppdaterar jag sidan igen.

Jag började denna bloggutmaning med att omfamna världen i och med #Gotland365. Jag avslutade den egentligen igår, med en omfamning av familjen. Idag är en summering. Låt oss säga att världen finns kvar att omfamna. Liksom familjen.

Om och om igen!

När jag säger sånt jag inte borde…

Fridhem. Klappersten. Familjeliv.

Det här är en vardagskväll på Gotland. Bara sådär. Mitt i veckan…

Jag vet, eget beröm luktar illa. Och skryt är egentligen bara avund på annat. Men…

..kom igen. Det här var Gotland ikväll. Såhär såg det ut efter en dag då ön fått 14 millimeter himmelsk nederbörd. Det är direkt efter att vi lämnat den trasiga bilen vid verkstaden. När solen fortfarande har en lång väg kvar innan den sjunker ner i havet, men ändå efter kvällsmaten.

Lite svala vindar idag, men ändå varma med tanke på att hela ön och ytvattnet kylts ner lite under dagen. Sol som får en att kisa. Vågornas långa dyningar som får klapperstenen vid Fridhem att klappra varje gång en våg slår över för att sedan dra sig tillbaka.

Och ändå hinner vi hem för att greja lite innan det blir mörkt ute.

Ja, eget beröm luktar illa. Jag är ändå ofantligt glad över att vi till sist tog steget för att bli gotlänningar. Och ja, skryt är egentligen bara avund. Så varsågoda, fastlänningar. Ni får lov att bli avundsjuka nu!

 

Det är läge för ett litet gotländskt förtydligande. På gotländska, eller snarare gutamål, så är synonymerna för måltiderna annorlunda jämte den lite tristare svenskan. För det första heter det mårgmat och inte frukost. Frukost består av orden ”fru” och ”mat”, och kannibalism är inte något som går hem i stugorna på ön. Mårgmat kommer från ”mårg”, det vill säga morgon, och ”mat” vilket knappast behöver någon förklaring. Sedan har vi lunch. Lunch? Kom igen. Är det ens ett svenskt ord? Nej, det heter middag. Därför att det är maten man äter mitt på dagen. Till sist har vi ovan nämnda kvällsmat. Och det är precis lika logiskt som att middag heter middag. Kvällsmat äts på kvällen.
 Hur svårt kan det vara?

Allt det stora i det lilla

Lite stort. För det lilla...

Lite stort. För det lilla…

Det finns en lycka i det lilla. I det där fjuttiga som inte flyttar berg, störtar diktaturer eller erövrar kontinenter. I det lilla, som du hittar i en blomma, ett minne eller en flyktig doft.

Det finns en lycka i att ha gjort så mycket, för så få, med så lite. Att under en dag inte hinna göra mer än att vara med familjen, pyssla i trädgården, eller bara… plocka med grejer.

Då hinner man heller inte med att skriva. I alla fall inte något stort…