En summering av 100 dagar

Bildmosaik

Jag har i princip publicerat en bild per blogginlägg. Men inte alla räcker till för en summering, så här kommer 36 mer eller mindre noga utvalda…

Ikväll är jag i mål. Åtminstone för den här gången. Sammanlagt har jag nu gjort tre år, det vill säga 300 inlägg under #Blogg100. Idag fyller jag 100 dagar för denna gång!

Jag började den 1 mars i år och med flaggan i topp. Då var jag mitt i äventyret med att vara kurator för instagramkontot #Gotland365. Det innebar också att jag kunde sköta bloggandet över två konton samtidigt, och då blev det några extra inlägg om dagen med #Blogg100 också.

Jag har nämnt det förut. Det här med att blogga dagligen i hundra dagar har ett syfte. Och jag vill påstå att jag faktiskt blir bättre på att skriva tack vare denna ”tävling”. Jag märker också att jag lägger ner mer och mer tid på bildvalet, och länkningen till källorna. I alla fall ibland. #Blogg100 är en träning i att skriva, men ibland övergår den till att bli en övning i publicering också.

Det kan även vara riktigt påfrestande. De dagar bloggandet bara är i vägen. Inte roligt alls. Det har hänt att jag bara slarvat igenom texten och publicerat. Men det ligger en finess i det också. #Blogg100 handlar om kvalitet genom kvantitet, så då måste en del skit få passera också. Nu drar jag ner mina inlägg till en eller två i veckan. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, så vi får se vad som händer. Men senast på onsdag uppdaterar jag sidan igen.

Jag började denna bloggutmaning med att omfamna världen i och med #Gotland365. Jag avslutade den egentligen igår, med en omfamning av familjen. Idag är en summering. Låt oss säga att världen finns kvar att omfamna. Liksom familjen.

Om och om igen!

När jag säger sånt jag inte borde…

Fridhem. Klappersten. Familjeliv.

Det här är en vardagskväll på Gotland. Bara sådär. Mitt i veckan…

Jag vet, eget beröm luktar illa. Och skryt är egentligen bara avund på annat. Men…

..kom igen. Det här var Gotland ikväll. Såhär såg det ut efter en dag då ön fått 14 millimeter himmelsk nederbörd. Det är direkt efter att vi lämnat den trasiga bilen vid verkstaden. När solen fortfarande har en lång väg kvar innan den sjunker ner i havet, men ändå efter kvällsmaten.

Lite svala vindar idag, men ändå varma med tanke på att hela ön och ytvattnet kylts ner lite under dagen. Sol som får en att kisa. Vågornas långa dyningar som får klapperstenen vid Fridhem att klappra varje gång en våg slår över för att sedan dra sig tillbaka.

Och ändå hinner vi hem för att greja lite innan det blir mörkt ute.

Ja, eget beröm luktar illa. Jag är ändå ofantligt glad över att vi till sist tog steget för att bli gotlänningar. Och ja, skryt är egentligen bara avund. Så varsågoda, fastlänningar. Ni får lov att bli avundsjuka nu!

 

Det är läge för ett litet gotländskt förtydligande. På gotländska, eller snarare gutamål, så är synonymerna för måltiderna annorlunda jämte den lite tristare svenskan. För det första heter det mårgmat och inte frukost. Frukost består av orden ”fru” och ”mat”, och kannibalism är inte något som går hem i stugorna på ön. Mårgmat kommer från ”mårg”, det vill säga morgon, och ”mat” vilket knappast behöver någon förklaring. Sedan har vi lunch. Lunch? Kom igen. Är det ens ett svenskt ord? Nej, det heter middag. Därför att det är maten man äter mitt på dagen. Till sist har vi ovan nämnda kvällsmat. Och det är precis lika logiskt som att middag heter middag. Kvällsmat äts på kvällen.
 Hur svårt kan det vara?

Allt det stora i det lilla

Lite stort. För det lilla...

Lite stort. För det lilla…

Det finns en lycka i det lilla. I det där fjuttiga som inte flyttar berg, störtar diktaturer eller erövrar kontinenter. I det lilla, som du hittar i en blomma, ett minne eller en flyktig doft.

Det finns en lycka i att ha gjort så mycket, för så få, med så lite. Att under en dag inte hinna göra mer än att vara med familjen, pyssla i trädgården, eller bara… plocka med grejer.

Då hinner man heller inte med att skriva. I alla fall inte något stort…

Lyckan står den tursamme bi!

Igår kväll, ungefär klockan 23. Det är mörkt. Det regnar. Någonstans mellan Västerhejde och Visby stannar en liten grå bil vid vägkanten, och börjar rulla igen efter bara några sekunder. Som om någon valt att fånga nuet. Där och då!

Igår kväll, ungefär klockan 23. Det är mörkt. Det regnar. Någonstans mellan Västerhejde och Visby stannar en liten grå bil vid vägkanten, och börjar rulla igen efter bara några sekunder. Som om någon valt att fånga nuet. Där och då!

Ibland har man sån tur. Riktig, riktig tur. Även om man skulle vilja skrika ”Jag har sån jäkla otur”!

Jag skulle flytta på lillebilen igår. Det gick väl inte som planerat. Eller rättare sagt, det gick inte alls. Batteriet var stendött. Det hördes bara ett ”klick” följt av ett ”klack-klack-klack”. Jag och hustrun fick knuffa undan bilen. Den ville inte ens komma till liv med hjälp av startkablar. Och startkablar är ju som vi vet batteriernas svar på silvertejp. Fixar man inte problemet med startkablar/silvertejp så är det trasigt på riktigt.

På kvällen, när jag gick sista varvet på tomten med hunden, såg jag att batteriet var fullt igen. Och det vill man ju kolla. Men när hunden fått komma in igen, och jag själv satt i bilen, så kom jag inte ihåg förrän efter att den startat att den ballade ur dagen före efter den korta resan från ena änden av tomten till den andra. Så…

..det fick bli en tripp till Visby och tillbaka. För säkerhets skull.

Så i morse, medan övriga familjen låg och snusade, satte jag mig i bilen för att åka till jobbet. Det hördes bara ett ”klick” följt av ett ”klack-klack-klack”. Batteriet stendött. Igen!

Så vilken fantastisk tur jag hade. Tänk om jag inte hade tagit den där trippen kvällen innan. Då hade batteriet kanske bara räckt för att ta mig till stan idag. Men inte hem.

Och glaset var halvfullt resten dagen!