Klimatfrågan – risken med överdrifter…

Det regnade här om morgonen. Jag tror det var för andra gången denna sommar som det regnade när jag klev ur sängen, och för andra gången denna sommar tog jag på mig regnstället alldeles i onödan. För så fort jag kommit ut så… regnar det inte.
Så är jag då överklädd inför min korta morgonpromenad? Jo… eller nä! Skulle jag klara mig utan all galon? Ja. Skulle jag röra mig smidigare? Jo. Skulle jag bli mindre varm? Japp.
Men… hade regnet ökat hade jag varit arg. Hade jag kommit hem blöt som en dränkt katt skulle morgonhumöret vara riktigt kört i botten. Det fick jag lyckligtvis aldrig uppleva. Spöregn eller inte, jag höll mig torr och på ett glatt humör.
Just nu skulle jag vilja sprida den erfarenheten på så många andra plan… Som klimatkrisen! Tänk om vi kunde hantera den på samma sätt som jag tacklade regnet i morse? Jag tittade ut genom fönstret, tog in fakta som vattenpölar och regnstänk i dessa, och agerade ”kraftfullt” därefter. Det visade sig att jag hade fel. Men den slutliga effekten blev bra ändå.
Tänk om vi skulle anstränga oss och göra något för att verkligen hindra temperaturökningen i världen? Vi har alla fakta på bordet. Alla vetenskapliga bevis finns där som regndroppar i vattenpölar. Tänk om vi skulle göra allt som stod i vår makt för att förhindra det vi ser kommer att hända? Precis som jag drog på mig mina regnkläder och satte på mig min ”Njaut ei soli”-keps för att skärma regnet från glasögonen. Tänk om vi om några år upptäcker att vi inte hade behövt göra alla åtgärder för att rädda vår jord och vi står där med ren natur, bevarade glaciärer och en nordisk fjällvärld som fortfarande såg ut som en nordisk fjällvärld och inte en backig barrskog.
Tänk, jag tror vi skulle stå där och ändå vara glada. Precis som jag var i morse efter morgonpromenaden när min regnrock var lika torr som när jag först tog fram den.
För det är ju inte så farligt att vara glad i onödan…

Ska lögnen eller det naiva leda oss?

Bild av Nupur Barua under licens CC BY 2.0

Bild av Nupur Barua under licens CC BY 2.0

Så här dags om en vecka vet vi förhoppningsvis vilka som ska leda landet de närmaste fyra åren framöver. Jag hoppas bara, vid allt jag håller kärt, att ett nazistiskt parti inte ingår i den regeringen!

Det finns inget annat parti i valet som jag minst önskar några som helst framgångar på söndag. Men låt mig slippa gå in på alla argument som redan givits. Argumenten om människors lika värde, att vi redan fått se ett söndertrasat Europa, och alla fascistiska uttalanden som genom åren gjorts av företrädare för detta parti. Nej, låt mig skala ner alltihopa. Låt oss plocka bort allt vi redan vet och endast titta på en ganska fundamental sak. Som att det hela på sätt och vis är en fråga om lämplighet.

1994 gick Jimmie Åkesson med i Sverigedemokraterna. Enligt honom själv så såg han inte nazismen i partiet, och då kan jag bara göra två olika antaganden.

Antingen så talar han sanning. Han såg inte Dr Martens-kängorna, bombarjackorna och kalhyggena viftandes med högerhanden i skyn. Han lyssnade inte till fyllesångerna hos de lite yngre, eller samtalen mellan de lite äldre. Jimmie Åkesson uppfattade inte vad alla andra såg vilket jag i så fall kan tycka är oerhört naivt och verklighetsfrånvänt.

En sådan naiv människa går ju för allt i världen inte att ha som ytterst ansvarig för Sverige!

Eller så skulle jag kunna anta att han ljuger som en häst travar. Att han blånekar för allt vad tygen håller och bara låtsas att han inte såg något av alla rasistiska och nazistiska tecken runt ikring sig. Det kan vara så att Jimmie Åkesson ljuger det svenska folket rakt upp i ansiktet.

Och någon lögnare kan vi ju för allt i världen inte ha som ytterst ansvarig för konungariket Sverige!

Är Jimmie Åkesson naiv? Eller ljuger han? Oavsett vad svaret än är så tycker jag att han är den absolut minst lämpade av alla partilederna som finns i riksdagen. Han har inte mitt förtroende. Inte alls!

Jag lyssnade till Emerich Roth i vintras. Jag är så glad att jag gjorde det medan jag hade möjlighet att få lyssna till denne man. Jag kan inte låta bli att minnas tillbaka till den dagen i februari, under Förintelsens Minnesdag i alulan på Almedalsbiblioteket, medan jag skriver texten här ovan. För jag trodde aldrig att den dagen skulle komma då jag fruktade för den svenska demokratin. Sverigedemokraterna vill inte ”röra om i grytan”. De vill störta Sverige i fördärvet!

Ett nytt försvar på en ö eller inte?

20121023-220542.jpg

Utvecklingen går framåt. Det gör den även på Tofta skjutfält, men frågan är om övriga Tofta med omnejd får göra det också?

När vi flyttade till Gotland var öns försvar ett enda stort ingenting. Några pansarvagnar fanns i ett förråd, och ett gäng turistande människor i gröna kläder kom på besök med jämna mellanrum. Men i övrigt… inte så mycket. Elaka tungor berättade att de på högkvarteret inte visste att de lyckats lägga ner allt försvar på ön. Inte förrän de skulle placera en styrka här över en längre tid och insåg att de skulle bli tvungna att inkvartera allihopa på hotell…

2014 återvände jag till ön. Jag hade med mig en hel familj och vi bosatte oss i Västerhejde. Där fick vi skjutfältet i Tofta som en av våra närmaste grannar. Visst, en och annan gång har kaffet hamnat i vrångstrupen när de smällt av de största laddningarna. Lysgranaterna har även lyst upp himlen mer än en gång med efterföljande eldgivning sent någon kväll. Det fick man acceptera, för det fanns ju ett skjutfält nästgårds. Öns hemvärn måste få öva de också.

Jag är försvarsvän, så när staten kom på att det kanske var en dum idé att lämna Gotland utan något försvar så utbrast jag i ett litet ”äntligen”!

Men låt oss vara lite ärliga. Det som byggs på Tofta just nu är inte precis någon återmilitärisering av ön. Långt därifrån. Ja, när gamla P18, Lv2, KA3 och A7 fanns så hade vi kanske tillräckligt med soldater för att kunna freda ön ett litet tag. Men nu? Tveksamt. Vill någon ta ön lär de inte behöva bränna hela sin militära budget på en gång för att göra detta.

Däremot är den grupp som finns här betydelsefull. Den gör det svårare att skicka hit trupper för att ”stabilisera en hotfull situation” eller ”försvara sina ekonomiska intressen”. Det är fullt möjliga skäl, och det finns exempel på liknande annekteringar i världen. Vi vet också att det pågår ett massivt informationskrig överallt, inte minst mot Sverige. Informationskriget föregår inte sällan just ett militärt övertagande, och används för att bland annat förvirra omvärlden för att få den att tveka inför en egen insats.

Så jag är glad över att vi har fått ett försvar på ön, om än aldrig så litet.

Så var det detta med ”en död hand” och såväl avslag som överklaganden. Boende, Regionen och framförallt nya P18 gör tillvaron oviss för en av de mest expansiva delarna på Gotland. Många oroas över att försvaret vill lobba artilleripjäser över huvudet på dem. Andra oroas över hur försvaret ansökt om att få tredubbla mängden skott över två tredjedelar av året, det är dubbelt så ofta som idag.

De vill också få utökade tillstånd att skjuta under helgerna. Med tanke på att vi har 52 helger på ett år, 104 dagar, och försvaret vill öva under 50 av dessa dagar undrar jag bara om de tänker utnyttja dessa så effektivt som möjligt så att grannarna ”bara” störs varannan helg. Eller om de sprider ut det och bara hoppar övningstillfället under jul och nyår.

Jag kan inte låta bli att fundera ”varför”…?

Idag förs inte krig på samma sätt som på 1700-talet. Idag förs inte krig på samma sätt som under andra världskriget. Titta tillbaka 20 år, så har krigföringen förändrats radikalt bara under den perioden. Såväl materiellt som taktiskt. Så varför öva på samma sätt som under 1900-talet? Rätta mig om jag har fel, men idag är det mer ”stealth” som gäller. Idag måste du gentemot en numerärt överlägsen fiende, för att inte säga även tekniskt och materiellt överlägsen fiende, kunna smyga bättre än motståndaren. Smyga. Slå till. Gömma dig.

Det gör du inte med vapen och fordon som låter i över 100 decibel!

Nu har försvaret verkligen ett guldläge att tänka nytt. Att tänka effektivt. Och att prova nya grepp. Absolut ska soldaterna lära sig att hantera sina vapen under realistiska former. Men är det realistiskt att tro att framtidens taktik utgår från att man hela tiden avslöja var man är? Det kanske låter lite löjligt, men är det verkligen meningen att föra så mycket oväsen som möjligt? Jag har svårt att tro det.

Jag tycker vi ska ha ett försvar på Gotland. Jag tycker att det ska gå att bo, verka och leva längs väg 140 mellan Visby och Västergarn. Låt oss tillsammans skapa ett gotländskt försvar, och en möjlighet att utveckla det vi försvarar. Det är det enda sättet vi kan jobba med detta på gotländskt vis!

En hjärna i huvudet eller på asfalt?

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det "bär hjälm". Och det kan man säga tusen gånger istället!

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det ”bär hjälm”. Och det kan man säga tusen gånger istället!

När du har en tonåring i huset är det läge att slipa på argumenten. Har dessutom tonåringen gått och blivit ”byxmyndig” så attackeras de tidigare så självklara gränserna än mer. Men fånigast är ändå när femtonåringar försöker verka vuxna genom att visa hur omogna de är.

Jag läste idag att NTF, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, föreslår att lagen om cykelhjälm utökas till att gälla fram till du är 18 år. Egentligen så tycker de att lagen ska gälla alla oavsett ålder, men här verkar det inte finnas någon politisk vilja i dagsläget enligt NTF.

Mina ungar tycker däremot att båda förslagen är bra. Speciellt den att alla ska ha hjälm oavsett ålder. Den lagen borde tas så snabbt det bara går, för vi kommer dit oavsett hur många som än klagar över att de ”minsann aldrig dött innan”. Ett hjälmkrav är oundvikligt!

Ja, jag är säker. Lika säker som att lagen så här långt har räddat många liv. Men fler går att rädda! Sjukvårdsresurser kan användas till vettigare saker än onödiga skallskador. 1959 infördes trepunktsbältet i Volvo Amazon som standard. Det dröjde ändå så länge som till 1975 innan det blev lag om bilbälte i framsätet. Det är 16 år. Lag om bälte i baksätet kom först 1986, men då endast för vuxna. 1988 kom lagen som bältade alla i bilen, 13 år efter den första lagen och 29 år efter den första serietillverkade bilen med bälte.

Den första svenska cykelhjälmen kom 1980. 2005 kom lagen om att alla under 15 år skulle bära hjälm när de cyklade. Det är 38 år sedan den första hjälmen, och 13 år sedan lagen kom. Det är egentligen löjligt att det tagit så lång tid. Oansvarigt skulle jag till och med vilja påstå!

Vi har precis haft en diskussion om cykelhjälmar i vår familj. Det är svårt att motivera varför en 15-åring ska ha hjälm när man är ”vuxen” om man inte gör det. För att man inte behöver enligt lagen. För att man är tillräckligt gammal för att låta bli. För att man är lika jäkla korkad som alla de vuxna som låter bli att ha hjälm!

Jag och 15-åringen köpte var sin cykelhjälm idag. Detta innan jag såg nyheten om NTFs lagförslag. Såväl min som sonens hjälm var lite för gammal och sliten för att kunna skydda våra skallar. Jag vill verkligen, verkligen att mina barn gillar att använda hjälm. Det är lättare att ha hjälm om du tycker den är snygg. Och eftersom de gör som jag gör och inte som jag säger, så måste jag också ha hjälm. Vilket jag är tillräckligt vuxen för att förstå. För det är omoget att inte ha hjälm, och jag är trots allt 47 år och ingen liten 15-åring. Jag må vara en barnslig rackare, men omogen är jag inte!

Eller, för att ta till ett gammalt djungelordspråk:
”Det är bättre att ha hjälm och se ut som en idiot, än att inte ha hjälm och undanröja alla tvivel”.