Det blir ju bara pannkaka

Jag kanske inte är lika kass i köket, men... Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

Jag kanske inte är lika kass i köket, men…
Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

”Det där med att föda barn, det är liksom inte min grej” sade en nybliven trebarnsmorsa en gång. Och jag säger det samma… Det där med att föda barn, det är inte riktigt min grej!

Nu menar jag förstås inte det där med nio månaders tandemkörning först, utan det mer bokstavliga i att ge barn föda. Att laga mat. Det är verkligen inte min grej.

Visst, jag behöver inte skämmas i köket. Jag gör en juste köttfärssås och är fenomenal vad det gäller pannkakor. Dessutom har jag ”hemliga” ingredienser när jag gör potatismos och marinad till köttet. Jag har också ett par maträtter som inte fallit hustrun på läppen, vilket inte betyder att de inte är ätliga för det. Mannagrynsgröt är gott, fast det har hon inte förstått ännu. Inte på 21 år.

Men som sagt, det där med att laga mat är inte min grej. Jag är inte hipsertypen som experimenterar med egna mjölblandningar, slowcook, eller ens vet skillnaden på olika kötttypers perfekta tillagningstemperatur.

Går det att steka så går det att äta. Det är mer i min smak.

Så därför tycker jag, att när jag ändå ska försöka göra mig till och göra mat som jag aldrig tidigare har gjort, när jag har sett till att skriva upp hur och i vilken ordning det ska tillagas (det kallas recept  förresten, och är ett jättegammalt sätt att beskriva en maträtts montering), så borde väl åtminstone universum vara juste och bjuda till lite. Att vara snäll och underlätta lite för novisen vid spisen.

Men inte då. Nog fasen ska istället mixern gå sönder i botten, så hälften av innehållet rinner ut på väg till grytan. Grytan där köttet redan håller på att få färg. Lite för mycket färg. Grytan, och framförallt spisen, som är smällhet och direkt bränner fast allt som inte ska vara där. Speciellt det som är lite kladdigt och innehåller mixade tomater. Och det som inte bränner fast rinner såklart ner mellan köksbänken och spisen. Bara för att det kan…

Om det nu inte riktigt är min grej att föda barn, varför kan inte barnmorskan vara liiite mer hjälpande istället för stjälpande?

Vem är jag? Och… vad gör jag?

Ett samtal mellan mig och ett syskonbarn. Om min yrkesroll, vilket är nog så svårt att förklara för vuxna...

Ett samtal mellan mig och ett syskonbarn. Om min yrkesroll, vilket är nog så svårt att förklara för vuxna…

”Av små barn och fyllon får man veta sanningen” tror jag är ett uttryck. Jag väljer i alla fall att tro det, och jag vill framförallt tro det efter igår. För även om det inte var sant, så fick det mig att må lite, lite bättre.

..vilket snabbt ändrade sig strax därefter. Men just det väljer jag att bortse ifrån.

Hela klanen träffades igår hemma hos mina föräldrar. Minus en av mina bröder och ett syskonbarn som båda jobbade. Men det var två av tjugotvå, så jag räknar det som om hela klanen var på plats. Och det var då ett av syskonbarnen tittade upp och frågade mig:
– Mattias, vad jobbar du med?
– Jag är kommunikatör, svarade jag och det var ungefär här som min hjärna började jobba med följdfrågan ”vad gör en kommunikatör”? Av alla frågor jag brukar få så är just det kanske den vanligaste som brukar komma. Jag blir alltid lika ställd av den frågan, för… vad gör jag egentligen?

För stunden väljer jag nog att länka till vad Sveriges kommunikatörer säger om yrkesrollen, för allvarligt talat så är det inte så lätt att beskriva. Och ännu svårare blir det när jag ska beskriva det för ett barn. Att jag jobbar mycket med min dator? Att jag fotograferar? Skriver?

Mycket riktigt kom följdfrågan. Men innan jag ens han öppna munnen med ett aldrig så informativt svar som brukar börja med ett eftertänksamt ”Ehh…” så svarade han sig själv. Som om svaret var lika självklart som att jag stod där framför honom.
– Bygger med lego!

Nej, jag bygger inte med lego på jobbet. Kanske jag borde göra det, men inte just nu. Vem vet, en dag kanske jag gör det på arbetstid. Jag kan inte sticka under stol med att det skulle vara roligt, men jag tror jag är lite för… stel… i min fantasi. I alla fall jämfört med hur jag sett barn bygger idag. Men visst skulle det vara kul!

Mindre kul var det när ett annat syskonbarn lite senare såg upphöjningarna efter blodkärlen på min ena underarm.
– Shit! Vad gammal du måste vara.

Det var lite för mycket sanning för mig under en och samma kväll…

Gotlands bortkopplade framtid?

Är Gotland en del av Sverige och har vi en gemensam framtid? Eller är verkligen Östersjön så avgrundsdjup som den verkar upplevas av vissa fastlänningar? Bild från Wikipedia.

Är Gotland en del av Sverige och har vi en gemensam framtid? Eller är verkligen Östersjön så avgrundsdjup som den verkar upplevas av vissa fastlänningar?
Bild från Wikipedia.

Jag är väldigt nyfiken på vad regeringen vill med Gotland. Ja, jag var precis lika nyfiken på den förra regeringen också, så den diskussionen kan vi släppa på en gång. För i mångt och mycket är det en tjänstemannafråga snarare än en partifråga, även om politiken bär huvudansvaret och bestämmer riktlinjerna för tjänstemännen. Och tar de avgörande besluten.

Jag är nyfiken eftersom jag har ögnat igenom Trafikverkets mastiga lilla nationella plan för Sveriges transportsystem. Och vet ni vad? Gotland finns inte med där. Ja, ön nämns. Men i stort sett bara som en del i listorna över satsningar i stockholmsområdet. Ska vi vara riktigt ärliga så är vi inte ens med i listorna, utan finns med som ett litet bihang i rubrikerna.

Det är allt. Det vill säga… inget!

Sedan har vi utredningen som spolade en tredje elkabel till ön. Den som skulle göra det möjligt för Sveriges vind- och solsäkraste landsända att producera och exportera el. Men det var tydligen inte samhällsekonomiskt försvarbart, i alla fall inte ur rapportförfattarnas ögon. Istället sade ansvarig minister ABCD att man överväger att göra ön till ett pilotprojekt för att bli självförsörjande på energi. Men pengar och en tidsplan fanns inte. Ännu.

Så lägger vi till min gamla favorit Gotlandstrafiken. Den som trots chansen att skapa något nytt, utvecklingsbart och framtidssäkert istället blev… samma som förut. Fast dyrare. Framförallt för de som behöver ta sig från och till ön.

Så vad vill Sverige med Gotland?

När vi inte är en av de som hatar

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

”När vi hamnat i ett läge där nazismen beskrivs och hanteras som en politisk åsikt vilken som helst, då händer det saker i hela samhället. Gränser förskjuts, sånt som tidigare var svårt att säga ens i slutna rum, sägs nu öppet. Alla åsikter måste ges plats överallt, även åsikter som kränker andra människor.”

Ovanstående inledde Eva Bofrides ledare ”När gränserna förflyttas” i fredagens GT. Läs den gärna, för det är den värd. Ni kan också passa på att läsa Alex Schulmans krönika ”För tre år sedan hade Hanif Bali fått sparken” i Expressen när ni ändå är igång. Det är den också värd. Kanske lite speciellt mycket, för jag trodde aldrig att jag skulle dela någon av Alex Schulmans texter. Men ja, det gjorde jag visst.

Jag har många gånger skrivit om det sluttande planet. Om att rasismen, och framförallt det rasistiska partiet som sitter i riksdagen, sakta men säkert normaliseras. Att uttryck som ”Jag är inte rasist, men…” numera inte ens uttalas utan rasismen får fritt spelrum. Nu är det till och med så illa att den som ifrågasätter uttalandet direkt anklagas för att ”spela ut rasistkortet” och anklaga andra för att vara rasister. När de egentligen ”bara vågar säga som det är”.

”När mer och mer bli okej att säga, när SD inte längre är ett extremparti på högerkanten, står Nordiska Motståndsrörelsen på tur. Plötsligt är nazism bara ett parti till höger om SD. I denna gränsförskjutning flyttas SD ännu längre in i stugvärmen trots att partiet fortfarande vilar på rasistisk grund.” Så skriver Eva Bofride längre ner i sin ledare. Detta samtidigt som polisen rustar i Göteborg inför en förväntad nazistmarch den 30 september.

Jag ser hur en historielös omgivning på nytt gräver i gropen de står i. Jag ser medmänniskor och även politiker som plockar upp det fjäskande och hatiska språk som rasisternas svans använder sig av. Jag ser hur trollens mörker tar över, och hur ljuset flämtar hos de som trots allt försöker se nyktert på samhället.

Men jag ser också hur fler och fler inser att de måste ta avstånd från hatet och de snabba lösningarnas ”mästare”. Hur fler och fler vågar lyfta blicken och fråga ”varför säger du så”. När tonårstjejer vågar stövla fram till nazisterna i Almedalen och frågar dem vad de sysslar med önskar jag att jag hade varit där och fått se det. Och applådera deras mod. När grupper som #JagÄrHär lägger en trygg filt av medkänsla över kommentarsfälten ser jag hur fler vågar ställa motfrågor. När fler och fler av dem jag känner börjar dela positiva texter på sociala medier så ler jag brett.

Nazisterna är få. Väldigt få. Rasisterna är inte många fler än dem. Men vi vanliga människor är fler. Långt fler än dessa hatare tillsammans. Vi ska bara våga visa att vi inte är en av dem, och det är något vi måste göra tillsammans!