I en familj på tillväxt

Låt mig presentera Kola, vår senaste familjemedlem. Och den främsta anledningen till att jag går upp i vikt just nu...

Låt mig presentera Kola, vår senaste familjemedlem. Och den främsta anledningen till att jag går upp i vikt just nu…

Jag tror knappast att någon egentligen missat det, men vi är numer med hund! En nioveckors tibetansk terrier vid namn Kola. Jag återkommer om det där med terrier, för det är inte riktigt sant…

En hund som sagt. Och nej, jag är egentligen inte förvånad att vi numera bor under samma tak. Med tanke på Annelis hundbakgrund så var det snudd på oundvikligt. De passar dessutom ganska bra ihop!

Men det är inte utan uppoffringar. Eller kanske man ska kalla det utmaningar. Eller något sånt… Just nu alternerar vi på soffan, jag och frun. Vi vill inte ha en hund i vårt sovrum, så Kola sover i vardagsrummet. Samtidigt är hon bara en valp, så vi behöver ha lite koll på henne och hennes nattliga vanor. Så att säga.

Däremot har jag så här långt fått en saftig lögn krossad som en övermogen tomat. Det där om att skaffa hund och få gå långa promenader, det är inte sant. Okej, hunden är som sagt bara nio veckor. Och visst, man ska ta ut henne så fort hon sovit, lekt eller ätit. Oooooch ja, det blir mycket utomhus. Men så här långt har jag fått glömma mina morgonpromenader. Visst har vi en stor tomt, men den kompenserar inte riktigt för 20 minuter i raskt tempo längs länsväg 140. Låt oss säga som så här: jag har inte kläckt så här få ägg sedan Pokémon GO släpptes i Sverige!

Det blir nog bättre med tiden. Och det där med att vi skulle ha skaffat en terrier med allt vad det innebär med humöret hos en sådan, ja det var ju inte heller riktigt rätt. Men britterna, så snart de blivit varse rasen, klassade in dem som terrier när de egentligen är lite av vallhundar. De kallas tydligen också tibetanska tempelhundar vilket jag tycker passar lite bättre. Och är lite coolare!

Med huvudet under armen

Vuxenlego i hobby (Lego)rummet. Nära 15 kvadratmeter hyllsystem ska på plats.

Vuxenlego i hobby(Lego)rummet. Nära 15 kvadratmeter hyllsystem ska på plats.

Jag kan skylla på mycket. Vädret. Förberedelserna inför den fyrfota familjeökningen. Jobbet. Eller byggsatsen från IKEA som långsamt, långsamt kommer på plats i arbets-/hobbyrummet.

Eller så kan jag konsttera att jag är glömsk. Så någon riktig text denna onsdag blev det inte, och nu orkar jag inte skriva heller…

Där skiten träffar fläkten

Av de dummaste, dumma måste ändå detta ligga på top tio!

Av de dummaste, dumma måste ändå detta ligga på top tio!

Egentligen finns det annat att bli förbannad på. Jag menar, här har vi krig och elände i världen. Vi har en annalkande klimatkatastrof på gång. Politiska ledare och wannabes goes bananas, och den sista nyttiga idioten är helt klart ännu inte född.

Ändå får pulsen hos mig fart och den där blodådern jag har i pannan har växt till sig. Det finns nämligen idioter på lite närmare avstånd också. Där alla hästarna inte finns kvar i stallet. Där knivarna inte bara är oslipade utan verkar saknas helt i besticklådan. Där lyset är tänt men ingen jäkel finns hemma.

Det finns en del idioter som tror att på Gotland försvinner soporna av sig självt!

Såhär längs väg 140 söder om Visby kör såväl yrkestrafiken som privatbilisterna som om de hade djävulen själv efter sig genom Västerhejde. Och om det inte vore illa nog så slänger en del imbecilla inte bara ut skräp genom sidorutan, utan vissa gör helt enkelt ett snabbt stopp, ställer en hög med hushållssopor bredvid vägen, och kör sedan käckt vidare. Med ett eget litet berg som snabbt krymper i backspegeln. En liten höjd av tomma konservburkar, matrester, emballageplast samt hopvikta och väldigt välanvända blöjor. I en plastkasse!

Låt mig försäkra er om att det finne ett alldeles speciellt hörn i helvetet reserverat just för er!

Men så finns det ytterligare en nivå av ren och skär ondska längs vägen. Eller så är personen i fråga bara så korkad att det är ett under att idioten ens klarar ta sig ut sängen på morgonen. Jag talar om de hundägare som paketerar den lilla illaluktande högen från sin lilla favorit i en liten plastpåse. Som de sedan lämnar i diket.

Ungefär där går gränsen för mitt humanitära sinne. Dessa djurägare, som jag helst skulle vilja referera till som ”vandrande argument för retroaktiv abort”, stoppar alltså ner bajs i en plastpåse. Ett biologiskt och snabbt nedbrytbart ämne lämnas i en hög på marken, med ett skyddande membran som håller de närmaste 10 eller hundra åren. Jag skulle vilja undersöka dessa nedskräpare, för att se var i hjärnan logiken tar ett sådant krumsprång. Hur det kan bli så fel? Är de dumma på riktigt? Eller…

..skiter de bara i det?

När den olympiska lågan slocknat

Bild på Olympiska spelens ringar i svart

”Olympiska spelens färger lyser inte längre lika klart för mig. Faktum är att de lyser inte alls.” Jag skrev detta slutord efter att jag hittat Will Pimbletts bild på Flickr.com (publicerad under CC BY-NC-ND 2.0).

Jag måste erkänna på en gång… det där med idrott har aldrig varit min grej! Visst, jag har testat på den ena och det andra, och haft roligt medan jag gjorde det. Men ju äldre jag blir desto mer ointresserad blir jag av det! Just nu tycker jag till och med att det suger. Ordentligt!

Snart börjar OS. Världens främsta atleter möts i Rio, Brasilien, och jag kommer värja mig för detta allt vad jag kan. Till och med idrotter som jag vanligtvis har ett flyktigt förhållande till kommer jag välja att avstå ifrån. Varför?

Korruption.

I upptakten till detta OS, och faktiskt redan i de tidigare, så har två händelser klistrat sig fast i mitt medvetande. Det första är den flathet som jag tycker att IOK, Internationella Olympiska Kommittén, hanterat dopingskandalen med Ryssland. Det är helt enkelt ryggradslöst att stjälpa över allt ansvar på de olika förbunden, hur man än väljer att formulera det. Jag vet att doping förekommit från tidernas begynnelse, och att det inte är något nytt med statskontrollerat fuskande. Men nej, IOK hade här kunnat göra skillnad men de valde att låta bli. Om det handlar om finansiell-, makt- eller vänskapskorruption vet jag inte. Men ja, jag hävdar att det handlar om korruption!

Som om inte detta vore ont nog, så nåddes jag här om dagen att IOK ”förbjudit” andra företag än de egna sponsorerna att nämna de olympiska spelen. Speciellt på sociala medier. Inte heller detta är något nytt, utan har varit på tapeten även inför tidigare OS som i London och Sotji. Det är också allmänt känt att IOK håller stenhårt på reklampengarna. I sig ser jag inga problem i det. Alla sponsorer, från gärdsgårdsserien till högsta divisionen, betalar för att få synas med de dem sponsrar. Men kom igen, medielandskapet har förändrats, och i synnerhet de stora ”idrottsbolagen” behöver ta sig i kragen. Vi skriver 2016 nu, och det innebär förändringar. Pengarna sinar i de gamla fårorna, och istället för att bygga murar runt sig måste även IOK reformera sig. Detta är en anna form av korruption, där de som förväntar sig pengar med alla medel försvarar sin ”rätt”.

Så det är inte bara så att mitt allmänna ointresse för idrott gör att jag struntar i OS denna gång. Jag önskar alla våra atleter en god kamp, och hoppas att de kan göra upp om medaljerna utan fusk, politik och korruption. Men…

Nej, jag kommer inte följa OS från Rio. Det är inte värt det!

Olympiska spelens färger lyser inte längre lika klart för mig. Faktum är att de lyser inte alls. Spelen svärtas av allt för många intressen utanför den sportsliga, och jag väljer helt enkelt att inte bidra längre.