När jag märker att något fattats mig

Ibland kan en tidning, eller en serietidning, bli liggandes. Oläst. Eller varför inte en dagstidning? Det kan hända att jag inte läser dem heller. Det händer. Inte ofta, men det händer.

Ibland kan en tidning, eller en serietidning, bli liggandes. Oläst. Eller varför inte en dagstidning? Det kan hända att jag inte läser dem heller. Det händer. Inte ofta, men det händer.

”Du saknar inte kon förrän båset står tomt” eller något liknande. Jag tänkte faktiskt inte på det först. Jag menar visst, jag såg ju i affären att något var nytt. Men det kunde lika gärna ha varit jag. Jag har ju inte alltid varit så snabb, eller så vetgirig, emellanåt. Så jag lade inte så mycket tankemöda på det.

Men det var där i affären det först slog mig. Och efter det så var det de ändrade profilerna på Facebook. De indikerade även de att jag inte riktigt hängde med. Att jag saknade en speciell kunskap!

Det är ju lite så, att ibland släpper du taget lite grann. Du väljer att släppa fokuset. Kopplet får släppas ut lite. Blicken dröjer sig lite, lite längre vid sidan om istället för rakt på. Men det håller aldrig i längden. Till sist får du skärpa dig. Du får ta dig i kragen och se till att avbryta den där impulsen att låta bli. Du behöver det. Du behöver insikten och kontrollen. Du behöver kunskapen och allmänbildningen!

Av någon anledning förnyade jag inte min prenumeration på Horisont när den gick ut tidigare i år. Men jag har fixat det idag. Jag är tillbaka i sadeln. Jag riktar mitt fokus framåt igen, och tar sikte långt där framme. Mot horisonten…

Nu är det dags att läsa igen!

I det långa loppet vinner det goda!

Efter att ha sett hur även gotländska medier valt att använda en rubrik som jag inte tycker är okej, så valde jag att följa ett exempel som en annan redan gjort med nationella media. För... det måste gå att tänka till lite. Även när man ska lyfta nyheter.

Efter att ha sett hur även gotländska medier valt att använda en rubrik som jag inte tycker är okej, så valde jag att följa ett exempel som en annan redan gjort med nationella media. För… det måste gå att tänka till lite. Även när man ska lyfta nyheter.

Tro det eller ej, men egentligen så är jag ganska tillbakadragen av mig. Jag känner mig helt enkelt inte hemma att vara ute, så att säga. Det är inte riktigt ”jag” att vara frontfigur.

I min yrkesroll kan det däremot ibland krävas av mig att vara utåtriktad. Där jag ibland måste ta plats och visa upp mig, och det är jag faktiskt okej med. Det också.

Så kommer de där tillfällena då jag faktiskt väljer att sticka ut hakan lite. Även som privatperson. Stunder då Ingrid och Tommys förstfödde faktiskt ställer sig upp och tar spjärn mot det som inte är okej. Inte för att jag tycker om det, eller ens för att jag kanske ens vågar det. Utan för att det är det enda anständiga att göra.

Jag tycker inte om sånt som gör skillnad på folk. Det är inte mänskligt. Det är inte normalt. Därför agerar jag ibland, på både nätet och som människa av kött och blod, mot sånt jag tycker är fel.

För jag är inte mer än människa jag heller…

Att bygga sitt andra advent

Det ska gå fort. Det ska bli rätt. Det är... Speed build!

Det ska gå fort. Det ska bli rätt. Det är… Speed build!

Nu är det tid för lite reklam. Såhär inför julens alla högtider finns det ett och annat trick för att familjen ska hållas samman, att låta den göra saker tillsammans. Vi har klassiska spel, vi har pussel, en och annan kanske bakar, och så kanske det sjungs i något hus.

Det går också att bygga lego. Mot varandra. Ett litet tävlingsinslag som kallas ”speed build”.

Sönerna har sin adventskalender, och såhär andra advent passade vi på att ge dem var sitt identiskt legoset av mindre sort. ”Klara, färdiga, gå!” Och därefter gäller det att bygga efter ritningen. Snabbt. Och rätt. Fort kan gärna bli fel, men då förlorar man också. Så det gäller att vara noggrann.

Den här gången var det ”bara” sönerna som byggde. Nästa gång vill jag också vara med!

Mera kärlek, och med ännu fler mottagare!

Representanter från de nio nätverk som fick årets integrationspris på Gotland 2016.

Representanter från de nio nätverk som fick årets integrationspris på Gotland 2016.

”Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något!”

Det är inte en helt galen tanke. Vill du förändra något, så börja litet. Även om du inte kan eller orkar eller har resurserna, så kan du alltid börja med det du har. Utifrån där du står just nu. Jag vet, eget beröm luktar illa. Jag kan ändå inte låta bli att berätta om två saker som gör skillnad, två saker som jag varit delaktig i. Det kan vara lite jobbigt. Det kan fresta på. Det kan kännas för jävligt till och med. Men du kan alltid försöka.

Igår var jag på en prisutdelning. Gotlands integrationspris 2016 delades ut, och årets pristagare var alla de nätverk som bildades förra hösten. Nätverk med vanliga människor som gjorde vad de kunde för att välkomna flyktingarna som kom till ön. Priset är oerhört välförtjänt tycker jag, och dessa närverk ska ha all heder för vad de gjort och gör. Gotland och gotlänningarna visade sig från sin bästa sida, och som en tidigare pristagare fick jag vara med i juryarbetet.

Ja, jag är lite stolt över mig själv. Stolt för att jag varit med och bidragit till att göra ön lite bättre.

Så var det en sak till. Och det är något jag kan tipsa alla om att göra. Det är nämligen något du kan göra när du ändå sitter och slösurfar eller scrollar längs din status på Facebook. Det finns nämligen en grupp på Facebook som heter #JagÄrHär. Den går ut på att under trevliga former gå in och sprida lite positiva signaler där hat och negativa inlägg börjar spridas. Passa på och läs lite om gruppen, deras metoder och varför de gör det. Du behöver inte ge dig in med hull och hår, utan i din egen takt. Efter din förmåga.

Jag är där. Det får mig att sova lite, lite bättre om natten…