Med lite vatten i sikte

En pump i en vattentunna

Ingen bild från idag. Jag visste inte att jag skulle få anledning att skriva om det här. Faktiskt så hade jag inga tankar alls om att skriva om sånt här.

Bara sådär helt apropå, utan kopplingar till dagens reportage i en av morgontidningarna, så blev den där vattenfrågan så väldigt aktuell igen. I helgen som gått har jag om min fru tittat i vår väderapp från SMHI, och fått veta att på torsdag kommer det lite regn. Inte mycket, men ett par, tre millimeter. Det brukar innebära ganska välfyllda tunnor under våra stuprör.

Så medan frun ikväll pysslade om i trädgårdslandet, och vattnade lite på de nyflyttade smultronplantorna, så tog jag hand om vårt lilla potatisland. Jo, vi har ett sånt också. Förra året grävde jag upp en liten bit av tomten så det fick plats sådär en tio, femton plantor. Till i år utökade jag lite, och satta till en början några potatisar som redan hade fått iväg sina spröt en bit. Dessa spröt har redan fixat så att små gröna blad kommit upp ur jorden, så om inte frosten gör ett återbesök så hoppas jag på lite färskpotatis till midsommar.

Nej, jag har inte googlat hur länge potatis behöver växa innan den går att äta. Det får lösa sig om det vill. Annars funkar det att köpa potatis till Små Grodorna.

Hur som helst så har jag lärt mig en sak genom åren, och det är att det mesta som ska växa i en trädgård behöver lite vatten. Så därför tog jag min lilla dränkbara pump, släppte ner den i en av våra halvfulla regnvattentunnor, och stod sedan med trädgårdsslangen och lekte regnmoln. Över hala potatislandet.

Jag vattnade för att ge potatisen en liten respit till på torsdag. Jag vattnade eftersom jag vet att på torr jord rinner bara vattnet vidare. Jag vattnade för att låta torsdagsregnet återfylla tunnorna med nytt. klart och livsviktigt vatten. Först därefter kikade jag på väderappen igen. Den från SMHI. Den som nu påstår att det ska bli sol hela veckan lång.

Undrar om jag kan få vigga lite vatten från bevattningsdammen hos Lilla Bjärs. Så potatisen hinner komma till midsommar…

Vid vägs ände

Ett barn och hans metspö

”Den unge och havet…”

Jag lovar. Jag ska sluta svamla om Rucklet nu. Vi har varit där i stort sett sedan i fredags, och pysslat, fejat och byggt hela tiden. Vi har klippt gräs, skapat en trädgömma, torkat pollen, reglat innertak, byggt staket, satt in altandörr och haft hjälp och besök av nära och kära.

Och metat. Jag får inte glömma bort att vissa av oss faktiskt hann meta lite också.

Men nu får det vara färdigt för den här gången. Nu har vi kommit till vägs ände, och timmen är slagen. Nu… får det vara nog.

För det är dags att hoppa i loppsäcken. Att nanna kudde. Dra timmerstockar och skriva några Z. Musklerna ömmar. Jag är hela tiden törstig och det svider i nacken av soleld.

Det är ju märkligt att man skulle behöva ta helg för att vila upp sig från helgen…


Notera ordet ”soleld” här ovan. Det är gotländska för när du bränt dig i solen. ”Solbränna” för en gute är när du fått en klädsam färg, medan ”soleld” snarare påminner om kokt kräfta.

Smultronstället från en annan tid och plats

Rucklet i dimma

Det här är Rucklet anno 2013. En dimmig augustimorgon. Det är lite mer än ett år innan vi visste att vi skulle bli gotlänningar, men i efterhand vill i alla fall jag påstå att det var just Rucklet som fick oss att omedvetet sätta in en extra växel för att bli öbor. Tor jag…

Smultronställen är bland det bästa som finns. Privata små tillflykter, där du får vara du och dit bara de närmaste har tillträde. Smultronställen kan också vara stora, fulla med folk och något du delar med allt och alla. Ett smultronställe är vad du gör den till. På dina villkor.

Vi har också ett smultronställe. Ett smultronställe med det inte fullt så attraktiva namnet Rucklet. Där hittar du också Mögelförrådet och Dassförrådet. Vi vet att namnet inte riktigt gör vårt smultronställe rättvisa, men det är också en liten påminnelse om vad som varit. Eller vad som fortfarande är.

Vi skaffade Rucklet när vi fortfarande var fastlänningar. Det blev en egen, fast punkt när vi besökte ön. Det var också ett ställe vi ibland drömde om att vi skulle slå ner bopålarna i. Nytt eller gammalt, utbyggt eller tillbyggt. Vi planerade för en framtid vi inte visste när den skulle komma.

Men framtiden blev nutid snabbare än vi någonsin kunnat tro. Bopålarna sattes på annan plats, och de senaste åren har Rucklet varit en favorit vi allt för sällan tagit oss tid att besöka. Ett litet dåligt samvete i värsta fall. En plats där det går att se hur tidens tand hela tiden sätter spår, men spår som vi också lyckats mota bort från gång till annan. En panel här, en skorstensstock där. En bit gräsmatta som återigen fått bli klippt, en rabatt som fått se dagens ljus. Gammalt har fått ge plats för nytt, och gammalt som fått ny lyster.

Vi har precis haft en heldag i Rucklet. Mer än så, vi har haft ett helt dygn i Rucklet. 24 timmar på vårt smultronställe.

Vad mer kan vi begära?

Medan mörkret sänker sig…

Min och fruns säng i Rucklet. Hopfällbar, specialgjord, underbar! Och på bilden syns en hund också... Foto: Anneli Wahlgren

Min och fruns säng i Rucklet. Hopfällbar, specialgjord, underbar! Och på bilden syns en hund också…
Foto: Anneli Wahlgren

Nej!

Det är fredagskväll. Jag och hustrun har suttit med lite ost och vin på altanen vid Rucklet. Nu lyser en brasa i kaminen medan sönerna, och hunden, ligger i sina sängar, och jag har en tandborste och en kudde som ropar på mig. I den ordningen…

I morgon fortsätter renoveringen av Mögelförrådet. Låt oss säga att pausknappen fastnat lite, men jag hoppas få sätta fast dörren och regla klart taket. Och att svärfar ser till att tåtarna räcker fram till lampsladdarna.

Bara kaffet räcker är jag nöjd!