Ett nytt försvar på en ö eller inte?

20121023-220542.jpg

Utvecklingen går framåt. Det gör den även på Tofta skjutfält, men frågan är om övriga Tofta med omnejd får göra det också?

När vi flyttade till Gotland var öns försvar ett enda stort ingenting. Några pansarvagnar fanns i ett förråd, och ett gäng turistande människor i gröna kläder kom på besök med jämna mellanrum. Men i övrigt… inte så mycket. Elaka tungor berättade att de på högkvarteret inte visste att de lyckats lägga ner allt försvar på ön. Inte förrän de skulle placera en styrka här över en längre tid och insåg att de skulle bli tvungna att inkvartera allihopa på hotell…

2014 återvände jag till ön. Jag hade med mig en hel familj och vi bosatte oss i Västerhejde. Där fick vi skjutfältet i Tofta som en av våra närmaste grannar. Visst, en och annan gång har kaffet hamnat i vrångstrupen när de smällt av de största laddningarna. Lysgranaterna har även lyst upp himlen mer än en gång med efterföljande eldgivning sent någon kväll. Det fick man acceptera, för det fanns ju ett skjutfält nästgårds. Öns hemvärn måste få öva de också.

Jag är försvarsvän, så när staten kom på att det kanske var en dum idé att lämna Gotland utan något försvar så utbrast jag i ett litet ”äntligen”!

Men låt oss vara lite ärliga. Det som byggs på Tofta just nu är inte precis någon återmilitärisering av ön. Långt därifrån. Ja, när gamla P18, Lv2, KA3 och A7 fanns så hade vi kanske tillräckligt med soldater för att kunna freda ön ett litet tag. Men nu? Tveksamt. Vill någon ta ön lär de inte behöva bränna hela sin militära budget på en gång för att göra detta.

Däremot är den grupp som finns här betydelsefull. Den gör det svårare att skicka hit trupper för att ”stabilisera en hotfull situation” eller ”försvara sina ekonomiska intressen”. Det är fullt möjliga skäl, och det finns exempel på liknande annekteringar i världen. Vi vet också att det pågår ett massivt informationskrig överallt, inte minst mot Sverige. Informationskriget föregår inte sällan just ett militärt övertagande, och används för att bland annat förvirra omvärlden för att få den att tveka inför en egen insats.

Så jag är glad över att vi har fått ett försvar på ön, om än aldrig så litet.

Så var det detta med ”en död hand” och såväl avslag som överklaganden. Boende, Regionen och framförallt nya P18 gör tillvaron oviss för en av de mest expansiva delarna på Gotland. Många oroas över att försvaret vill lobba artilleripjäser över huvudet på dem. Andra oroas över hur försvaret ansökt om att få tredubbla mängden skott över två tredjedelar av året, det är dubbelt så ofta som idag.

De vill också få utökade tillstånd att skjuta under helgerna. Med tanke på att vi har 52 helger på ett år, 104 dagar, och försvaret vill öva under 50 av dessa dagar undrar jag bara om de tänker utnyttja dessa så effektivt som möjligt så att grannarna ”bara” störs varannan helg. Eller om de sprider ut det och bara hoppar övningstillfället under jul och nyår.

Jag kan inte låta bli att fundera ”varför”…?

Idag förs inte krig på samma sätt som på 1700-talet. Idag förs inte krig på samma sätt som under andra världskriget. Titta tillbaka 20 år, så har krigföringen förändrats radikalt bara under den perioden. Såväl materiellt som taktiskt. Så varför öva på samma sätt som under 1900-talet? Rätta mig om jag har fel, men idag är det mer ”stealth” som gäller. Idag måste du gentemot en numerärt överlägsen fiende, för att inte säga även tekniskt och materiellt överlägsen fiende, kunna smyga bättre än motståndaren. Smyga. Slå till. Gömma dig.

Det gör du inte med vapen och fordon som låter i över 100 decibel!

Nu har försvaret verkligen ett guldläge att tänka nytt. Att tänka effektivt. Och att prova nya grepp. Absolut ska soldaterna lära sig att hantera sina vapen under realistiska former. Men är det realistiskt att tro att framtidens taktik utgår från att man hela tiden avslöja var man är? Det kanske låter lite löjligt, men är det verkligen meningen att föra så mycket oväsen som möjligt? Jag har svårt att tro det.

Jag tycker vi ska ha ett försvar på Gotland. Jag tycker att det ska gå att bo, verka och leva längs väg 140 mellan Visby och Västergarn. Låt oss tillsammans skapa ett gotländskt försvar, och en möjlighet att utveckla det vi försvarar. Det är det enda sättet vi kan jobba med detta på gotländskt vis!

En hjärna i huvudet eller på asfalt?

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det "bär hjälm". Och det kan man säga tusen gånger istället!

Bilder som säger mer än tusen ord är väl bra i sig, men om den här bilden ska säga något så är det ”bär hjälm”. Och det kan man säga tusen gånger istället!

När du har en tonåring i huset är det läge att slipa på argumenten. Har dessutom tonåringen gått och blivit ”byxmyndig” så attackeras de tidigare så självklara gränserna än mer. Men fånigast är ändå när femtonåringar försöker verka vuxna genom att visa hur omogna de är.

Jag läste idag att NTF, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, föreslår att lagen om cykelhjälm utökas till att gälla fram till du är 18 år. Egentligen så tycker de att lagen ska gälla alla oavsett ålder, men här verkar det inte finnas någon politisk vilja i dagsläget enligt NTF.

Mina ungar tycker däremot att båda förslagen är bra. Speciellt den att alla ska ha hjälm oavsett ålder. Den lagen borde tas så snabbt det bara går, för vi kommer dit oavsett hur många som än klagar över att de ”minsann aldrig dött innan”. Ett hjälmkrav är oundvikligt!

Ja, jag är säker. Lika säker som att lagen så här långt har räddat många liv. Men fler går att rädda! Sjukvårdsresurser kan användas till vettigare saker än onödiga skallskador. 1959 infördes trepunktsbältet i Volvo Amazon som standard. Det dröjde ändå så länge som till 1975 innan det blev lag om bilbälte i framsätet. Det är 16 år. Lag om bälte i baksätet kom först 1986, men då endast för vuxna. 1988 kom lagen som bältade alla i bilen, 13 år efter den första lagen och 29 år efter den första serietillverkade bilen med bälte.

Den första svenska cykelhjälmen kom 1980. 2005 kom lagen om att alla under 15 år skulle bära hjälm när de cyklade. Det är 38 år sedan den första hjälmen, och 13 år sedan lagen kom. Det är egentligen löjligt att det tagit så lång tid. Oansvarigt skulle jag till och med vilja påstå!

Vi har precis haft en diskussion om cykelhjälmar i vår familj. Det är svårt att motivera varför en 15-åring ska ha hjälm när man är ”vuxen” om man inte gör det. För att man inte behöver enligt lagen. För att man är tillräckligt gammal för att låta bli. För att man är lika jäkla korkad som alla de vuxna som låter bli att ha hjälm!

Jag och 15-åringen köpte var sin cykelhjälm idag. Detta innan jag såg nyheten om NTFs lagförslag. Såväl min som sonens hjälm var lite för gammal och sliten för att kunna skydda våra skallar. Jag vill verkligen, verkligen att mina barn gillar att använda hjälm. Det är lättare att ha hjälm om du tycker den är snygg. Och eftersom de gör som jag gör och inte som jag säger, så måste jag också ha hjälm. Vilket jag är tillräckligt vuxen för att förstå. För det är omoget att inte ha hjälm, och jag är trots allt 47 år och ingen liten 15-åring. Jag må vara en barnslig rackare, men omogen är jag inte!

Eller, för att ta till ett gammalt djungelordspråk:
”Det är bättre att ha hjälm och se ut som en idiot, än att inte ha hjälm och undanröja alla tvivel”.

Hur ska Gotland utvecklas utan satsningar?

”Så ska Gotland visa vägen i energiomställningen” är rubriken på Energimyndighetens hemsida, och i förstudien ”Smart och förnybart energisystem på Gotland” ägnas 88 sidor åt att i stort sett berätta om nuläget för Gotland och öns energianvändning. Jag har bara hunnit skumma igenom den, och försökt hitta guldkornen i förstudien.

Jag söker egentligen efter svaret på en viktig fråga; What is in it for me?

Jag tycker det är fantastiskt att staten ser Gotland som en region för ett pilotprojekt. Jag tycker absolut att Gotland har de bästa förutsättningarna för ett sådant projekt, och jag vågar redan nu säga att jag kommer vara stolt över det resultat Gotland kommer att leverera.

Men vad är min morot? Eller rättare sagt, hur ska jag – vi gotlänningar – kompenseras för eventuella olägenheter som projektet kan innebära? Hur ska gotlänningarna motiveras till att satsa på projektet? Hur kommer satsningarna att påverka elkostnaderna för kunderna på ön? Hur säkerställs leveranserna, och hur påverkas innovations- och utbyggnadsmöjligheterna om öns kraftnät inte tillåter en utbyggnad av produktionen?

För just nu är det lite si och så med utbyggnaden då kraftnätet inte klarar detta.

Förstudien ger naturligtvis inga svar på ovanstående frågor. Inte vad jag kunnat läsa mig till. Däremot lyfts några av frågorna, och en hel del annat matnyttigt kunde jag ta till mig. Inte minst gladdes jag åt att Gotland och vindkraften på ön faktiskt står för halva vår konsumtion. Övriga Sverige ligger på 10 procent, där Gotland fixar 50 procent!

Men vad jag också läser mig till i förstudien är att ännu måste samarbeten bildas. Ännu saknas många av de tekniska lösningarna. Fortfarande vet de inte hur Gotland ska kunna bli 100 procent självförsörjande.

Och så länge de frågorna står obesvarade kräver jag att arbetet med en tredje kabel fortsätter. Det är till och med så att själva förstudien till viss del förespråkar detta. Det står nämligen redan på sidan 11 att ”..åtgärdsförslagen är inte inriktade mot att skapa ett isolerat system då detta inte ligger i linje med att Gotland ska fungera som pilot för en energiomställning av hela Sverige. Sammankoppling mellan länder och regioner förbättrar oftast förutsättningarna för ett hållbart energisystem genom att bättra kunna matcha produktion och användning av energi”.

Framtidens elförsörjning till och från Gotland kräver en kabel som klarar kraftöverföring åt båda hållen. Speciellt efter 2035. Det är då de befintliga kablarna beräknas gå i pension!

Edit: Jag hade läst, men hittade först dagen efter citatet i Gotlands Allehanda där Energimyndighetens projektledare Mattias Eriksson svarar på den direkta frågan ”Innebär omställningen en merkostnad för gotlänningarna?” Svaret som fick mig att gå upp på tå var…

- Allt är förknippat med kostnader, men jag tror inte att det kommer att bli dyrare för gotlänningarna än för de som bor på fastlandet. 

Det uttalandet gör mig rasande!

Minnet som porlar som en vårbäck

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare...

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare…

Jag har ett minne som… inte riktigt är min bästa kompis. Framför allt när det gäller namn, men det finns många andra tillfällen i mitt liv där jag har chans att göra bort mig. Detta är däremot inte ett sånt tillfälle. Att göra bort mig alltså.

Nej, det handlar egentligen om just denna blogg. Ibland vet jag i god tid vad jag ska skriva och ibland kommer jag på det medan datorn startar. Det finns tillfällen då jag har flera alternativ att välja mellan, medan andra tillfällen bara ger ett alternativ värt att skriva om.

Idag hade jag det första exemplet av ovanstående framför mig. Jag visste redan i förmiddags vad jag skulle skriva om. Men det var då, och nu när kvällen kommit så… står hjärnan stilla. Eller kanske inte helt stilla ändå. Det kan till och med vara så att det jag hade tänkt skriva om på något sätt vittrat sönder av sig självt.

Jag vet egentligen inte, men dagens text är inte det jag tänkte skriva från början.

Istället bjuder jag på en lite glad snubbe jag hittade i trädgården idag. En liten glad kille och hans lite argare siamesiska tvilling. Jag skulle ut till ena uthuset och ändra timern till utebelysningen  då…

Jäklar! Där var det. Det var ju om sommartid versus vintertid jag skulle skriva. Hur kunde jag glömma det? Jag hade ju en nästan färdig text om hur urbota dumt det är att växla mellan normaltid och ”sommartid”. Hur det slår på oss som är produktiva på kvällen och har svårt för morgnarna. Om att kliva upp ytterligare en timme tidigare på morgonen.

Men nu hinner jag inte göra om. Mitt schema är pressat som det är redan. De snodde ju en vacker vårtimme av mig i nättres…