Att vara eller inte vara. Det… är frågan!

Det här är jäklar i mig inte mitt fel. Men varför ser jag då ut som rekvesitan till ett populärt spel?

Det här är jäklar i mig inte mitt fel. Men varför ser jag då ut som rekvesitan till ett populärt spel?

Om jag inte visste bättre så skulle jag rulla ihop mig till en liten hög på golvet. Jag skulle ligga där i fosterställning och frenetiskt rabbla ”Pokémon är farligt. Pokémon är farligt”…

Varför? För att jag ser ut som om jag håller på att förvandlas till en Pokémonboll. Ni vet, röd där uppe och vit där nere. Med en knapp i mitten. Ni ser det, förutom knappen, på bilden här bredvid. Och förresten kan ni vara glada för att allt det vita till största delen är dolt av mina shorts!

Men nu kan jag inte skylla på några japanska mobilspel. Tyvärr! Jag tänker heller inte ta åt mig äran för att ha klantat mig. Det är faktiskt så illa att jag inte riktigt förstår varför jag ser ut som en kokt kräfta. Jag har hållit mig i skuggan i stort sett hela dagen. Dagens sanning!

Jag har hållit på och byggt hela dagen. Jag har blandat cement, kånkat på lecablock och murat i trädgården. Och ta mig tusan om jag inte gjort mitt yttersta för att kunna göra allt detta i skuggan hela tiden. I skuggan av träden, och i skuggan av ett stort parasoll när bladverken tröt. Jag har hållit mig bortom solens strålar. Från elva till arton. Och lunchen åt jag i skuggan av utegrillen.

Jag har, verkligen, gjort allt jag kunnat för att hålla mig i skydd från solens strålar. Till ingen nytta…

Okej, det går ju inte att röra sig på tomten utan att åtminstone sporadiskt vistas i solen. Som när jag hämtat lite grus. Eller gått till bryggarhuset för att blanda lite mer bruk. Och… när jag och frun tog morgonpromenaden vid tiosnåret i morse. Men det borde ju inte räcka för en sådan signalfärg. Eller hur? Eller hur?!?

Så varför bränner det på ryggen så fort jag rör mig, andas eller ens tänker lite för fort? Varför?

Hjälp… Kanske jag håller på att förvandlas till en pokémonboll trots allt!

Fånga dagen, fånga dem alla, eller bara fånga det som är ”nytt”

En utsikt i Pokémon, från mina föräldrars balkong i Visby. Ni har ett av flera ”Gym” vid S:t Pers ruin i förgrunden, och längre bak syns Almedalen. Sedan gäller det att passera alla de mindre blå stationerna också, om och om igen. Gissa om detta ger bra, och motiverad, träning för stora och små!

Jag har två söner. Förmodligen är de precis som de flesta andra barn, med intressen och ett eget liv vid sidan av familjen där kompisar och annat går före. Och precis som mina föräldrar före mig, och troligen deras före dem, så oroar jag mig för mina barn. Framförallt deras hälsa och fysik.

”Pappa, jag går ut i trädgården en stund”…

Jag ska inte sticka under stol med att trösklarna för att passera ytterdörren nog var lite lägre när jag var yngre. Det fanns liksom lite färre distraktioner inomhus som kunde tvinga föräldrarna att handgripligen kasta ut sina barn på den tiden. För att de skulle få lite frisk luft. Fast för egen del fastnade jag ändå lika lätt inomhus som mina egna barn. Detta tack vare mina serietidningar. Jag kunde sitta inne i timtal, precis som mina söner kan göra med att spela Minecraft, Roblox, snacka med polarna via Skype eller se på sina favoriters senaste YouTube-filmer.

Det har alltid funnits en anledning att inte gå ut. Oavsett teknik eller tidsperiod. Skulle det inte vara för att min förstfödde håller på med fotboll skulle jag kanske vara lite oroligare. För den yngste är det lite värre, men nu har han åtminstone börjat intressera sig för bågskytte, så han hinner ännu hitta en sport han också. Jag har ändå alltid varit lite orolig för det där med fysiska aktiviteter för barnen.

Grabbarna har däremot varit duktiga på att ta sig till ”ny” teknik skapligt fort. Jag skriver ”ny”, för det är bara vi som är lite äldre som tycker att tekniken är ny. All dagens teknik! Men för dem är det inte ”nytt” utan ”nu”, och så har det i stort sett alltid varit. ”Ny” teknik, ”nya” spel, ”nya” appar och ”nya” kommunikationskanaler är realtid för dem. Det händer nu, och det är inte ett dugg nytt utan bara som det ska vara.

För sönerna som sagt. För oss ”som hängt med lite” är det ”nytt”. Vi kan jämföra med hur det var tidigare. Jag var bara ett tuppfjät äldre än min äldste när jag programmerade i Basic på en Vic 20. Jag spelade 8-bitars tevespel och laddade in datorspel via en bandspelare med räkneverk. För den tidens 40+, typ mina föräldrar, var det jag gjorde ”nytt”. Men det tyckte inte jag.

”Pappa. Får vi gå bort till idrottsplatsen” frågade den yngste i måndags…

Det var inte vad jag riktigt var beredd på att få höra. Inte första dagen på semestern. Knappast i övrigt heller, och speciellt inte från honom. Appen ”Pokémon Go” var bara två dygn gammal på svenska App Store, och båda sönerna var redan fast. Kvällen innan hade han och jag tagit en lång kvällspromenad för att fånga de små digitala liven på gatorna runt vårt hus, och i trädgårdarna också för den delen, och vi hade riktigt kul under tiden.

Helt plötsligt är det roligt att gå ut. Inte bara för mig på min dagliga morgonpromenad, utan även för sönerna. Tillsammans! Morgon, middag och kväll. Alltid finns det en ny Pokémon som bara väntar på att få bli fångad.

Den som påstår att datorspel och teknik bara är av ondo har nog inte tänkt tanken fullt ut. Eller så hänger hen inte med bland allt det ”nya”…

Att manipulera en manipulerande omgivning

Det gäller att omgivningen tror sig veta ens ståndpunkt, för att du ska kunna genomföra förändringarna de inte ens trodde var möjliga.

Det gäller att omgivningen tror sig veta ens ståndpunkt, för att du ska kunna genomföra förändringarna de inte ens trodde var möjliga.

Det sluttande planet… Kan vi prata lite om det? Om droppen som urholkar stenen. Om sandkornen som ett och ett tar sig förbi den trånga midjan på ett timglas. Om de små, små orden som sakta, sakta nöter ner dig. Anpassar dig. Flyttar på dina gränser…

Kan vi prata om det?

Nej, det här handlar inte om den tilltagande rasismen i det här landet. Det är inte det sluttande planet jag menar, även om det är illa nog. Det handlar heller inte om alla människors rätt att behandlas jämlikt, fast man skulle behöva tjata lite om det. Igen och igen och igen!

Den här gången handlar det om människorna i ens omedelbara närhet. De man älskar och litar på. De man med lätthet kan ge sitt liv i pant för. Familjen. Frun. Barnen! De där som vet hur de sakta ska bryta ner det självutnämnda familjeöverhuvudet…

Vi pratar om små subtila vinkar. Stora ögon, lätt fuktiga. Påpassliga filmer på YouTube. Böcker. Bilder. Samtalen som är menade att jag ska höra, men som förs som om de skulle vara hemliga. Därefter timingen. Hur pusselbitarna trillar på plats. Hur de egna, stabila argumenten faller som korthus. Ett efter ett, eftersom de plötsligt passar in för att förstärka de andras argument. Mina argument som plötsligt inte längre är mina utan deras. När jag till sist står där, svarslös.

Det är vad familjen tror i alla fall. De som tror att de, undan för undan och sakta men säkert, lyckats vinna över mig på deras sida. Att deras mer eller mindre tydliga tjatande till sist pulveriserat mitt styvnackade motstånd. När det faktiskt är tvärt om. När det är jag som sakta men säkert manövrerat och manipulerat dem till ett ökat ansvar, en förstående för tingens ordning och en anpassning till rådande strukturer. Det är jag som stått där med vattenglaset. Och släppt droppe för droppe.

Jag, som är en sann djurvän, har äntligen fått familjen att förstå vilket ansvar det innebär med husdjur. Att det inte bara är en dans på rosor, gulligull i soffan och en chans att smita när det inte passar sig. Jag har långsamt men säkert manövrera familjen in i ett accepterande på mina villkor, där jag är alfahannen och den som med känslig och fast hand styr den här familjen.

Nu tror familjen, min fru och mina barn, att jag äntligen har gått med på att skaffa en hund. Det är vad det tror, och det är precis vad jag ville. När det faktiskt är tvärt om. Att skaffa hund är egentligen mitt val. Ett val baserat på mina regler. Ett beslut taget enligt min vilja.

Japp. Så är det! Så det så. Så ni vet

Konsten att växa med Almedalen

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Eller… i år har jag jobbat med Almedalen för tredje gången. För det beror lite på hur man ser det.

När jag blev gotlänning igen så ingick det i jobbet att också vara med och planera samt arbeta med kyrkans närvaro i politikerveckan. Det är ett jobb som pågår från och till under hela året, med klimax veckan före och under själva Almedalsveckan. Veckan innan är då jag gör typ 90 procent av allt arbete ”rent fysiskt”. Den här veckan är det dessutom mest transpiration jämfört med inspiration, för du svettas rejält i Visbys uppförsbackar.

Jag måste erkänna att jag älskar det! Trots att jag ännu inte varit på ett enda seminarium. I alla fall inte som åhörare. Jag har varit närvarande på flera av dem, men då har jag varit där som paneldeltagare eller fotograf. Faktiskt har jag mest varit på plats som fotograf. Med slutaren inställd på nästa års Almedalen, och alla de alster jag ska jobba med veckan innan.

Layout, original, redigering, copy. Samt lite planering och lite fotografering. Så ser min vecka ut innan Almedalen. Under Almedalen handlar det om att fotografera, skriva ut, bära och transportera, plus sociala medier. Samt lite redigering och original till och från, och träffa en massa nya och gamla bekantingar.

Plus att gå och gå och gå. I Visbys gränder. I uppförsbackar…

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Första året var allt så nytt, och jag jobbade frenetiskt med att lära mig allt. Jag var med på i stort sett allt jag kunde vara med på. Och fotograferade i massor. Andra året innebar en del förändringar jämfört med året innan, och en annan uppdelning av jobbet. Samtidigt minskade mängden fototillfällen, så dagarna inte blev fullt så långa. Det var en större skillnad år två jämfört med första året rent organisatoriskt också, vilket kanske skapade en osäkerhet bland oss som arbetade med veckan. Åtminstone för min del, då det blev lite oklart vad jag hade att förvänta mig av dagen.Trots min osäkerhet så vill jag påstå att utåt sett så var ändå fjolåret en liten succé. Åtminstone för mig.

Jag gör nu mitt tredje år med Almedalen. Och i år har det gått jättebra! Det kan bero på att jag är tryggare i mig själv i år, och har lyckats med att planera min egen tid lite bättre än jag brukar. Vilket är ovanligt bra för att vara jag. Vi har också ett annat, öppnare, upplägg internt denna gång. Ett upplägg som har passat mig jättebra och som jag tror lyft oss lite extra över lag.

Nästa år gör jag mitt fjärde Almedalen. Då är det läge att snäppa upp allt ännu lite till. För min del handlar det om att göra en ännu bättre vecka inför Almedalsveckan!