Det roliga fortsätter. Tyvärr…

Karikatyr på Donald Trump av DonkeyHotey via flickr.com

Donald och ett populistiskt svenskt parti stod väl för de mer komiska(?) inslagen inom politiken på det nya året? Bilden kommer från Flickr.com och kontot DonkeyHotey under Creative Commons BY-SA 2.0.

Okej. Julen är över och ledigheterna likaså. Givetvis kunde jag, och kanske också världen i övrigt, vara lite mera utvilade och pigga. Vi kunde ha lite mer tålamod och lite mer förståelse. Japp. Det kunde vi. Men tydligen så snöt det sig…

Det verkar som om 2017 tog vid där 2016 slutade. På alla sätt, och ett och annat ”skämt” fortsätter att leverera. Jag har precis kikat på den blivande presidenten i USA som under sin första presskonferens efter valet betett sig allt annat än presidentlikt. Jag vet inte om jag är först med att säga detta, men en sak är säkert. Nästa presidentval har en gammal men självklar slogan för demokraterna…

”Put dignity back in the White House”

Också här hemma hade året en något lustig början. Ett visst parti valde att göra klimatet än mer politiskt. Trodde de i alla fall. Det var bara det att de snarare lyckades göra bort sig själva med att påstå att vårt statliga väderinstitut SMHI ägnar sig åt propaganda. Jag skulle vilja påstå att partiet vänder ut och in på sig själv för att vara så politiska som möjligt, men lyckas bara bli förvirrade. Som parti är det de som håller på med propaganda. SMHI däremot håller på med vetenskap.

Politiskt sett verkar världen vara på väg in i en ny istid. De politiska karikatyrerna däremot har en lysande framtid att se fram emot. Om de nu klarar av att hantera så mycket material de nu blir serverade…

Edit: Jag kan inte låta bli att i efterhand lägga till en länk till Supermiljöbloggen och deras sammanställning av roliga tweets med anledning av #SDväder. Och det har varit snöstorm över Gotland ikväll, men kanske SMHI ljuger om detta? ;-)

Som stormen river öppna landskap

Det blåser, och snön yr utanför. Det finns andra stormar som även de yr runt där ute. Stormar man kan bli lite yr i mössan av...

Det blåser, och snön yr utanför. Det finns andra stormar som även de yr runt där ute. Stormar man kan bli lite yr i mössan av…

Ja, men min far avskyr den! Det har han aldrig gjort någon hemlighet av, och numera är han väldigt nöjd med att bo i en lägenhet istället för i ett hus på landet. Själv… så gillar jag den skarpt. Så jag är glad över att snön nu äntligen har kommit!

Säga vad man vill om det där vita som trillar ner från himlen emellanåt, men det är allt en liten vattendelare. Bokstavligt talat. Vad jag framförallt tänker på är att antingen så gillar du snön eller så gör du det inte. Precis som för farsgubben och mig. Nej, jag är inte heller jag så värst förtjust i att skotta snö. Så kul är det absolut inte. Men han gillar inte snön över huvud taget, medan jag tycker att den gärna får vara lite selektiv med var den hamnar. Mindre på vägen, i trädgårdsgången och där jag ställer bilen. Desto mer uppskattar jag den överallt i den övrigt i trädgården.

Det är med snön som med så mycket annat här i livet. För och emot. Precis som med debatten om flyktingarna. Där finns det också de som är för och de som är emot. Och just där ska jag dra in det här med jobbet igen. Jag vet, jag har varit lite tjatig där. Men det är trots allt jul. Eller har varit. Eller hur man nu ska ha det. Vi är ju ännu inte förbi trettonhelgen så jag tror vi kan prata om att vi är i juletid fortfarande. Så länge barnen har jullov så är det i alla fall jul i mina ögon.

Just före jul gick en massa kyrkliga samfund ihop under parollen JulUppropet. För att för barnens skull uppmana politikerna till en mer human migrationspolitik. För detta har de fått ordentligt med skit. Milt sagt. Framförallt organisationen jag jobbar för har fått ordentliga dynglass skickade åt sitt håll, och det av de mest märkliga anledningar. Den mest förvirrade, och som jag minst av allt förstår, är att i och med att man uttryckt en önskan om en ”mer human politik” skulle utmåla alla de som tycker annorlunda som ”inhumana”.

Men främst tycker några att Svenska kyrkan (de nämner sällan eller aldrig någon av de andra samfunden utan enbart Svenska kyrkan) inte ska hålla på med politik. Framförallt inte partipolitik. Och definitivt inte ha några som helst åsikter om något så politiskt laddat som flykting- eller migrationsfrågan. Sånt får inte kyrkan hålla på med. Alls! Därefter påstår helt säkert att det är därför som så många gått ur kyrkan under året som gått. Bara för att liksom understryka hur rätt de har med sitt argument att kyrkan inte ska hålla på med politik.

Jag vet. Det finns inget som är en sådan massiv vattendelare som politik. Eller kyrkan. Jag vet det, och att ens försöka blanda in något om barn och flyktingar, ja det är ju bara alldeles för mycket.

Det är mycket som stormar just nu. Inte minst vädret, och snön yr som bara den runt knuten medan jag skriver det här. Men snön är vatten. Precis som vågorna. Det kan storma hur mycket som helst, och sjön kan krumbukta riktigt ordentligt. Precis som sin frusna variant ute på åkern här bredvid. Och det är jättesvårt att hantera såväl snön som vågorna medan det blåser som mest. Det är faktiskt ingen ide att försöka ibland. Inte om du verkligen måste. Stormen lyssnar inte. Vattnet slår hårt på båda sidorna om vattendelaren.

Inte förrän stormen lagt sig slutar vågorna sitt hamrande mot vattendelaren. Och när sjön lugnat sig går det att höra igen. Inte bara rytandet som nyss dominerade, utan ljudens alla nyanser. Hur det kluckar på vardera sidan om vattendelaren. Och… hur ljudet ibland speglar den andra sidans ljud.

När stormen passerat är det nästan som om vågorna skulle… lyssna på varandra. På båda sidorna om vattendelaren.

 

Ja, för tydlighetens skull vill jag berätta att jag jobbar för Svenska kyrkan. Om nu någon inte känner till det. Jag är först och främst människa, och på den här sidan skriver jag utifrån mig själv som person. Men jag är även kommunikatör vid Visby domkyrkoförsamling. Det är mitt jobb, och en del av mitt jobb att berätta om de beslut som demokratiskt tagits i församlingen. Det är också mitt jobb att läsa om vad andra skriver om, till, för och med Svenska kyrkan. Tro mig, det är inte alltid vackert… Jag länkar inte till något här ovan, men du hittar vad biskopar, krönikörer, partier och skribenter och andra tycker om sånt som hör Svenska kyrkan till i tidningar som DN, SvD, Dagens Samhälle, Kyrkans tidning och diverse bloggar som den här samt andra som också är bloggar men som låtsas vara nyhetsförmedlare.

Tills döden förenar oss åter

Prinsessan Leia och R2D2 i lego...

De faller ifrån. En efter en. Och kvar är jag…

Jag var inte riktigt beredd. Inte på det sätt jag reagerade. Eller hur mina tankar helt plötsligt tog en egen väg. Jag var inte riktigt beredd på att reagera över huvud taget. Det var ju inte så att jag kände henne personligen. Men att Carrie Fisher först får en hjärtattack och sedan går och dör? Varför påverkar det mig?

Kändisar har dött lite till och från detta år. Och året innan det. Jag kan ge mig tusan på att ännu fler kommer att dö även 2017. Det är bara så. Media kommer att skriva spaltmetrar om det. Tårdrypande bilder kommer att spridas på Facebook. Alla kommer att på något sätt påverkas. Det är bara en fråga om vilken offentlig person det handlar om och vid vilket tillfälle.

Carrie Fisher blev Prinsessan Leia med hela världen. Det är lätt att tänka att det är nörden i mig som reagerar när en av de klaraste stjärnorna från Stjärnornas Krig lämnar jordelivet för gott. Men egentligen är det inte där skon klämmer. Tror jag i alla fall, för i så fall skulle jag ha reagerat lika mycket när killen som satt inuti och styrde R2D2 dog. Eller när Leonard ”Mister Spock” Nimoy fortsatte sin resa. Eller flera andra med dem.

Jag tror att en del handlar om att jag är lite, lite äldre… Att jag också är aningen närmare döden idag än vad jag var igår. Att om Prinsessan Leia, som lyckats undgå alla blasterskott som skjutits hennes väg (eller snarare alla livets vemödor korsat Carries Fishers väg), trots allt inte lyckats undgå liemannen, vad betyder det då för mig? Att även jag kan bli gammal och dö? Att även jag till sist kommer att bli ett med allt och inget?

Japp. Så enkelt tror jag faktist att det kan vara. En dag ska jag också dö. Jag har alltid vetat det. Alla vet om det. När en person, figur eller karaktär till sist skrivs ut ur all världens manus så påminns vi om det. Speciellt när det handlar om någon som ”alltid” funnits där. Eller, som i Prinsessan Leias fall, någon som trots allt kämpat för det goda från 1978 ända till 2016.

Jag var inte beredd på att bli påmind om min egen dödlighet på självaste julafton. Jag förvånade mig själv med att reagera så mycket på en annan människas öde. En människa jag aldrig träffat. Men faktiskt så tycker jag att det är helt okej. Det är helt i sin ordning. ”May the force be with you”!

Det är inte döden som skrämmer mig. Det är vad jag gör med livet jag lever som kan göra mig orolig ibland…