Ett nytt försvar på en ö eller inte?

20121023-220542.jpg

Utvecklingen går framåt. Det gör den även på Tofta skjutfält, men frågan är om övriga Tofta med omnejd får göra det också?

När vi flyttade till Gotland var öns försvar ett enda stort ingenting. Några pansarvagnar fanns i ett förråd, och ett gäng turistande människor i gröna kläder kom på besök med jämna mellanrum. Men i övrigt… inte så mycket. Elaka tungor berättade att de på högkvarteret inte visste att de lyckats lägga ner allt försvar på ön. Inte förrän de skulle placera en styrka här över en längre tid och insåg att de skulle bli tvungna att inkvartera allihopa på hotell…

2014 återvände jag till ön. Jag hade med mig en hel familj och vi bosatte oss i Västerhejde. Där fick vi skjutfältet i Tofta som en av våra närmaste grannar. Visst, en och annan gång har kaffet hamnat i vrångstrupen när de smällt av de största laddningarna. Lysgranaterna har även lyst upp himlen mer än en gång med efterföljande eldgivning sent någon kväll. Det fick man acceptera, för det fanns ju ett skjutfält nästgårds. Öns hemvärn måste få öva de också.

Jag är försvarsvän, så när staten kom på att det kanske var en dum idé att lämna Gotland utan något försvar så utbrast jag i ett litet ”äntligen”!

Men låt oss vara lite ärliga. Det som byggs på Tofta just nu är inte precis någon återmilitärisering av ön. Långt därifrån. Ja, när gamla P18, Lv2, KA3 och A7 fanns så hade vi kanske tillräckligt med soldater för att kunna freda ön ett litet tag. Men nu? Tveksamt. Vill någon ta ön lär de inte behöva bränna hela sin militära budget på en gång för att göra detta.

Däremot är den grupp som finns här betydelsefull. Den gör det svårare att skicka hit trupper för att ”stabilisera en hotfull situation” eller ”försvara sina ekonomiska intressen”. Det är fullt möjliga skäl, och det finns exempel på liknande annekteringar i världen. Vi vet också att det pågår ett massivt informationskrig överallt, inte minst mot Sverige. Informationskriget föregår inte sällan just ett militärt övertagande, och används för att bland annat förvirra omvärlden för att få den att tveka inför en egen insats.

Så jag är glad över att vi har fått ett försvar på ön, om än aldrig så litet.

Så var det detta med ”en död hand” och såväl avslag som överklaganden. Boende, Regionen och framförallt nya P18 gör tillvaron oviss för en av de mest expansiva delarna på Gotland. Många oroas över att försvaret vill lobba artilleripjäser över huvudet på dem. Andra oroas över hur försvaret ansökt om att få tredubbla mängden skott över två tredjedelar av året, det är dubbelt så ofta som idag.

De vill också få utökade tillstånd att skjuta under helgerna. Med tanke på att vi har 52 helger på ett år, 104 dagar, och försvaret vill öva under 50 av dessa dagar undrar jag bara om de tänker utnyttja dessa så effektivt som möjligt så att grannarna ”bara” störs varannan helg. Eller om de sprider ut det och bara hoppar övningstillfället under jul och nyår.

Jag kan inte låta bli att fundera ”varför”…?

Idag förs inte krig på samma sätt som på 1700-talet. Idag förs inte krig på samma sätt som under andra världskriget. Titta tillbaka 20 år, så har krigföringen förändrats radikalt bara under den perioden. Såväl materiellt som taktiskt. Så varför öva på samma sätt som under 1900-talet? Rätta mig om jag har fel, men idag är det mer ”stealth” som gäller. Idag måste du gentemot en numerärt överlägsen fiende, för att inte säga även tekniskt och materiellt överlägsen fiende, kunna smyga bättre än motståndaren. Smyga. Slå till. Gömma dig.

Det gör du inte med vapen och fordon som låter i över 100 decibel!

Nu har försvaret verkligen ett guldläge att tänka nytt. Att tänka effektivt. Och att prova nya grepp. Absolut ska soldaterna lära sig att hantera sina vapen under realistiska former. Men är det realistiskt att tro att framtidens taktik utgår från att man hela tiden avslöja var man är? Det kanske låter lite löjligt, men är det verkligen meningen att föra så mycket oväsen som möjligt? Jag har svårt att tro det.

Jag tycker vi ska ha ett försvar på Gotland. Jag tycker att det ska gå att bo, verka och leva längs väg 140 mellan Visby och Västergarn. Låt oss tillsammans skapa ett gotländskt försvar, och en möjlighet att utveckla det vi försvarar. Det är det enda sättet vi kan jobba med detta på gotländskt vis!

Minnet som porlar som en vårbäck

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare...

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare…

Jag har ett minne som… inte riktigt är min bästa kompis. Framför allt när det gäller namn, men det finns många andra tillfällen i mitt liv där jag har chans att göra bort mig. Detta är däremot inte ett sånt tillfälle. Att göra bort mig alltså.

Nej, det handlar egentligen om just denna blogg. Ibland vet jag i god tid vad jag ska skriva och ibland kommer jag på det medan datorn startar. Det finns tillfällen då jag har flera alternativ att välja mellan, medan andra tillfällen bara ger ett alternativ värt att skriva om.

Idag hade jag det första exemplet av ovanstående framför mig. Jag visste redan i förmiddags vad jag skulle skriva om. Men det var då, och nu när kvällen kommit så… står hjärnan stilla. Eller kanske inte helt stilla ändå. Det kan till och med vara så att det jag hade tänkt skriva om på något sätt vittrat sönder av sig självt.

Jag vet egentligen inte, men dagens text är inte det jag tänkte skriva från början.

Istället bjuder jag på en lite glad snubbe jag hittade i trädgården idag. En liten glad kille och hans lite argare siamesiska tvilling. Jag skulle ut till ena uthuset och ändra timern till utebelysningen  då…

Jäklar! Där var det. Det var ju om sommartid versus vintertid jag skulle skriva. Hur kunde jag glömma det? Jag hade ju en nästan färdig text om hur urbota dumt det är att växla mellan normaltid och ”sommartid”. Hur det slår på oss som är produktiva på kvällen och har svårt för morgnarna. Om att kliva upp ytterligare en timme tidigare på morgonen.

Men nu hinner jag inte göra om. Mitt schema är pressat som det är redan. De snodde ju en vacker vårtimme av mig i nättres…

Titta snö! På sportlovet..!?

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Rent tekniskt så börjar sportlovet först nu. Om en liten stund. När söndag övergått i måndag. Sportlovets första dag. Min yngste och väldigt ironiske son har visserligen häcklat sin mor och mig ända sedan i fredags om att han har sportlov. Men även om han hela söndagen sagt att det är ”precis som en lördag” så är det ändå först på måndagen som sportlovet börjar på riktigt.

Det är dessutom vårt första, riktiga sportlov. I alla fall här på ön. Det slog mig nämligen idag, efter att ha varit ute och gått i såväl strålande sol som i snöyra, att vi inte haft ett enda sportlov med snö på backen sedan vi flyttade ner. Visst, vi var faktiskt på ön och firade sportlov 2013. Då hade det snöat, och sönerna kunde prova sina skidor ute vid Rucklet i Västergarn. Jag gick igenom bilderna jag sparat på min telefon och sedan vi blev öbor 2014 så har varje sportlov varit en grön historia. Förra året monterade till och med familjen upp en agilitybana i trädgården. Det kan måhända vara en sport, men så värst mycket till vintersport är det inte!

Men i år lever sportlovet upp till sitt namn. I år har vi snö. I år har jag fått skotta efter kvällens ordentliga snökanon från Åland. I år kom vintern lagom till vecka nio, och jag känner hur jag får ett litet sug efter att få åka miniskidor, bygga snögrottor och prova om isen håller i diken.

Det blir det inget av med det. Jag ska vara på kontoret i morgon. Jag ska jobba, och jag gissar att telefonen kommer ringa någon gång mellan tre och fyra på eftermiddagen.

Då kommer nämligen sönerna att undra vad de ska göra. För de har tråkigt. Trots att det är sportlov. Och väldigt mycket snö…

När hjärtat sviker dig. Eller kanske levern…

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.  Bild från Pixabay, under licens CC0.

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.

Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.

Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.

En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.

Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.

Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!