När hjärtat sviker dig. Eller kanske levern…

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.  Bild från Pixabay, under licens CC0.

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.

Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.

Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.

En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.

Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.

Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!

Vid vägs ände

Ett barn och hans metspö

”Den unge och havet…”

Jag lovar. Jag ska sluta svamla om Rucklet nu. Vi har varit där i stort sett sedan i fredags, och pysslat, fejat och byggt hela tiden. Vi har klippt gräs, skapat en trädgömma, torkat pollen, reglat innertak, byggt staket, satt in altandörr och haft hjälp och besök av nära och kära.

Och metat. Jag får inte glömma bort att vissa av oss faktiskt hann meta lite också.

Men nu får det vara färdigt för den här gången. Nu har vi kommit till vägs ände, och timmen är slagen. Nu… får det vara nog.

För det är dags att hoppa i loppsäcken. Att nanna kudde. Dra timmerstockar och skriva några Z. Musklerna ömmar. Jag är hela tiden törstig och det svider i nacken av soleld.

Det är ju märkligt att man skulle behöva ta helg för att vila upp sig från helgen…


Notera ordet ”soleld” här ovan. Det är gotländska för när du bränt dig i solen. ”Solbränna” för en gute är när du fått en klädsam färg, medan ”soleld” snarare påminner om kokt kräfta.

När människan får vara… människa

Bild från Twitter

I en värld där det anklagande fingret är mer värt än en hjälpande hand, är detta ett fyrbåk i mörkret!

Det är inte ofta politik får mig att bli glad. Därför blir jag desto lyckligare när människorna lyser igenom rollerna och visar omtanke. Omtanke över andra människor.

Det finns allt för många exempel på det motsatta. Hårda ord i ett debattklimat som mer går ut över att beskylla och anklaga sina meningsmotståndare. Att häckla och förödmjuka. Framhålla andras fel istället för de egna idéerna. Politiker som låter som fotbollshuliganer istället för ansvarstagande ledare.

Därför blev jag glad över Carl Bildts tweet. Du ser den i bilden här bredvid. En tweet som jag verkligen hoppas är så innerlig och hjärtlig som jag tolkar den. Det är stilfullt. Det är klädsamt. Det är medmänskligt.

Jag skulle verkligen vilja att fler politiker kan lära sig något här och ta efter. För det här, det är något att se upp till!

Läs gärna ledaren i DN där Erik Helmerson dyker ner lite mer i detta huliganbeteende jag nämner ovan. Där hatet föder hatet även i den närmaste hammiljön. Och hur viktigt det är att visa att det finns andra och så ofantligt mycket bättre sätt!