Minnet som porlar som en vårbäck

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare...

Där. I en driva på tomten. Där låg han och plirade glatt åt mig. Han såg så glad ut att jag till en början inte ens såg hans tvillingbror. Hans sismesiske tvillingbror. Vilket bara gjorde honom ännu surare…

Jag har ett minne som… inte riktigt är min bästa kompis. Framför allt när det gäller namn, men det finns många andra tillfällen i mitt liv där jag har chans att göra bort mig. Detta är däremot inte ett sånt tillfälle. Att göra bort mig alltså.

Nej, det handlar egentligen om just denna blogg. Ibland vet jag i god tid vad jag ska skriva och ibland kommer jag på det medan datorn startar. Det finns tillfällen då jag har flera alternativ att välja mellan, medan andra tillfällen bara ger ett alternativ värt att skriva om.

Idag hade jag det första exemplet av ovanstående framför mig. Jag visste redan i förmiddags vad jag skulle skriva om. Men det var då, och nu när kvällen kommit så… står hjärnan stilla. Eller kanske inte helt stilla ändå. Det kan till och med vara så att det jag hade tänkt skriva om på något sätt vittrat sönder av sig självt.

Jag vet egentligen inte, men dagens text är inte det jag tänkte skriva från början.

Istället bjuder jag på en lite glad snubbe jag hittade i trädgården idag. En liten glad kille och hans lite argare siamesiska tvilling. Jag skulle ut till ena uthuset och ändra timern till utebelysningen  då…

Jäklar! Där var det. Det var ju om sommartid versus vintertid jag skulle skriva. Hur kunde jag glömma det? Jag hade ju en nästan färdig text om hur urbota dumt det är att växla mellan normaltid och ”sommartid”. Hur det slår på oss som är produktiva på kvällen och har svårt för morgnarna. Om att kliva upp ytterligare en timme tidigare på morgonen.

Men nu hinner jag inte göra om. Mitt schema är pressat som det är redan. De snodde ju en vacker vårtimme av mig i nättres…

Titta snö! På sportlovet..!?

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Rent tekniskt så börjar sportlovet först nu. Om en liten stund. När söndag övergått i måndag. Sportlovets första dag. Min yngste och väldigt ironiske son har visserligen häcklat sin mor och mig ända sedan i fredags om att han har sportlov. Men även om han hela söndagen sagt att det är ”precis som en lördag” så är det ändå först på måndagen som sportlovet börjar på riktigt.

Det är dessutom vårt första, riktiga sportlov. I alla fall här på ön. Det slog mig nämligen idag, efter att ha varit ute och gått i såväl strålande sol som i snöyra, att vi inte haft ett enda sportlov med snö på backen sedan vi flyttade ner. Visst, vi var faktiskt på ön och firade sportlov 2013. Då hade det snöat, och sönerna kunde prova sina skidor ute vid Rucklet i Västergarn. Jag gick igenom bilderna jag sparat på min telefon och sedan vi blev öbor 2014 så har varje sportlov varit en grön historia. Förra året monterade till och med familjen upp en agilitybana i trädgården. Det kan måhända vara en sport, men så värst mycket till vintersport är det inte!

Men i år lever sportlovet upp till sitt namn. I år har vi snö. I år har jag fått skotta efter kvällens ordentliga snökanon från Åland. I år kom vintern lagom till vecka nio, och jag känner hur jag får ett litet sug efter att få åka miniskidor, bygga snögrottor och prova om isen håller i diken.

Det blir det inget av med det. Jag ska vara på kontoret i morgon. Jag ska jobba, och jag gissar att telefonen kommer ringa någon gång mellan tre och fyra på eftermiddagen.

Då kommer nämligen sönerna att undra vad de ska göra. För de har tråkigt. Trots att det är sportlov. Och väldigt mycket snö…

När hjärtat sviker dig. Eller kanske levern…

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.  Bild från Pixabay, under licens CC0.

Sjukdom eller olycka, det kan kvitta. Ett organ eller en kroppsdel som ger upp påverkar alla i den drabbades omgivning.
Bild från Pixabay, under licens CC0.

Ett brustet hjärta är inte roligt. Faktiskt, ett brustet hjärta på grund av sjukdom eller olycka är riktigt, riktigt illa. Det påverkar inte bara den det drabbar, utan hela dennes omgivning också. Det gäller också om det handlar om lungor som givit upp. Eller levern. Eller något annat organ eller kroppsdel.

Och nä, även om ett hjärta brustet av olycklig kärlek är tungt det också, så kommer det ändå inte i närheten.

En vän delad för en tid sedan en text på Facebook. Det var skrivet av en pappa och handlade om han, hur hans familj, hade drabbats av sjukdom. Det var något av det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Det var personligt, innerligt och på något vis även hoppfullt och humoristiskt skrivet. Det var så bra skrivet att jag anmälde mig till donationsregistret direkt. Samma kväll.

Jag fick bekräftelsen här om veckan. Från att ”bara” ha talat om för mina nära och kära att det var okej att använda delar av mig om det otänkbara skulle hända, så tog jag steget och anmälde mig fullt ut. Det kändes rätt när jag anmälde mig, och det känns fortfarande rätt nu också.

Men borde det inte vara tvärt om? Borde inta det vara en del av plikten till samhället att donera, och ifall man inte ville vara med så skulle man vara tvungen att ”avanmäla” sig. Med en sjujäkla bra ursäkt!

Vid vägs ände

Ett barn och hans metspö

”Den unge och havet…”

Jag lovar. Jag ska sluta svamla om Rucklet nu. Vi har varit där i stort sett sedan i fredags, och pysslat, fejat och byggt hela tiden. Vi har klippt gräs, skapat en trädgömma, torkat pollen, reglat innertak, byggt staket, satt in altandörr och haft hjälp och besök av nära och kära.

Och metat. Jag får inte glömma bort att vissa av oss faktiskt hann meta lite också.

Men nu får det vara färdigt för den här gången. Nu har vi kommit till vägs ände, och timmen är slagen. Nu… får det vara nog.

För det är dags att hoppa i loppsäcken. Att nanna kudde. Dra timmerstockar och skriva några Z. Musklerna ömmar. Jag är hela tiden törstig och det svider i nacken av soleld.

Det är ju märkligt att man skulle behöva ta helg för att vila upp sig från helgen…


Notera ordet ”soleld” här ovan. Det är gotländska för när du bränt dig i solen. ”Solbränna” för en gute är när du fått en klädsam färg, medan ”soleld” snarare påminner om kokt kräfta.