Med skurhink och parad på hjärnan

Mångfaldsparad.

Almedalsveckan är snart här igen, med allt vad det innebär och står för. Och även i år sånt veckan inte står för… Jag fattar inte riktigt att jag ska behöva protestera för allas lika värde. Igen!

Gotland har sina veckor, det är sedan gammalt. Vad jag inte visste var att vecka 26 kallas ”ajaxveckan”. Åtminstone i Visbys närhet. Fast jag kan tänka mig att det gäller lite här och var på ön. Det är nämligen nu som ”alla” gotlänningar städar ur hemmen, uthusen, vindsskrubbar, fiskebodar och husvagnar inför semestern. Ja, inte sin egen semester, utan de städar så det är rent och snyggt inför turisternas ankomst. Turisterna och almedalsbesökarna!

Själv har jag inte städat nämnvärt. Mer än i min jobblista. Veckorna inför almedalsveckan, och min i horisonten hägrande semester, innebär en upptrappning av allt som måste hinnas med. Det är en del. Så ”ajaxveckan” för min del innebär städning av mitt skrivbord. Speciellt av korgen märkt ”ingående”.

Men under veckan som kommer finns det åtminstone en punkt i schemat jag inte tänker omprioritera. Det gäller punkten Mångfaldsparad nästa fredag. Den sjunde juli klockan 14:00. Den missar jag inte. Framförallt inte i år!

När jag tvivlar på min förmåga…

Bild från SMHIs väderapp

Det här är underbart… för alla andra! Själv kan jag inte avgöra om jag har hål i huvudet eller strategisk…

Jag är inte bitter… jag har valt det själv. Medan gumman tog långledigt så valde jag att klämma in ytterligare en arbetsdag.

Jag är inte bitter… jag valde det själv. En semesterdag skulle ge fyra lediga dagar i en följd. Men jag räknade och räknar fortfarande med att få lite gjort på en fredag om alla andra håller sig från kontoret. Har jag tur kanske jag kan fräscha upp en och annan surdeg som legat och gonat till sig.

Jag är inte bitter… jag valde det själv. När man får tag på en hantverkare så vill det till att hålla i honom. Hårt. Så att stämma träff klockan 07.00 borde inte vara något problem, bara det innebär att jag får rätt hjälp av rätt kompetens. Det är tidigt, men solen är ju ändå uppe så dags. Och jag kan alltid hoppa över min morgonpromenad. Så behöver det inte bli så tidigt.

Jag är inte bitter… jag valde det själv. Men…

..varför måste väderappen håna mig med så fint väder? När jag ska sitta inomhus och jobba? Och fladdra runt med bilen hela morgonen?

STHLM tur och retur

På Centralstationen finns en arkitektmodell av ombyggnationen som gjorts tvärs över gatan. De nya nedgångarna till Centralen och hotellet som byggts ovanpå. Modellen är gjord av den inte helt oävne i sammanhanget BremlerBrick.

På Centralstationen finns en arkitektmodell av ombyggnationen som gjorts tvärs över gatan. De nya nedgångarna till Centralen och hotellet som byggts ovanpå. Modellen är gjord av den inte helt oävne i sammanhanget BremlerBrick.

Jag har jobbat på annan plats idag. Jag älskar vårt moderna samhälle som möjliggör att jag kan jobba på just annan plats. Uppkopplad med världen, men också ansikte mot ansikte med kollegor. Så därför har jag haft fullt upp under dagen med jobb. Men också med att träffa en gammal vän. Så från 08.40 till 21.30 har jag idag varit en gute på rymmen. Och som alltid är det ofantligt skönt att vara hemma igen.

Förresten så såg jag lite lego också när jag passerade Centralstationen. Ytterligare ett plus för den här dagen!

Det du inte ser, men har framför dig

Det smyger sig på dig, och plötsligt står du där med allt bråte du inte visste du hade... Bild från PublicDomainPictures.net

Det smyger sig på dig, och plötsligt står du där med allt bråte du inte visste du hade… Bild av Steffen Thomä, från PublicDomainPictures.net med licens CC0 1.0 Universal.

Du vet hur det är. För varje år samlar man på sig lite till. En grej blir två, blir tre och vips står man där och undrar hur i hela friden man kunde fylla hela huset med prylar, skräp, grejer och annat som man egentligen aldrig ville ha från första början. Du ser det egentligen aldrig komma, utan plötsligt är allt bara där.

Det behöver inte ens vara en hobby. Vi har väl alla ett skåp i köket där allt till sist hamnar. Gamla termosar, sportflaskor, matberedaren. Och mixerstaven som bara använts ett par gånger. Om ens det. Eller den där lådan på jobbet. Den där du lägger de där papperna som du vet att du egentligen borde slänga, men som du inte riktigt vågar. Det fulltecknade anteckningsblocket. Den där boken du tyckte kunde vara intressant att läsa…

Känner du igen det?

Vet du vad som är ännu värre? Det är när du ”ärver” den där lådan på jobbet. Och resten av rullhurtsen lådan är en del av. Plus bokhyllan. Samt hela hörnet på skrivbordet. Det är värre, för du inser till sist att det inte ens är ditt eget skräp du samlat på. Det är någon annans dåliga samvete som fyller upp dina arbetsutrymmen. Det är dina föregångares skräp som du pliktskyldigt hållit fast vid.

Det är faktiskt värre.

Gissa vem som just har upptäkt att han behöver de där utrymmena? Om inte för annat än att få plats med sitt eget skräp…?