Läsglädje en lördagsmorgon

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta...

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta…

Jag gillar lördagar. Det finns många anledningar att gilla lördagsmorgnar, och en av anledningarna är min morgontidning. På lördagarna hinner jag läsa tidningen lite noggrannare, och jag kan läsa sådant jag annars kanske skulle bläddra förbi in vardagsmorgon.

Idag läste jag Linus Ehns sportkrönika ”Lek ninja worrior och rädda folkhälsan” och höll med om varje ord. Det är lättare att leka än att sporta. Och vill du inte leka så finns det andra alternativ. Linus Ehn tar även upp det jag gärna tjatar om, att varje tid har lekar som inte anses vara nyttiga i sin samtid. Lekar som anses fula och fördärvande för små barnhjärnor.

”Idag hetsas det en hel del om att dataspel och mobiler gör att barnen inte vill leka längre. Jag har aldrig köpt det där” skriver Linus Ehn och jämför tidigare hot mot barnens välbefinnande med dagens. Han har helt rätt. Och genom att blicka tillbaka ser vi hur fel vi har även nu! Jag älskar dessutom hans avslutning av krönikan, där de egentliga hoten mot barnens hälsa snarare stavas ekonomi och tillgänglighet än elektronik.

Jag gillar lördagar och min morgontidning. Jag hann nämligen också med att läsa Jenny Perssons krönika i lördagsbladet. Den läser jag ungefär lika ofta som jag läser sportsidorna, men bevisligen så händer det ibland.

Ärligt talat sparkade Jenny Persson i lördagstidningen in en dörr som var jätteöppen. I alla fall var dörren jätteöppen för mig, då den handlade om det orimliga i att skuldbelägga offren istället för att göra något åt förövaren. En jätteöppen dörr som sagt, men Jenny Persson gör helt rätt i att sparka in den igen. Och igen och igen. Det är inte förrän samhället direkt tänker på att göra något åt mobbaren istället för den mobbade, när samhället direkt vänder sig mot våldtäktsmannen istället för våldtäktsoffret, som vi kan sluta attackera dörren. Dörren är för evigt öppen när samhället, det vill säga du och jag, instinktivt skyddar offren och hanterar förövarna. Eller, som i krönikan, vi tänker utifrån ett jämlikare plan och behandlar alla lika.

Det är sånt jag hinner läsa om en lördag. Det är sånt jag hinner reflektera över. Det är sånt jag hinner skriva om. En lördagsmorgon i februari.

Utan ”dom” finns inte ”vi”

Jag har aldrig träffat honom, men efter allt jag läst och hört kvalar förintelseöverlevaren Emerich Roth in bland mina största idoler. Utan tvekan!

Jag har aldrig träffat honom, men efter allt jag läst och hört kvalar förintelseöverlevaren Emerich Roth in bland mina största idoler. Utan tvekan!

Emerich Roth berättade att han föreläst i 26 år om nazismen. Jag hade aldrig hört talas om honom förrän jag lämnat ön. Men efter att jag läste om honom i Gotlands Tidningar, jag tror så tidigt som medan jag bodde precis bredvid Hallonbergen i Sundbyberg, så bestämde jag mig för att jag någon gång skulle gå och lyssna på honom.

Men han talade aldrig på ön om helgerna när vi var nere. Och jag måste erkänna att jag aldrig heller letade efter nästa gång han skulle föreläsa i mina krokar. Varken i Sumpan eller senare i Vallentuna. När vi sedan blev gotlänningar så… fanns det aldrig riktigt tid. Inte ”just nu”.

Jag har ”inte haft tid” i fyra år. Fram tills Förintelsens Minnesdag i år. I aulan på Almedalsbiblioteket. Dagen efter min födelsedag. Det blev nästan ett spontant beslut. Ja, jag visste att han skulle tala där och då. Jag pratade med mina föräldrar om detta kvällen innan. Fast det var lite för många ”men” redan under det samtalet. Men alla ”men” kändes inte som om de var viktiga medan jag åt frukost. Alla ”men” var inte längre relevanta när jag läste min morgontidning och såg annonsen om att Emerich Roth skulle tala under Förintelsens Minnesdag nere på Almedalsbiblioteket.

Därför satt jag, tillsammans med mina föräldrar, och lyssnade till Emerich Roths berättelse. Dagen efter min födelsedag. Där satt vi och lyssnade inte bara till Emerich Roth, utan också till Karin Kvist Everts. Under rubriken ”Förintelsen, minnet och demokratin” berättade hon om den politiska miljön strax före och under andra världskriget. Karin Kvist Everts är utredare vid Kungliga biblioteket och har forskat i detta. Hennes föredrag var intressant, tankeväckande och alldeles, alldeles fruktansvärt!

Det var inte bara obehagligt att lyssna på hur människor behandlade varandra för 70-80-90 år sedan. Inte heller att få höra direkt från en överlevare som Emerich Roth som själv kan berätta vad som pågick under Förintelsen. Nej, vad som nästan var läskigast denna dag var att upptäcka alla paralleller till idag. Hur vi inget har lärt oss av historien. Hur så många idag, precis som då, accepterar förminskningen av andra människor bara för att de är lite, lite annorlunda. Hur människor kan förvandlas till saker, till siffror. Till… dom andra!

Det var Karin Kvist Everts som under föreläsningen sade ”vi skapar ett ”vi” när det finns ett ”dom”!” Det var ord som brände sig rakt in i min hjärna, rakt in i min själ. Där på Almedalsbiblioteket. Dagen efter min födelsedag…

När mödan är värd sin lön…

Det finns sånt som inte kan värderas i pengar. Det finns det som kan öka värdet med hjälp av pengar. Det finns sånt som... inte får kosta MER pengar.

Det finns sånt som inte kan värderas i pengar. Det finns det som kan öka värdet med hjälp av pengar. Det finns sånt som… inte får kosta MER pengar.

Är öns politiker värda mer i lön? Frågar ni mig så är svaret jajamensan. Som i samhället i stort kräver även politiken inte bara ett stort engagemang, utan även en allt större kunskap. En kunskap, expertis, som sträcker sig över allt fler områden och den kunskapen kostar att ta till sig. Allt har sitt pris helt enkelt.

En höjd ersättning för de som tar på sig den svåra rollen att engagera sig för Region Gotland var på tapeten här om veckan. En av öns politiker ville, för att såväl motivera som behålla och även locka fler människor att ta politiska uppdrag, att ersättningarna skulle höjas. Och ja, jag tycker att det är rimligt. Det är ju så att en hög lön skapar attraktivare arbetsplatser, större konkurrens om jobben och en högre kvalitet på medarbetarna. Fast…

..just nu ser Region Gotlands ekonomi ut som den gör. Det borde innebära att utrymmet för en sån där ersättningshöjning inte riktigt finns där. Eller hur? Då är det ju tur att kommuner, landsting och stat redan har ett väl beprövat system för hur man kan locka fler och bättre medarbetare. En metod som inte behöver kosta skjortan, men som sätter ordentlig fart på medarbetarnas entusiasm och driv.

Jag pratar om legitimationer för politiker. Jag pratar om kvalificerade politiker. Jag pratar om förstepolitiker. Eller överpolitiker. Eller kunskapspass. Eller… eller vad man nu på ett kreativt sätt kan kalla det för att putsa fram lystern i uppdraget som politiker. Fråga bara alla våra lärare, sjuksyrror, poliser och alla andra yrkesgrupper som verkligen fått ett lyft i självkänslan och karriären utan att det kostat kommuner, landsting och staten så värst mycket mera i ersättningar.

Ersättning. Eller, som jag annars brukar kalla det, lön.

För det har ju verkligen löst bemanningsproblemet i dessa yrken. Hos kommuner, landsting och stat. Så varför inte ha samma lösning för politiker? För det fungerar ju. Det gör det ju?

Vad får jag för deras skatteflykt?

Den 7 november, efter ett numera bevingat uttalande, undrade även jag #VadFanFårJag?

Den 7 november, efter ett numera bevingat uttalande, undrade även jag #VadFanFårJag?

För lite mindre än en månad sedan var det en förmögen person som frågade ”..vad fan får jag för pengarna”. Det var i skuggan av Panamadokumenten vilka visade hur rika människor på olika sätt minskat sin skatt. Det finns många som svarat Leif Östling på hans fråga, så jag känner inte riktigt att jag behöver bidra där.

Istället undrade jag då via Twitter vad jag fick för pengarna? Inte de pengar som jag själv tjänat. Inte heller de pengar som jag betalat i skatt genom åren. Utan vad jag får för de skattekronor som aldrig kommer in till staten. Enligt uppgift ska det vara ungefär 43 miljarder kronor. Om året.

43 miljarder kronor… Vad får man för 43 miljarder här i Sverige? Ja bland annat får du hela vårt rättsväsende. Polisen, kriminalvården, domstolar och säkerhetspolisen. Plus mycket mer. Du skulle faktiskt få självaste Polisen hela två gånger.

För 43 miljarder kronor skulle du även få hela vårt försvar. Om det är lite eller mycket överlåter jag till andra att diskutera, men 43 miljarder kronor är en sjukt hög summa. Pengar som skulle göra skillnad för landets offentliga verksamhet. För det är dit skattekronorna till största delen går. Till det vi förväntar oss att Sverige ska tillhandahålla sina medborgare.

Ja, jag vet. ”Alla gör det”. Jag läste om det bland annat i en insändare i lördagstidningen. Vi försöker alla hyvla av lite på skatten själva. Med andra ord så skatteplanerar vi lite till mans allihopa. Resebidrag. Rot och Rut. Svartjobb. Även hos vanliga ”Svenssons” är kreativiteten blomstrande.

Nej, jag tycker inte det är riktigt juste det heller. Men det finns en liten och så väldigt viktig skillnad här. När vanligt folk ”skatteplanerar” så stannar pengarna i Sverige. De hamnar inte på andra sidan gränsen utan används till annan konsumtion i Sverige.

Svenska pengar används bäst i Sverige, och inte på ett konto i ett skatteparadis!