Vitt på marken och frost på grenarna. Visst är det vackert?
Det är väl nästan så att man anmäler sig själv för spöstraff när man säger det, men i morse var det väldigt vackert ute. Solen var på väg upp, gårdagens sena snöfall utgjorde basen för den rimfrost som gnistrade på grenar, gräs och blad, och himlen var klar och kall.
Längre bort över ön, samt utåt sjön, låg enstaka tunga bymoln som sträckte sig hela vägen från valfri yta och upp, upp i luften. Men över Västerhejde var det klart och kallt. Det nöp om kinderna under min morgonpromenad, och lyfte verkligen livsandarna högt upp i luften.
Sedan kom jag på att det var andra halvan av april. Hade det varit i slutet av november eller i början av december så hade allt varit underbart. Nu… var det något som skavde!
Men solen lyckades i alla fall smälta frosten på bilrutorna innan avfärd…