Jag och arbetskamraterna tar rast under pilgrimsvandringen längs Bråviken. Samtidigt jobbar jag, och passar på att föreviga händelsen i ettor och nollor.
För vissa är det två motpoler. Du kan inte jobba och ha kul samtidigt! Jag kan förstå den känslan, definitivt. Men jag kan inte hålla med om den! Jag minns min första anställning, en viss multimediabyrå i Visby, där vi som jobbade inta bara var arbetskamrater utan vi umgicks även på vår fritid. I alla fall vissa av oss. Det var en fantastisk perid i mitt liv. Men jag minns också att farsgubben inte riktigt var med på banan här…
”Umgås efter arbetstiden? Får ni inte nog av varandra på dagarna?”
Idag är jag lite mer inne på hans linje. Det är nästan 20 år sedan jag umgicks nära nog dygnet runt med mina jobbarkompisar, och ungefär nio arbetsplatser sedan dess. Nu finns det andra och minst lika viktiga människor jag vill och behöver träffa dagligen. Min familj! Min fru! Mina barn!
Men oavsett det kan jag ändå ha kul när jag är på jobbet. Det är ingen motpol, det är inget antingen eller. Jag kan dessutom vara den som jobbar medan kollegorna roar sig, utan att för den delen bli bitter, sluten och tvär. Tvärt om! Jag tror till och med att jag sporras lite av att ha en extra anledning till att ta plats. Det kan ibland till och med vara nödvändigt. För både mig som förin yrkesroll.
I tre dagar har jag nu umgåtts dygnet runt med några av mina arbetskamrater. Dygnet runt, för vi sover i våningssängar på pensiontet vi bor på. Under dygnets alla timmar har jag på något sätt kontakt med andra som jag annars i stort sett bara har en jobbrelation till. Och detta samtidigt som jag jobbat med att dokumentera det vi gör.
Jag är kanske inget ess på att meditera under vandring. Jag är inget proffs på att begrunda visdomsord under tystnad, och jag är definitivt inte bra på att söka mig inåt i min vandring framåt. Men i stället är jag en fena på att finna kameravinklar, se scenarior och att upptäcka det uttrycksfulla.
Samt att använda min iPhone som en multimediacentral! Yay för min lummlur!
#Blogg100
Pingback: Gå, gick, gått… långt för att vara jag - Lammlur