Vandrar med vargar

Bråviken. Visst ser det behagligt låglänt ut? Men skenet bedrar. Jag lovar 150 gånger!

Kolmården. Det finns inte bara vargar här. Det finns tigrar också. Och Bamse… om det känns lite tryggare…

Just nu är jag här med jobbet. Om jag säger ”pilgrimsvandring”, vilka tankar triggar jag då? Religiösa? Eller… religiösa? Okej, jag inser att det inte triggar så mycket mer än just religion. Eventuellt kanske någon tänker på riddare också, men då har denne någon läst ganska mycket av Jan Guillou.

För min del handlar det om till stor del att lära känna mina kollegor lite närmare. Det handlar också om att lära mig lite om den ”bransch” jag jobbar med. Jag är även här, strax utanför Norrköping, för att jobba. För att dokumentera församlingens pilgrimsvandring. Jag har precis klippt ihop en liten kort film där en av våra präster berättar om vad just pilgrimsvandring innebär, och jag håller på att skapa någon form av tanke med anledning av att jag under dagen har spelat in de meditationsord vi med jämna mellanrum fått med oss under vandringen. Så för mig handlar fakiskt pilgrimsvandring om att jobba.

Fast det finns en sak till. En anledning till att jag anmälde mig till detta och varför jag faktiskt åkt ifrån min familj, vilket de flesta vid det här laget vet att jag avskyr att göra! Jag är här för att pilgrimsvandringarna på och med jobbet faktiskt handlar om ett hälsoprojekt. Att må lite bättre genom att röra på sig. Och jävlar i min låda vad jag rört mig idag! Höjdskillnaderna här norr om Bråviken är mördande för en soffpotatis som jag, med uppemot 150 meter i skillnad från sjön till topparna. Att vandra här har för en som aldrig vandrat i fjällen inneburit en uppsjö med nya erfarenheter.

För just nu har jag ont på ställen som jag inte ens vågar nämna!

#Blogg100