Jag har skrivit en text. Den blev precis färdig. Men jag vill att den ska godkännas först av den det handlar om. Så därför väntar jag och lägger ut det här istället. Det kan till och med bli så att detta blir kvällens text, men då kanske jag får erbjuda er att istället läsa de facebookinlägg jag gjorde tidigare idag. Första, andra och tredje. Med tanke på trådarna de skapade kan de vara ganska läsvärda de med…
En röst att lyssna till
Commemorative flowers on the rail track in Auschwitz II-Birkenau. This photograph was taken by Dnalor_01 and released under the license(s) stated below. You are free to use it for any purpose as long as you credit the author, the Source (Wikimedia Commons) and the license (CC-BY-SA 3.0) close to the image. From Wikipedia about Auschwitz.
Jag önskar ibland att jag läste mer än vad jag gör. Att jag läste annat än det jag oftast läser. Och ibland händer det faktiskt att jag läser sånt jag inte läst förut. Det händer inte ofta. Men…
..idag läste jag Hela Gotlands krönikör Kalle Fritz. Ja, det handlade om något som upptagit en del av mitt huvud några dagar nu. Jag måste erkänna att jag kanske inte hade läst krönikan om det inte handlat om detta, och nu är jag väldigt glad för att jag gjorde det.
Texten handlar om hur Kalle ringer Emerich Roth, och samtalar om att nazister ska komma till Almedalen i sommar. Jag tycker ni ska läsa den. Klicka på länken ovan. Det sätter lite perspektiv tack vare en människa som åtminstone jag anser vet vad han talar om!
Du väljer om du vill vara hjälte eller åskådare
Nu finns det chans för vissa att bli hjältar. Kanske inte jättelika och gröna sådana, men godhjärtade sådana…
Foto från Thomas Hawk på flickr.com under licens CC BY-NC 2.0
Meeeen!!! Jag har ju börjat bli gnällig. Jag… måste vända på steken. Jag brukar ju vilja var den där jobbiga, positiva typen här på bloggen. Som vill hissa istället för att dissa. Så det är ju det jag måste göra. Och…
..nu finns det faktiskt en fantastisk möjlighet för såväl Almedalens arrangörer som projektgrupp att visa framfötterna och bryta ny mark!
Fördelen med att säga ”nej tack” till att låta en nazistisk terrororganisation ta plats i ett demokratiprojekt är att, låt oss inse detta, ingen skulle tycka att det var dumt. Utom just nazisterna. Visst, en och annan protest skulle vissla genom luften. Men allvarligt talat, dessa skulle vara löjligt få jämfört med den tysta massan som tycker att det skulle vara bra. De flesta vill inte ha dem där. Vi skulle med andra ord få ett bättre samtalsklimat i Almedalen. Och det är ju jättebra!
När vi kommer in på yttrandefrihet så håller jag med om att OM det skulle var ett problem (vilket det i mina ögon faktiskt inte är då demokratins fiender ska hanteras enligt de premisser de själva saluför) och betyda munkavle på nazisterna (vilket, återigen det inte är för de får minsann hålla låda i sina egna forum. Det vill säga så länge de inte håller på med rasistiska, diskriminerande, förtalande eller uppviglande kommentarer) så är det inget mot alla de som känner sig skrämda, hotade eller jagade av att ha våldsverkare på Visbys gator. Tänk vad glada, upprymda och lättade dessa människor skulle bli då de för en gångs skull inte behöva vara rädda. Och det är ju också jättebra!
En annan fördel med ett ”nej” är att vi skulle få ett prejudikat för hur liknande händelser kommer att landa juridiskt. För… just nu vet vi inte om det är ett brott mot vare sig yttrandefriheten eller mötesordningen. Att säga nej har inte prövats ännu. Så äntligen skulle vi slippa leva i ovisshet. Och det är rent ordningsmässigt jättebra.
För att inte tala om vilka hjältar våra gotländska politiker såväl som almedalsarrangörerna skulle bli i den stora massans ögon. Och hur jättebra är inte det!
FOTNOT: Jag kan inte låta bli att hänvisa till min Facebook och ett inlägg jag gjorde i morse…
Bara fem minuter till. Snälla..?
Det här är vår hund. Tror jag i alla fall. Jag tror även att hon ligger på rygg, att huvudet är det där som sticker ut lite åt höger. Jag tror det i alla fall…
Jag är en morgontrött rackare. Det har mildrats med åren, men faktum är att jag tycker att det är ett svek mot alltings ordning att kliva ur sängen innan klockan nio en helgdag. Det händer visserligen, men det är likafullt ett svek.
Vardagsmorgnar är ingen lek. Jag kan lugnt säga att jag är radarstyrd i minst en timme innan jag riktigt förstår att jag är uppe och rör på mig. Det är tungt.
Jättetungt!
Därför blev det snudd på hånfullt i morse när jag skulle titta till hunden. Det händer nämligen ibland att hon vaknar och vill följa med. Eller bara gå ut en sväng för att lätta på trycket. Ibland. Inte i morse. Absolut inte i morse!
På bilden ser ni en mycket avslappnad hund. Väldigt, väldigt avslappnad. Ni kan ju själva förstå hur svårt det var för mig att se detta. Här ville jag inget annat än att få gå och lägga mig, och så fick jag detta kastat i ansiktet…
Ni som kan det där med återfödsel. Är det en upp- eller nedgradering att få komma tillbaka som hund?