Att ta ett liv, eller anpassa sitt eget

Skalbagge på cykelväg

Livet återvänder till naturen. Man kan säga att naturen tränger sig på vår urbana miljö. Nu är det dags att vara försiktig…

Livet förändras. Ständigt. Det finns de som säger att vi måste anpassa oss eller dö. Andra att vi ska kämpa emot. Till sista blodsdroppen. Så finns det de som aldrig inser vad som händer, utan bara flyter med. Som döda fiskar…

Jag tror inte jag är än död fisk. Och visst, ibland är jag hur envis som helst. Men blodsdroppen… nja. Nä!… Vad jag däremot är bra på är att anpassa mig. Om jag får säga det själv så är jag en jäkel på att anpassa mig. Det kan vara medfött. Det kan också vara en hjärnskada. Eller en superkraft. Vad det än är så har jag en viss fallenhet att anpassa mig.

Nu har jag en jätteutmaning framför mig. Nej, vänta… Det är två jätte utm… Eller stopp där. Jag har redan anpassat mig och nu ska jag… oanpassa mig!

Jag har anpassat mig till livet som husse. Precis som jag en gång anpassade mig som pojkvän, sambo, fästman, make, pappa och tvåbarnsfar. Eller som västerhejdebo, ganthembo, visbybo, sumpanbo, vallentunabo för att nu ha slutit cirkeln som västerhejdebo. Livet förändras och jag förändras med livet. Jag har numera en hund. Och har anpassat mig till det.

Och som husse… förväntas jag att gå ut med hunden lite då och då. Visst, jag har redan mina morgonpromenader. Men att gå ut med hunden är inte samma sak. Nu måste jag anpassa mig till att någon annan hastigt och lustigt tvärnitar för än det ena, än det andra. Tidigare gick jag sällan ut i onödan. Nu får jag göra det hela tiden. Förut höll jag mig till väl upptrampade stigar. Nu är jag ute på åkern och…

Nej, se där får jag omprogrammera mig själv. Nu är det vår. Nu är hela naturen en barnkammare i varande. Nu får inte hunden springa utan koppel. Nu måste jag se till att… inte ta livet av oskyldiga djur. Det är inte hunden utan jag som måste bli försiktig.

Jag gick med långt koppel idag. Jag höll koll på hunden så hon inte skulle få korn på något som hon absolut inte fick jaga. Jag såg hela tiden ett par steg framför hunden för att hon inte skulle kliva rakt i ett bo. Jag… missade med ett tuppfjät fågeln som precis flög upp från där jag tänkte sätta ner min egna fot. Jag hade sånär klivit rakt på det lilla boet. Krossat de fyra små äggen. Jag blev så ställd att jag glömde fotografera nästet. Så ställd blev jag!

Jag trodde hunden var den stora risken med att vara ute i naturen om våren. Det var hon inte. Det var jag.

Det finns en risk att jag anpassat mig lite för mycket till den där hussegrejen…

Same same, but different!

Tre artister, tre alster!

Tre artister, tre alster!

Minns ni vad jag skrev igår? Efter legoföreningens träff? Jag fick en minifigur, ett antal sorterade bitar och en idé vad jag ville göra med dem. Det blev roligare än så!

Vi utlyste en liten tävling mellan mig och sönerna. Temat vilade på den lilla minifiguren som skulle smälta in i kreationen, och vi fick verkligen tre olika scenario. Jag kallar dem ”Toomb Rider”, ”Game of Thrones” och ”Broadway Stairs”.

Tre kreatörer, tre resultat. Och alla är likvärdiga tycker jag, med några ovanliga användningsområden för några av bitarna.

Jag önskar bara att jag hade tagit alla bilderna…

Kreativitet i grupp

Lite... speciellt blir det när slumpen gör valen åt en. Nu ska vi se vad vi kan göra!

Lite… speciellt blir det när slumpen gör valen åt en. Nu ska vi se vad vi kan göra!

Möteskväll med kamraterna runt de danska plastbitarna. Elva själar planerade kommande utställningar, gratulerade varandra för utställningsframgångarna i Linköping, och delade upp lite delar vi hade ”i gömmorna”.

Det är lite märkligt hur det kan slumpa sig, men jag valde delarna på bilden först, och efteråt öppnade jag minifiguren. Som innehöll en arabisk herre.

Jag kunde nog inte ha planerat det bättre om jag ens hade försökt…

Min framtid är… redan här?

Självporträtt

Nej, jag tänker inte berätta för er ifall detta är jag som ”gammal” eller inte. Det… det… gör ju egentligen ingen skillnad ju. Håret kommer vara sådär grått om bara ett par år.

Ni vet när saker inte riktigt fungerar, ja då kan man bli lite sur. Eller hur? När bilen inte vill starta? Låset kärvar i ytterdörren? Sånt kan verkligen sabba ens goda humör. Eller hur?

Jag gillar min iPhone. Jag gillar den verkligen. Den har varit en trogen och pålitlig liten kamrat i fickformat sedan första dagen jag höll den i min hand. Jag har haft så mycket glädja med den. Så mycket att minnas med den. Men…

..nyligen höll den på att åka raka vägen till källsorteringen. Direkt. Utan att passera gå. Löjliga, jämrans teknikkladd till onödigt avträde!

Förlåt. Det är inte d… telefonen… jag är arg på. Det är den där idiotiska, kassa appen jag tankade ner. Den där som gör om ditt porträtt. Du kan bli gammal, ung, byta kön eller förvandlas till en riktig snygging. Jäkla app!

Vad ska man med ett program till, om det inte fungerar? Det kanske är så att min telefon är defekt? Eller att appen inte är kompatibel med just min telefonmodell? Det borde vara så. Det borde vara så, att om jag testar att ”bli äldre” så borde väl åtminstone appen jobba aldrig så lite? Lite insjunkna kinder? Större påsar under ögonen? Jag borde väl få se något mer än att håret blev en nyans gråare?

Om ni ser någon i morgon med en pappkasse över huvudet så är det bara en kommunikatör på väg till jobbet…

Skitapp…