Det här är vår hund. Tror jag i alla fall. Jag tror även att hon ligger på rygg, att huvudet är det där som sticker ut lite åt höger. Jag tror det i alla fall…
Jag är en morgontrött rackare. Det har mildrats med åren, men faktum är att jag tycker att det är ett svek mot alltings ordning att kliva ur sängen innan klockan nio en helgdag. Det händer visserligen, men det är likafullt ett svek.
Vardagsmorgnar är ingen lek. Jag kan lugnt säga att jag är radarstyrd i minst en timme innan jag riktigt förstår att jag är uppe och rör på mig. Det är tungt.
Jättetungt!
Därför blev det snudd på hånfullt i morse när jag skulle titta till hunden. Det händer nämligen ibland att hon vaknar och vill följa med. Eller bara gå ut en sväng för att lätta på trycket. Ibland. Inte i morse. Absolut inte i morse!
På bilden ser ni en mycket avslappnad hund. Väldigt, väldigt avslappnad. Ni kan ju själva förstå hur svårt det var för mig att se detta. Här ville jag inget annat än att få gå och lägga mig, och så fick jag detta kastat i ansiktet…
Ni som kan det där med återfödsel. Är det en upp- eller nedgradering att få komma tillbaka som hund?