Att se tillbaka och följa de egna spåren kan vara både uppfriskande och lite läskigt.
Jag lämnade in min verksamhetsrapport för 2015 idag (och precis där tror jag att jag tappade de flesta av de som precis började läsa). Det är lite märkligt att tvingas sammanfatta ett helt år i några punkter på ett A4. Det blir lite… fjuttigt kan jag tycka.
Men att grotta ner sig i detaljerna medan man sammanfattar det hela är lite av ett glädjepiller. Jag vet inte om jag har en genetisk defekt som gör att jag på något märkligt vis lyckas bortse från de allmänt tråkigare händelserna under året. För visst, sådana måste ha funnits också. Absolut. Men allvarligt talat så är detta oftast inget som är värt att lägga på minnet.
Såvida inte en och annan lärdom har lyckats klämma sig fram tack vare detta. Den självkritiska tanken ”Det här kunde jag har hanterat mycket bättre” måste direkt följas av ”Hur då? På vilket sätt kunde jag vända detta till något positivt?”. Lyckas du med det har du förvandlat skit till guld. Och om det inte går, ja… då får du väl låta bli att göra samma misstag igen.
Låt oss istället strunta i allt sånt och återgå till vad som var roligt under året. När jag sammanställde statistiken och de filer och material som jag skapat under året (tappade jag resten av läsarna där?) så slogs jag av den positiva känslan som jag försökt få fram hela tiden. Att i texter och bilder finna glädjen som jag önskade förmedla. Hoppfullheten!
Det har varit ett dramatiskt år på alla sätt. Ibland rent jobbigt och till och med svårt. Ändå är det glädjen i året som gått som är vad jag ser när jag blickar tillbaka. Glädjen och ett litet, litet jävlar anamma.
Det måste ändå vara det viktigaste i en verksamhetsrapport?
