”Det är aldrig så mörkt som innan det ljusnar…”
När ljuset släcktes blev jag faktiskt lite ledsen. Eller… lite nedstämd kanske. Vilket var helt vansinnigt egentligen. Var det något jag borde ha sett fram emot, så var just när det där onaturliga, gulaktiga ljuset försvann. Jag borde ha varit förberedd. Jag borde ha längtat efter det. Istället reagerade jag instinktivt. Fight or flight!
Ljuset har en ganska central roll för människan. Det håller det okända borta, skyddar oss från överraskningar, och håller oss varma. Då är det grottmänniskan i oss som talar. Men också den moderna människan, som hela tiden strävar efter ljus och värme. I eldens, eller lampans, sken har vi känt oss trygga. Vi har skytt mörkret.
Jag tror det var därför jag blev lite illa till mods i morse. Jag hade innan dess redan lagt märke till hur molnigt det var. Regntunga skyar i öster istället för det klara gryningsljus jag mötts av på sistone. Gråa slöjor ovanför mig som var allt annat än glädjande. Till råga på allt en sydostlig vind som fick den halva minusgraden som termometern visade att kännas riktigt ruggig.
Så när ljuset från vägbelysningen slocknade längre fram på vägen blev jag lite… mindre glad. I en sekund. Kanske så länge som två sekunder. Innan grottmänniskan i min väldigt morgontrötta hjärna förstod att sensorerna som styr lamporna längs vägen faktiskt tyckte att det var alldeles för ljust ute. Att solen som inte ens tagit sig upp över träden borta vid Västerhejde kyrka, och som inte skulle gå att se för alla molnen, ändå lyckades åstadkomma tillräckligt mycket ljus för att få sensorerna att reagera.
Reagera genom att släcka ljuset.
Tänk att våren kommit så långt att vi äntligen har fått ljusa morgnar. Det är nästan så jag får lite vårkänslor!
Pingback: Jag är inte dum. Jag är bara lite för snabb! - Lammlur