Då var det dags att bänka sig igen…

Det är dags igen. Tidigare har jag tillbringat en kväll som denna i glada, äpplevänliga, vänners lag. Numera får jag avnjuta eventet för mig själv.

Det är dags igen. Tidigare har jag tillbringat en kväll som denna i glada, äpplevänliga, vänners lag. Numera får jag avnjuta eventet för mig själv.

Det är dags för ett Apple Event. Jo, jag har kollat med kalendern och den måndagen ska det inte finnas något som konkurrerar. Det är bara att invänta appen på ATVn (Apple TVn för er ofrälse) och tidpunkten. Därefter får vi se vad som bjuds på från Cupertino.

Denna gång lär jag däremot få stålsätta mig lite extra. Det finns egentligen inget jag behöver. Ska jag lägga handen på hjärtat är det väldigt sällan som jag, på riktigt, behöver sånt som presenteras här. Jag menar, en ny dator? Nej. En ny telefon? Nix. iWatch? Icke!

iPad?

Nej. Nja… Okej, kanske lite. Vår padda är en generation två. Den är alltså den näst äldsta paddan som tillverkats. Den börjar bli seeeeeeeg. Och fast jag egentligen är av uppfattningen att en iPad i mångt och mycket räcker (tillsammans med ett tangentbord om något) för vanligt familjebehov, så används vår maskin inte fullt så ofta som jag tycker att den är värd. Så en ny iPad är inte något som jag ser fram emot att få se på eventet.

Men eftersom jag tror det kan finnas lite substans i ryktena om en 9,7 tums iPad Pro så kommer det bli ett litet helsicke för undertecknad. Air kommer bli den nya ”budgetplattan”. Mini kommer finnas kvar, och 13-tums Pro är flaggskeppet. Så en padda med tryckkänslig 9,7-tumsskärm tillsammans med Apple Pencil är något jag verkligen, verkligen skulle vilja ha. Just möjligheten till att rita på skärmen var en stor anledning till att jag köpte en padda vid första tillfället. Tyvärr är inte pennor med udd stor som ett finger något jag kan hantera, så mina tankar om substitut för en Wacom-bräda infriades inte.

Förrän nu kanske. För en iPad Pro har jag banne mig inte råd med. Och lär nog aldrig få!

Det regnar inte pengar när man lämnar ifrån sig ansvaret

Ett incitament för hopplagningarna är pengar. Det andra är en mer jämlik vård. Men det är bara ribbisar på åkern som förökar sig av sig själva. Inte pengar bara för att plånboken blir större.

Ett incitament för hopplagningarna är pengar. Det andra är en mer jämlik vård. Men det är bara rabbisar på åkern som förökar sig av sig själva. Inte pengar, och inte bara för att plånboken blir större.

Jag hakar upp mig lite just nu, men det här med regionindelningen… Jag menar, är det någon som på allvar tror att den ska lösa några problem i den gotländska ekonomin? För jag ser inte hur.

Stockholm verkar ointresserade av att ingå i en region med ön. På sin höjd, och om man lyssnar till intervjun som Radio Gotland gjorde med finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdal, kan de tänka sig att Gotland blir en del av Stockholms Läns Landsting. Men mer än så? Nix. Kommer inte att hända…

Jag hörde även att vår egen landshövding, Cecilia Schelin Seidegård, var väldigt skeptisk när hon kommenterade regionindelningsförslaget. Hon borde kanske veta, som tidigare direktör för Karolinska Universitetssjukhuset, hur det fungerar det här med politik och sjukvård.

För käpphästen är verkligen sjukvården. Plus lite annat, men just vården är landstingens största budgetpost. Gotland har mycket riktigt ett stort samarbete med vården i Stockholm, och just samarbeten tror jag är nyckeln till framgången här. Inte en hopslagning, för det finns inga mirakelposter i huvudstadens budgetar som ön kan ösa pengar ur. Det finns inga genvägar eller större besparingar som kan göras rent administrativt. Rent krasst verkar annars detta vara de drömmar som luftslottet är byggt utav. Det finns bara neddragningar. I Visby och på Gotlands landsbygd.

Vad jag förstår är målet med nio regioner bland annat att skapa en jämnare kvalité på vården över landet. Att ta bort de skillnader som finns mellan länen i hur patienterna ska vårdas. Men att smeta ut vårdstatistiken över ett större område hjälper inte patienterna, även om det kommer se bättre ut i tårtdiagrammen.

Skillnaden i vård, och vårdens kostnader, löser vi inte genom att bli en del av Stockholms Läns Landsting. De tuffa besluten bör vi ta själva. På ön. I dialog med vårdtagarna här.

En regionindelning till Gotlands nackdel?

Ett utsnitt från Indelningskommitténs egna presentationsbilder. De finns på regeringens hemsida.

Ett utsnitt från Indelningskommitténs egna presentationsbilder. De finns på regeringens hemsida.

Gotland och Stockholm… Stockholm och Gotland… Ja, jag håller med om att det är ett logiskt val. Ett klokt val. Ett val baserat på flera olika faktorer. Ändå kan jag inte jubla åt förslaget.

Jag har ett förflutet inom SLL, Stockholms Läns Landsting, och det är nog de erfarenheterna som gör att jag inte känner mig trygg med att låta Gotland gå upp i Stockholm. När jag lämnade jobb och län var deras satsningar för vården 28 miljarder. Nu läser jag på deras hemsida satsningen blir 42 miljarder.

42!
Miljarder!

Hur mycket tror ni att en sammanslagning med Gotland och vår sjukvård påverkar den budgeten? Hur mycket tror ni att gotlänningarna kommer att kunna påverka en budget som redan är lagd?
Hur mycket tror ni Gotland kommer att kunna påverka något? Alls?

Stockholm ligger fruktansvärt efter vad det gäller satsningarna på sjukvården. 42 miljarder satsas för att komma ikapp så att det motsvarar dagens utmaningar. NKS, Nya Karolinska Solna, håller på att byggas för 15 miljarder, men tillför inte en enda ny vårdplats vad jag kan minnas. Samtidigt flyttar det in 35 000 nya stockholmare varje år. Sjukhus som S:t Göran, Södersjukhuset och Danderyd sjukhus tar idag emot mer än dubbelt så många akutpatienter som de är byggda för. Befolkningen blir äldre och med fler sjukdomar än någonsin tidigare.

Nej, jag tror inte sjukvården på ön kommer att ”blomma ut” tillsammans med Stockholm. Tyvärr.

Inte heller kollektivtrafiken, vilken Stockholm kommer att investera nästan 40 miljarder i de närmaste fem åren, kommer att blomstra på ön. Jag menar, hur ska 10:ans buss till Burgsvik kunna konkurrera med en ny tunnelbana till Nacka?

Men det är klart, för att våra 57 000 invånare ska kunna göra sin röst hörd bland 2 miljoner stockholmare så behöver en hel del i så fall säkerställas. För att vi inte ska behandlas som de övriga öarna i skärgården med lite pittoreska öbor, så behövs det lite pragmatiska lösningar. Stockholm har ju alltid haft lite problem med att de inte klarar av att tänka i ett annat perspektiv än stockholmsperspektivet.

Hur ska en storregion tillsammans med Gotland kunna jobba tillsammans för allas bästa? Jag skulle kunna raljera med att ”storregionens fullmäktige och ledningskontor ska placeras på Gotland”. Visserligen tror jag att det skulle vidga perspektiven mycket, även om det är inte så troligt. Men något väldigt drastiskt måste till för att Gotlands speciella utmaningar och placering mitt i Östersjön alltid finns med i alla beslut.

Nu har vi sett Indelningskommitténs förslag på indelning. Den stora utmaningen att låta Gotland vara unikt återstår att lösa. För gotlänningarnas skull!

Det kan göra ont att växa upp. Det gör ondare att inte växa upp.

Alla är vi barn i början. Men stämmer det att bara prislappen skiljer leksakerna åt mellan pojkar och män?

Alla är vi barn i början. Men stämmer det att bara prislappen skiljer leksakerna åt mellan pojkar och män?

”Du slutar inte leka för att du blir gammal. Du blir gammal för att du slutar leka”.

Jag gillar det talesättet. För att hålla dig ung i sinnet krävs att du vågar vara barnslig. Det var också något som gick att läsa om på tidningen Chefs hemsida för ett år sedan (och som jag såg i flödet härom veckan). Om inte chefen vågar busa och tramsa på jobbet, hur ska då personalen våga sticka ut och tänka utanför boxen?

Och det kan nog vara så enkelt. Tänk alla dessa företag som börjat i ett garage. Eller på pojk- och flickrummen. Där några vänner lyckas bygga de första små embryona till en rörelse som sedan blir till ett storföretag. Tänk sedan hur många av dessa företag som sedan… dör. För att det helt plötsligt blev lite för allvarligt. Lite för stelt. Lite för… vuxet.

Jag brukar säga att min generation, vi som är födda på sent 60-tal och på 70-talet, är generationen som inte ville växta upp. Mina mor- och farföräldrar, födda runt 1910- och 20-talet, var generationen som blev gamla för fort. Mina föräldrar, och då snackar vi bäbisarna från 40-talet, är generationen som vägrar bli gamla. Jag vägrar bli vuxen på riktigt, vilket syns på luvtröjan, teve- och datorspelen. Och på min lektyr, hobbyerna och filmbiblioteket. Jag har dessutom vänner som hann anamma byxorna med för stort midjemått. Där kallingarna syns.

Varför tar jag då upp detta? Jo, jag och sönerna plockade fram våra Nerf-pistoler igår. Leksakspistolerna som skjuter små skumgummipilar. Sex skott var. Vår långa korridor. Flera rum att ducka in i. Hukandes. Vi hade alldeles för roligt alldeles för länge, och det var två glada barn som somnade snabbare än vanligt för att vara första måndagskvällen efter sportlovet.

Jag har däremot träningsvärk idag. I låren. Aj!