Det kan göra ont att växa upp. Det gör ondare att inte växa upp.

Alla är vi barn i början. Men stämmer det att bara prislappen skiljer leksakerna åt mellan pojkar och män?

”Du slutar inte leka för att du blir gammal. Du blir gammal för att du slutar leka”.

Jag gillar det talesättet. För att hålla dig ung i sinnet krävs att du vågar vara barnslig. Det var också något som gick att läsa om på tidningen Chefs hemsida för ett år sedan (och som jag såg i flödet härom veckan). Om inte chefen vågar busa och tramsa på jobbet, hur ska då personalen våga sticka ut och tänka utanför boxen?

Och det kan nog vara så enkelt. Tänk alla dessa företag som börjat i ett garage. Eller på pojk- och flickrummen. Där några vänner lyckas bygga de första små embryona till en rörelse som sedan blir till ett storföretag. Tänk sedan hur många av dessa företag som sedan… dör. För att det helt plötsligt blev lite för allvarligt. Lite för stelt. Lite för… vuxet.

Jag brukar säga att min generation, vi som är födda på sent 60-tal och på 70-talet, är generationen som inte ville växta upp. Mina mor- och farföräldrar, födda runt 1910- och 20-talet, var generationen som blev gamla för fort. Mina föräldrar, och då snackar vi bäbisarna från 40-talet, är generationen som vägrar bli gamla. Jag vägrar bli vuxen på riktigt, vilket syns på luvtröjan, teve- och datorspelen. Och på min lektyr, hobbyerna och filmbiblioteket. Jag har dessutom vänner som hann anamma byxorna med för stort midjemått. Där kallingarna syns.

Varför tar jag då upp detta? Jo, jag och sönerna plockade fram våra Nerf-pistoler igår. Leksakspistolerna som skjuter små skumgummipilar. Sex skott var. Vår långa korridor. Flera rum att ducka in i. Hukandes. Vi hade alldeles för roligt alldeles för länge, och det var två glada barn som somnade snabbare än vanligt för att vara första måndagskvällen efter sportlovet.

Jag har däremot träningsvärk idag. I låren. Aj!