Ett incitament för hopplagningarna är pengar. Det andra är en mer jämlik vård. Men det är bara rabbisar på åkern som förökar sig av sig själva. Inte pengar, och inte bara för att plånboken blir större.
Jag hakar upp mig lite just nu, men det här med regionindelningen… Jag menar, är det någon som på allvar tror att den ska lösa några problem i den gotländska ekonomin? För jag ser inte hur.
Stockholm verkar ointresserade av att ingå i en region med ön. På sin höjd, och om man lyssnar till intervjun som Radio Gotland gjorde med finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdal, kan de tänka sig att Gotland blir en del av Stockholms Läns Landsting. Men mer än så? Nix. Kommer inte att hända…
Jag hörde även att vår egen landshövding, Cecilia Schelin Seidegård, var väldigt skeptisk när hon kommenterade regionindelningsförslaget. Hon borde kanske veta, som tidigare direktör för Karolinska Universitetssjukhuset, hur det fungerar det här med politik och sjukvård.
För käpphästen är verkligen sjukvården. Plus lite annat, men just vården är landstingens största budgetpost. Gotland har mycket riktigt ett stort samarbete med vården i Stockholm, och just samarbeten tror jag är nyckeln till framgången här. Inte en hopslagning, för det finns inga mirakelposter i huvudstadens budgetar som ön kan ösa pengar ur. Det finns inga genvägar eller större besparingar som kan göras rent administrativt. Rent krasst verkar annars detta vara de drömmar som luftslottet är byggt utav. Det finns bara neddragningar. I Visby och på Gotlands landsbygd.
Vad jag förstår är målet med nio regioner bland annat att skapa en jämnare kvalité på vården över landet. Att ta bort de skillnader som finns mellan länen i hur patienterna ska vårdas. Men att smeta ut vårdstatistiken över ett större område hjälper inte patienterna, även om det kommer se bättre ut i tårtdiagrammen.
Skillnaden i vård, och vårdens kostnader, löser vi inte genom att bli en del av Stockholms Läns Landsting. De tuffa besluten bör vi ta själva. På ön. I dialog med vårdtagarna här.