Allt som inte går att laga med silvertejp, det är trasigt på riktigt. Men det är också bra för att hålla något på plats medan något härdar…
Jag tror att det finns en konstnär i oss alla. Det är bara det att hos vissa är det inte så självklart var konsten gömmer sig. Ligger det i bilden? I musiken? Eller i något annat? Själv lutar jag åt att min konstnärlighet till viss del ligger i variationen. För att inte tala om verktygen!
Som barn ritade jag. Ofta och mycket, och då helst med blyertspennan som verktyg. Lite senare blev det med en viss dragning åt tusch (eller snarare spritpennan, vilket kanske inte var fullt så lyckat på pojkrummet med näsan 20 centimeter från papperet) vilket kunde bero på 70-talets svartvita serietidningar. Som nybliven vuxen kom datorerna in i min värld, och där har jag hållit mig till stor del kvar i mitt yrkesverksamma liv. I såväl bild som text.
Men sedan 15-20 år tillbaka har verktygen blivit fler. De har dessutom blivit lite traditionella åt det handgripliga hållet. Idag jobbar jag mer med verktygen från snickarboden än vad jag gör med papper och penna. Hammare, skruvdragare, lite el och kopparrör. Arkitekten som jag pluggade för att bli, blev lite mer händigare än vad som var tänkt från början.
Idag är jag och familjen inne på vårt andra hus. Vi har tidigare också rustat upp två av stugorna svärföräldrarna hade strax norr om Åkersberga. Och stugan i Västergarn. Den som vi fortfarande kallar ”Rucklet” trots att mycket tid och kraft lagts ner där. Vi ska heller inte glömma vår första, gemensamma lägenhet i Sundbyberg, där vi tillsammans tog våra första stapplande steg in i renoveringsträsket.
Men jag kan absolut inte kalla mig för hantverkare. Idag har däremot konstnären i mig lekt med lite kakel, konstruktionslim, hovtång och vinkelslip. Egna verktyg och egna idéer. För mitt eget välbefinnande.
För… Visst jobbar man som bäst när man jobbar för att tillfredsställa konstnären inom sig?