Hemma!
Det tål att upprepas…
Hemma!
#Blogg100
Att jobba medan du har kul
Jag och arbetskamraterna tar rast under pilgrimsvandringen längs Bråviken. Samtidigt jobbar jag, och passar på att föreviga händelsen i ettor och nollor.
För vissa är det två motpoler. Du kan inte jobba och ha kul samtidigt! Jag kan förstå den känslan, definitivt. Men jag kan inte hålla med om den! Jag minns min första anställning, en viss multimediabyrå i Visby, där vi som jobbade inta bara var arbetskamrater utan vi umgicks även på vår fritid. I alla fall vissa av oss. Det var en fantastisk perid i mitt liv. Men jag minns också att farsgubben inte riktigt var med på banan här…
”Umgås efter arbetstiden? Får ni inte nog av varandra på dagarna?”
Idag är jag lite mer inne på hans linje. Det är nästan 20 år sedan jag umgicks nära nog dygnet runt med mina jobbarkompisar, och ungefär nio arbetsplatser sedan dess. Nu finns det andra och minst lika viktiga människor jag vill och behöver träffa dagligen. Min familj! Min fru! Mina barn!
Men oavsett det kan jag ändå ha kul när jag är på jobbet. Det är ingen motpol, det är inget antingen eller. Jag kan dessutom vara den som jobbar medan kollegorna roar sig, utan att för den delen bli bitter, sluten och tvär. Tvärt om! Jag tror till och med att jag sporras lite av att ha en extra anledning till att ta plats. Det kan ibland till och med vara nödvändigt. För både mig som förin yrkesroll.
I tre dagar har jag nu umgåtts dygnet runt med några av mina arbetskamrater. Dygnet runt, för vi sover i våningssängar på pensiontet vi bor på. Under dygnets alla timmar har jag på något sätt kontakt med andra som jag annars i stort sett bara har en jobbrelation till. Och detta samtidigt som jag jobbat med att dokumentera det vi gör.
Jag är kanske inget ess på att meditera under vandring. Jag är inget proffs på att begrunda visdomsord under tystnad, och jag är definitivt inte bra på att söka mig inåt i min vandring framåt. Men i stället är jag en fena på att finna kameravinklar, se scenarior och att upptäcka det uttrycksfulla.
Samt att använda min iPhone som en multimediacentral! Yay för min lummlur!
#Blogg100
Vandrar med vargar
Bråviken. Visst ser det behagligt låglänt ut? Men skenet bedrar. Jag lovar 150 gånger!
Kolmården. Det finns inte bara vargar här. Det finns tigrar också. Och Bamse… om det känns lite tryggare…
Just nu är jag här med jobbet. Om jag säger ”pilgrimsvandring”, vilka tankar triggar jag då? Religiösa? Eller… religiösa? Okej, jag inser att det inte triggar så mycket mer än just religion. Eventuellt kanske någon tänker på riddare också, men då har denne någon läst ganska mycket av Jan Guillou.
För min del handlar det om till stor del att lära känna mina kollegor lite närmare. Det handlar också om att lära mig lite om den ”bransch” jag jobbar med. Jag är även här, strax utanför Norrköping, för att jobba. För att dokumentera församlingens pilgrimsvandring. Jag har precis klippt ihop en liten kort film där en av våra präster berättar om vad just pilgrimsvandring innebär, och jag håller på att skapa någon form av tanke med anledning av att jag under dagen har spelat in de meditationsord vi med jämna mellanrum fått med oss under vandringen. Så för mig handlar fakiskt pilgrimsvandring om att jobba.
Fast det finns en sak till. En anledning till att jag anmälde mig till detta och varför jag faktiskt åkt ifrån min familj, vilket de flesta vid det här laget vet att jag avskyr att göra! Jag är här för att pilgrimsvandringarna på och med jobbet faktiskt handlar om ett hälsoprojekt. Att må lite bättre genom att röra på sig. Och jävlar i min låda vad jag rört mig idag! Höjdskillnaderna här norr om Bråviken är mördande för en soffpotatis som jag, med uppemot 150 meter i skillnad från sjön till topparna. Att vandra här har för en som aldrig vandrat i fjällen inneburit en uppsjö med nya erfarenheter.
För just nu har jag ont på ställen som jag inte ens vågar nämna!
#Blogg100
En annan tid, en annan värld
En bild tagen någon stans mellan Oskarshamn och Västervik.
Sitter i en buss på E22:an, mitt mellan Oskarshamn och Västervik, och slås av att jag faktiskt inte slås av scenariot utanför fönstret. Det är vackert. Kuperat. Vägen skär då och då genom granitberget. Lågt belägna kärr däremellan. Några rådjur på en slänt som åtminstone en gång intiden var en åker…
Jag försöker inte trumfa något. Det är bara det att det ser precis ut som mina gamla hemtrakter runt Vallentuna, Österåker och Upplands Väsby. Helt väsenskilt från vad man får se när man bilar runt på Gotland. Jag är allvarligt talat lite trött på de första, och såld på de sista.
Jag gör en direkt jämförelse med bara ett par dagar tidigare, då jag satt i en annan buss på väg till Fårö. Stor skillnad i scenario, i ljuset, och i rymden. Det kändes… luftigare helt enkelt.
Tillbaka på E22:an. Plötsligt… så stirrar jag rakt ner över en vik. Med hus på slänterna. Kanske ett gammalt brukssamhälle? Det ser nästan norskt ut. Det kan jag inte minnas att jag sett under mina resor genom södra Roslagen…
#Blogg100
För tydlighetens skull vill jag nämna att ursprunget till denna text skrev jag under dagen på Facebook. Jag har ändrat bara lite…