Packar packar packar…
#Blogg100
I belive I can fly… And kick… And become osårbar!
Blixten, eller som barnen kallar honom, The Flash!
Regel nummer ett: Superhjältar finns inte!
Regel nummer två: Om superhjältar finns, så räcker det inte med en snajdig mask!
Regel nummer tre: Om superhjältar finns, och de har snajdiga masker, så ska den sitta på när superhjälten superhjältejobbar!
Låt mig vara tydlig! Vad än bilden här bredvid än försöker påvisa, så hade jag inte masken på när jag hämtade barnen idag. Masken satt på den förstfödde som sig bör. Det var först hemma som jag testade den.
Visst sitter den bra?!
Vad jag däremot försökte visa för den förstfödde superhjälten idag, medan jag var utan mask, var att ”gammla är äldst”! Fortfarande! Även om det börjar bli svårt att upprätthålla den fasaden. Därför började jag att jaga Blixten (f’låt, The Flash), och därför tappade jag balansen och lyckades därför kropptackla moder jord rikigt snyggt. Och kraftfullt. Med hela kroppen. Samtidigt!
Bortsett från en jacka och ett par byxor som nu måste tvättas gick det ändå förhållandevis bra. Jag kallar det bra, för jag måste erkänna att det inte var någon direkt smidig tackling jag bjöd på. Har ni tänkt på, att om du tappar balansen och tappar den riktigt, riktigt ordentligt, så där att du samtidigt är yr och inte riktigt vet vad som är upp eller ner. Och att inte heller din kropp har någon känsla för vad som är upp eller ner. Du faller alltså handlöst, och kroppen förbereder sig på att kollidera med något. Kollidera hårt och snart. Just då, precis innan du får kroppskontakt med något hårt, så… blir du inte lealös precis!
”Oups, jag förnimmer en ovan situation som snart kommer få ett lite våldsamt slut. Ett fall utan att veta hur eller åt vilket håll jag faller. Vaaaad ska jag göra nu… Jag vet! Vi sträcker ut hela kroppen. Vi spänner hela kroppen som i en stram givakt, och så hoppas vi att det gör mindre skada än att bli mjuk och följsam. Det är väl en lysande idé?”
Hjärnan är dum i huvudet på riktigt!
Tack, jag landade rätt så bra ändå. Jag menar, inget är ju brutet eller så. Det är bara det att… jag har ont i stortån! Tydligen fick foten för sig att i sitt stela tillstånd tåfjutta moder jord. Hårt!
Aj! Och jag som ska pilgrimsvandra i helgen…
Men visst blev masken snygg? Synd bara att jag inte hade den på mig redan när jag hämtade barnen på fritids. Blixten skulle ha klarat det där med balansen mycket bättre…
#Blogg100
Giganter med tonåringar för barn
Ett stycke nostalgi på 164 sidor. Just det här numret, och dess huvudpersoner, var en favorit då för 30 år sedan!
Jomenvisst, lite nördig kan jag väl ändå medge att jag är. Kanske… Men när barnen berättar att det ska vara maskerad på fritids, och temat är hjältar, så är det ju inte utan att en annan kan bli lite extra intresserad. Och nyfiken! Speciellt när ungarna dissar ikoner som Stålis, Läderlappen (ja, ja. Okej. Batman!) och andra storheter.
Istället fastnar den förstfödde för Blixten (The Flash), och det utan att känna till att den hjälten fått en egen teveserie. Den yngste väljer lite otippat Cyborg (som faktiskt fick heta Cyborg även här). Å andra sidan var de inte så otippat ändå. Inte för dem, och inte för pappor som håller lite koll. För superhjältar har fått lite av ett uppsving bland de lite yngre. Inte så att de gör som pappa och läser serietidningar. Nej, nu för tiden kan barnen sina långkalsonghjältar genom ett annat medium. Genom konsollspelen! Och i en speciell del av konsollvärlden. Nämligen i den delen där hjältar transformerats genom dansk plast.
Vi talar datorspel med superhjältar som legogubbar. Och just exakt där är både The Flash och Cyborg en betydande del.
Därför begav jag mig ut i uthuset och rotade fram en gammal Gigant från 1985. Det är därför jag suttit och lekt med silvertejp, aluminiumfolie och toarullar. Och det är därför jag nu sitter och bläddrar nostalgiskt i min gamla tidning.
Fast jag borde krypa ner i sängen…
#Blogg100
Glädjen i att bli behandlad som ett ting
”Låna en gotlänning” på biblioteket? Kan det vara något? Tydligen, och tydligen finns det många som kan tänka sig att prata med en nybliven öbo!
Jag transformerades idag till en sak. En pryl! Dessutom den sortens grej som man inte behöver ta fullt ansvar för, utan bara som något man lånat. För det är just vad jag blev. Utlånad…
Det kändes helt fantastiskt! Och skitnervöst. Samt hedrande! Men mest nervöst.
Precis som det var tänkt när projektet ”Låna en gotlänning” först kom på tal fick jag ett mejl från biblioteket, med kontaktuppgifter till den som ville låna just mig. I det här fallet handlade det om en fastlänning som flyttat till ön, med rötterna i ett annat land, och som nu försökte landa i sitt nya liv som gotlänning. Då jag jobbat lite extra hela veckan som gått, hela vägen in på söndagen, passade det bra att gå direkt från jobbet till detta nya och spännande.
Vad skulle vi prata om? Vad kunde vi prata om? Den här människan visst lite om mig, tack vare den beskrivning jag lämnat om mig själv. Men jag visst inte mer än namnet på den jag skulle träffa, och det denne berättade över telefon. Tänk om det bara skulle bli tyst… att ingen av oss skulle ha en aning om vad vi skulle säga… Okej, just det var jag kanske inte så rädd för. Inte med den wahlgrenska svadans begåvning som ligger inom familjen. Ovigt munläder är inte vårt största problem om man säger.
Men om den som lånat mig, tänk om den inte vågade prata? Tänk om människan med nöd och näppe lyckats ta mod till sig så pass att låna en gotlänning, men i sin blygsel ångrade sig? Eller om jag skulle i min egen nervositet skulle stänga av öronen och koppla in munnen på autopilot? Det är inte helt ovanligt att så händer för mig, och det skulle vara… så fel!
Vi pratade i två timmar. Knappt! Jag hoppas och tror att min låntagare hade lika trevligt som jag, och jag fick mig på köpet ett par tankeställare om hur det är att vara ny på ön.
#Blogg100