Det är jättebra att tågen går i tid. Jättebra. Förutom när inte jag är i tid. Då är det inte så bra…
Huvudstaden fascinerar mig så smått. Visst. Här finns ett rejält utbud av allt, i en lagom omfattning och tillgängligt för om inte alla så för väldigt många. Ändå ska allt ta en sån j-vla tid!
Ja, jag är lite trött och grinig efter två väldigt bra utbildningsdagar. Jag har fått en massa nya insikter, en hel drös med nya (och uppdaterade gamla) kontakter, och allt avslutades med en fantastisk show/standup/seminarie av Klas Hallberg som bättrade på skrattrynkorna alldeles för mycket. Det har helt enkelt varit jättebra!
Så lite smolk i glädjebägaren är det att försöka träffa en gammal kompis. Missförstå mig rätt nu, för jag hann träffa polaren. Jag lyckades också i stort plocka mina färdmedel utan några längre ställtider aka hållplatsväntan och, vilket skulle kunna vara viktigt i sig, jag lyckades pricka in alla huvudstadens trafikslag. Förutom båttrafiken. Men pendeltåg, bussar, t-bana och spårvagn passade jag på att åka med.
Och min gamla kompis är verkligen av den där ”vi har inte setts på ett par år, bara pratats vid några gånger över telefonen, och ändå tar vi upp samtalet som om vi sågs i förra veckan” -sorten. Tre timmar blixtrade formligen förbi! Men…
..det är inte riktigt okej att det ska ta sådan ohemul tid att resa inom länet. Stockholms kollektivtrafik är som ett tidsmässigt svart hål. En malström som suger i sig sekunder, minuter och timmar utan motstånd. Ssschluuuurp!
Att jag sedan missade pendeln hem med bara sekunder bidrar såklart till grinigheten. Jag fick ju sitta och vänta i en hel jämrans kvart på nästa!
Avgå. Nån! Eller så kanske jag borde gå och lägga mig istället…
