Med barnen som en del av något större

Ett officiellt spel från både Disney och Lego. Den förstnämnde äger varumärket Star Wars. Den andre utvecklar dansk plast för den förstnämnda. Därför skulle man kunna säga att min yngste jibbar för Disney. Eller hur?

Ett officiellt spel från både Disney och Lego. Den förstnämnde äger varumärket Star Wars. Den andre utvecklar dansk plast för den förstnämnda. Därför skulle man kunna säga att min yngste jibbar för Disney. Eller hur?

Älskar vi inte alla att skapa? Att bygga något som får oss att må bra. Eller att få vara med i ett sammanhang där vi känner att vi har bidragit till något stort? Till något viktigt? Min yngste son känner detta just nu.

Det var lite otippat visserligen. Mitt bland alla attraktionerna på Legoland hittade vi förra året en liten skylt om ett testlabb. Inte om vad som skulle testas eller så. Det visst vi inte. Men hey. Vi snackar lego. Så grabbarna skrev upp sig på en lista och fick en tid att passa till lite senare.

Det visade sig att de skulle testa olika appar för mobiler och surfplattor. Som tack för hjälpen fick de var sitt stort legobygge med sig hem. De testade och testade, och lämnade både ris och ros till de två olika spelen som erbjöds. Ett var rätt bra, medan det andra kanske inte var i samma klass. Eller ens lätt att förstå. Men testresultaten lämnades in och de stora byggsatserna kvitterades ut.

Där kunde historien på sätt och vis ha slutat. Men inte då…

I veckan, och jag har ingen som helst aning om varför, var den yngste inne på Appstore. Av någon anledning sökte han på spel med lego och Star Wars som tema, och av någon anledning så fastnade han för Lego Star Wars: Force Builder. Gissa vem som var sprickfärdig av stolthet när han insåg att just det spelet hade han varit med och testat.

Jag önskar nästan att det var jag som tillhört testgruppen…

Kluven färd till annat land

Att resa är att skiljas en smula...

Att resa är att skiljas en smula…

Just nu är klockan tio över sju. Planet jag sitter i har just giriat vänster så jag inte längre ser upp mot Slite, utan istället samsas såväl Fårö som Gotska sandön i mitt synfält.

Min slutdestination den här gången är inte Arlanda. Jag ska visserligen sova där i natt. Men i morgon fortsätter jag mot England och London. ”Dela tro, dela liv” är ett nationellt projekt, och en del i detta är ett samarbete mellan domkyrkorna i Stockholm, Strängnäs och Visby. Det är olika upplägg för varje kyrka, men för Visbys del är det ett som hela ön ska kunna ta del av så småningom. Därför sitter det kollegor från både norra som södra Gotland med på planet.

Men det där hör jobbet till. Det har jag andra kanaler att berätta om i. Just nu sitter jag i ett plan några tusen meter över Östersjön. Jag kan fortfarande, om jag vrider huvudet tillräckligt mycket, skymta Sandön. Men framför mig närmar sig skärgården och fastlandet. Jag gissar att vi landar om kvart eller så.

Den här resan ska bli riktigt roligt och intressant, och jag ser verkligen fram emot allt vi ska lära oss och ta del av de närmaste dagarna. Men jag räknar redan ner…

För hemlängtan, ja det har jag redan!

Det ekar i tvättstugan

Det har infunnit sig en viss tomhet i tvättstugan judt nu...

Det har infunnit sig en viss tomhet i tvättstugan judt nu…

Allvarligt, det ekar faktiskt på riktigt. Vi får hit hantverkare i veckan, så det blev brått att såväl få en vänsterhängd dörr att bli högerhängd med lite hjälp av svärfar, samt att riva ut tvättbänk, blandare och tvättmaskin.

Så, det får eka lite tomt i den här spalten också. Idag…

På väg genom det vackraste vackra

Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kan inte göra hela omgivningen rättvisa. Men däremot en liten, liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.

Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kunde inte göra hela omgivningen rättvisa, men däremot en liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.

Jag skjutsade den förstfödde och hans jämnåriga kusin till fotbollsträningen idag. I Eskelhem. Jag gör en liten paus här, för att markera att det finns en lite märklig anledning till varför grabbarna tränade just där. Tyvärr kommer jag hålla er på halster, för det är inte det som dagens Blogg 100 ska handla om. Det får bli till en annan gång.

Nej, mellan det jag lämnade grabbarna och att jag skulle hämta dem igen gjorde jag en liten utflykt. Jag hade nämligen tänkt ta en tripp till Västergarn och se till stugan vi har där. ”Rucklet” som vi kallar den. Och den här gången visade det sig att resan dit gjorde hela… resan värd att… resa…

Visste ni att det finns en genväg mellan Eskelhem och Västergarn? Jag gjorde det i alla fall inte. Eller, jag har aldrig tidigare kört den vägen. Inte vad jag vet. Men väl i Enkelhem såg jag vägskylten ”Västergarn 8” bara en liten bit från kyrkan, och det skulle ju vara riktigt dumt att inte ta tillfället i akt. Fånga dagen. Carpe diem…

Glöm väg 140. För allvarligt talat, hur jäkla underbart var inte genvägen? På denna slingrande väg, trång som tusan, fick jag en påminnelse om hur vacker den här ön är. Hur sagolikt utsträckt vissa delar kan vara med sina åkrar. Hur fina och ibland spännande gårdarna, husen och enstaka ruiner kan verka. Hur trollskt det är inne i skogarna.

”Jäklut vakkat” uttryckte Arne Olsson det i en av När Revyns monologer för så många år sedan. Då handlade det om att sitta i en båt och blicka in mot land. Men att som jag sitta i en bil på land, med blicken över det gotländska, så går det inte att beskriva på något annat sätt.

Den här ön är inget annat än jäklut vakkar!