Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kunde inte göra hela omgivningen rättvisa, men däremot en liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.
Jag skjutsade den förstfödde och hans jämnåriga kusin till fotbollsträningen idag. I Eskelhem. Jag gör en liten paus här, för att markera att det finns en lite märklig anledning till varför grabbarna tränade just där. Tyvärr kommer jag hålla er på halster, för det är inte det som dagens Blogg 100 ska handla om. Det får bli till en annan gång.
Nej, mellan det jag lämnade grabbarna och att jag skulle hämta dem igen gjorde jag en liten utflykt. Jag hade nämligen tänkt ta en tripp till Västergarn och se till stugan vi har där. ”Rucklet” som vi kallar den. Och den här gången visade det sig att resan dit gjorde hela… resan värd att… resa…
Visste ni att det finns en genväg mellan Eskelhem och Västergarn? Jag gjorde det i alla fall inte. Eller, jag har aldrig tidigare kört den vägen. Inte vad jag vet. Men väl i Enkelhem såg jag vägskylten ”Västergarn 8” bara en liten bit från kyrkan, och det skulle ju vara riktigt dumt att inte ta tillfället i akt. Fånga dagen. Carpe diem…
Glöm väg 140. För allvarligt talat, hur jäkla underbart var inte genvägen? På denna slingrande väg, trång som tusan, fick jag en påminnelse om hur vacker den här ön är. Hur sagolikt utsträckt vissa delar kan vara med sina åkrar. Hur fina och ibland spännande gårdarna, husen och enstaka ruiner kan verka. Hur trollskt det är inne i skogarna.
”Jäklut vakkat” uttryckte Arne Olsson det i en av När Revyns monologer för så många år sedan. Då handlade det om att sitta i en båt och blicka in mot land. Men att som jag sitta i en bil på land, med blicken över det gotländska, så går det inte att beskriva på något annat sätt.
Den här ön är inget annat än jäklut vakkar!