Jag har gått långt för att bli den jag är. Det senaste året har jag gått riktigt långt…
Idag är det lite mer än ett år sedan jag tog mina första, stapplande steg. Bokstavligen. Och jag har fortsatt gå efter det. Tjugo minuter, varje morgon, oberoende väderlek. Ja, okej. Nästan oberoende av väder…
För ett år sedan började jag med mina morgonpromenader. Efter att fått veta att mitt blodtryck var för högt och att mitt kolesterolvärde inte heller det var något att hurra för, så tog jag det överraskande beslutet att börja varje morgon med en rask promenad. Idag var det ett år sedan jag var på återbesök hos doktorn och kunde berätta att jag var igång.
Allvarligt talat, det var och är faktiskt väldigt överraskande. Visst har jag gjort ett och annat försök med att träna. Att komma i form. Att behandla min kropp som mitt tempel. Jo tjäna. Fäll ner landningshjulen och kom tillbaka på jorden. Det där med att träna har aldrig riktigt varit min grej. Inte som tonåring. Inte som medelålders gubbe.
Men när en läkare spänner ögonen i en och förklarar att något måste göras, så är det en liten motivationshöjare. När jag sedan är motionsundanflykternas mästare så fanns det bara en sak att göra. Att ta en promenad på morgonen innan jag kvicknat till och inser vad jag håller på med!
Varje morgon sedan dess har jag dragit på mig vindbrallorna, snörat på mig gympadojorna, och tagit min lilla vända. Hur långt? Det vet jag inte exakt. Jag går i tio minuter åt ett håll, vänder och går tillbaka. I Västerhejde. I Boda. I Malmö, eller Köpenhamn. Ja, var jag än vaknat har jag tagit min morgonpromenad. Såvida inte…
..jag vet att dagen innebär långa promenader. Heldag på Legoland. På pilgrimsvandring i skogarna runt Kolmården. Tre timmar på IKEA. Antalet tillfällen som det inte blivit någon promenad alls kan däremot räknas på ena handens fingrar. Som sagt, i ur och skur.
Förutom en morgon i Köpenhamn. Men hade jag gått ut i den åskskuren, och utan medhavda reservplagg, så hade chefen troligen satt mig i gruppterapi!
