Den gotländska tidningen Horisont. En satsning som är så fel, men samtidigt så rätt, i en samtid som egentligen inte rymmer den. Men… tack och lov så dimper den ner i min brevlåda. Mina sinnen njuter, och då kanske speciellt ett av dem.
Visst. Först och främst så läser jag den. Det är liksom det den är till för, det gotländska nyhetsmagasinet Horisont. Nu har den dessutom ett par år på nacken och har lyckats hålla en jämn kvalité, vad jag har kunnat se. Även om det är länge sedan jag var i den journalistiska sfären så tycker jag ändå att jag har lite koll på sånt. Och den här är bra.
Jag läser däremot inte allt. Ärligt talat, det finns nog inget som någon läser från första till sista sidan. Varför? Därför att människors smak är olika, och just därför måste vissa delar vara skittråkiga. Finessen är ju att det i så fall är skrivet för någon annan. Det som jag gärna läser, behöver å sin sida inte läsas av andra. Märkligt nog…
Horisont visar också på något viktigt inom journalistiken som ibland missas, hoppas över eller helt enkelt förbises. Nämligen förmågan att inte välja sida. Att avstå från att följa med eller gå mot strömmen, utan helt enkelt vara en fast punkt mitt i det strida. I det vilda. Jag tycker det är väldigt befriande. Det är upp till läsaren att själv bilda sig en uppfattning om vad som är rätt eller fel, och det utifrån de fakta som journalisten presenterar. Och det ställer ytterligare krav på yrkesmänniskan!
Men… det är inte journalistiken, fotot eller layouten som jag först slås av när tidningen dimper ner i brevlådan. Det är inte det glättiga omslaget, annonserna eller krönikorna (de som till skillnad från reportagen både får och ska innehålla egna åsikter). Nej, det är mer speciellt än så.
Doften! Det är doften av nytryck som slår mot mig när jag öppnar tidningen. Svagt parfymerad, något frän. Minnen från en svunnen tid på reklambyråer och redaktioner…
Allvarligt. Jag går igång och drömmer mig tillbaka. Varje gång!
