Jo, jag har faktiskt en liten, liten del i den framgångssaga som för ett kvartssekel sedan startade på Donners plats…
Inget varar för evigt. Jag vet, men det är ändå lite svårt att svälja. I helgen möttes jag av nyheten att restaurangen Donners Brunn skulle gå i graven. Inte helt oväntat, eftersom grundaren Bosse Nilsson lämnade sin gamla krog för inte så länge sedan. Jag får vara glad över att det höll i… typ 25 år! Men ändå kan jag inte låta bli att känna ett litet hugg i hjärtat nu när det definitivt är över.
Jag vet. Det låter som om jag nu ska berätta att jag i hemlighet varit delägare. Men det är faktiskt personligare än så. På ett annat sätt.
I början av 1990-talet, direkt efter lumpen, jobbade jag några år på Bertholdsson Holm Reklam. Mycket av mitt yrkesliv har faktiskt sin grund i vad jag lärde mig där, och jag hade fantastiskt roligt med att jobba åt Håkan och Lena. Jag fick lära mig grunderna inom reklam, och att jobba med de ursprungliga verktygen. Vax. Pannå. Skalpell. Ögat!
En dag skulle vi skapa en logga åt en ny krog. Namnet var spikat, och Håkan hittade ett manér vi kunde använda oss av. På den tiden använde vi bokstäver, ”gnuggisar”, som en efter en pressades över till papper. Vi hade ingen dator, så allt skedde för hand. Ögat fick avgöra om kompositionen var bra, annars åkte skalpellen fram och bokstäverna flyttades hit eller dit.
Det var inga problem att skapa texten ”Donners Brunn”. Vad som inte gick att få till var svallvågorna i ”Brunn”. Den effekten fick jag äran att skapa för hand. Med skalpellen ”suddade” jag det svarta, och med en tuschpenna fyllde jag i. Det gick inte att rita där jag suddat, så hela tiden fick jag skapa ett nytt foto av texten att jobba med. Fylla i. Sudda. Fotografera. Om och om igen tills Håkan och jag var nöjda. Ända tills jag skapat effekten av en vätskeyta där texten reflekterades och en droppe just slagit ner mitt i.
Jag tror att genom alla år det är den loggan jag har varit mest stolt över. Och då var inte ens grundidén min egen…