Det brinner i världen, och ibland med en låga så klar

Det brinner. Överallt! Ibland så brinner det små ljus också, och dem ska vi vara rädda om!

Det brinner. Överallt! Ibland så brinner det små ljus också, och dem ska vi vara rädda om!

Det brinner i Vänge. Jag hörde på radion i den sena eftermiddagstimmen att det var fullt pådrag. Samtidigt brinner det i Kanada. Jag tänker inte jämföra de två händelserna med varandra, utan snarare fundera på vad som händer i världen. För visst brinner det överallt just nu. Kanske inte med heta lågor, men katastroferna finns överallt.

Samtidigt går det inte att bortse från att i allt detta mörker, så är märkligt nog världen lite, lite ljusare än någonsin tidigare. Om jag minns rätt så har det aldrig, åtminstone i modern tid, varit så få väpnade konflikter i världen som nu. Det är en katastrof utan like för de inblandade offren, och jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig deras situation. Men det drabbar färre och färre.

Det brinner i politiken också. Det som tidigare varit otänkbart håller på att hända i USA, och en politisk vilde står på ena planhalvan för kanske världens viktigaste jobb. Här i Sverige hettar det också till, med samordnare som avgår och språkrör som hänger löst.

Det brinner i Vänge, och det brinner i världen. Hela tiden. Men inte bara på grund av kaos och våld. Ibland så brinner det också ljus. Ibland som tänds små lågor av hopp. Ibland skingras mörkret av små ljuspunkter som växer sig så starka att de bränner bort mörkret. Som i Borlänge på första maj.

Och samtidigt som media hela tiden låter oss ta del av all världens ondska, så måste vi också komma ihåg att världen trots allt blir lite bättre. Hela tiden, lite i taget. Det brinner i Vänge. Det brinner i Kanada och i Syrien, och lite varstans i världen. Men de bränderna släcks tids nog. Vissa snabbare än andra.

Det gäller bara att vi ser till att nya bränder uppstår allt mer sällan

Nära naken i guds fria natur

Konsten att bygga sin egen ringmur. Eller... ja, åtminstone en egen lite kant. I trädgården. För löven... Jag får återkomma med vad det ska bli egentligen...

Konsten att bygga sin egen ringmur. Eller… ja, åtminstone en egen lite kant. I trädgården. För löven.
Jag får återkomma med vad det ska bli egentligen…

Veckans premiär stavas ”tischa”! Eller t-tröja, eller t-shirt. Vad du nu behagar. Men för första gången i år har jag, som brukar titulera mig själv som ”en frusen själ i en frusen kropp”, klarat mig dagen igenom utan långärmad tröja, tjocktröja, hoodie, jacka eller vinteroverall. Det har helt enkelt varit varmt och skönt idag!

Lite härligt faktiskt. Och… lite ljög jag. Under morgonpromenaden hade jag faktiskt en hoodie. Och när solen väl doldes bakom trädtopparna så åkte en långärmad på. Men i övrigt har bara en kortärmad och tunn bit tyg utgjort gränsen mellan mig och naturen idag.

För ja, det har inte bara varit varmt utan också varit en ganska så självskriven dag för att vara utomhus. Jag började med att bygga en egen liten ringmur av grästovor, fortsatte med att inviga svärfars nybyggda vedbod genom att fylla den, handla lite på Biltema (ok, det var faktiskt lite inomhus), bränna upp skräp på tomten och även steka burgare på nämnda avskrädeshög. Och bygga ”ringmuren” klar.

Det har helt enkelt varit en helt okej dag. Men någon bondbränna på armarna kan jag inte se. Ännu…

Jag tror jag fått en ny idol, som den förstföddes idol idoliserade

Ibland har jag inte en aning om vad jag ska skriva för Blogg 100. Andra dagar har jag den i princip färdig i huvudet sedan tidig morgon. Och ibland… blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Egentligen hade jag en idé för kvällens text. En text och en bild som mer reflekterade min sinnesstämning för i afton, och som jag redan förberett. Men så satte jag mig ner och skummade igenom twitterflödet och hittade något viktigare.

Ja, jag såg bilden David Lagerlöf hade tagit av Tess Asplund när den började bli viral och imponerades på en gång. Ja, jag har också sett videosnutten som visar både Tess och David. Plus killen som stod snett bakom henne och blev bryskt knuffad av ”mediamänniskan” från de bruna gossarna i demonstrationståget. Jag gissar att den ”mediamänniskan” inte gått någon journalistutbildning med tanke på hans agerande.

Men hur imponerad jag än blev av såväl Tess Asplunds agerande som själva fotografiet, så trodde jag aldrig att nyheten skulle nå brittiska The Guardian eller andra tabloider. Och no way att jag trodde att Harry Potters skapare J.K. Rowling skulle notera detta i sitt twitterflöde.

Jag blev tvungen att visa det för den förstfödde såsom den Harry Potter-fanboy han är. Och jag är fortfarande impad av Tess Asplund!

Just nu är det absolut inte grönare på andra sidan!

Det hör ska föreställa en gräsklippare. Det ör det inte, utan just nu är det en stör hög med metall som har byra hjul och säger "brumm". Men någon gräsklippare är det inte!

Det hör ska föreställa en gräsklippare. Det är det inte. Just nu är det en stor hög med metall som har fyra hjul och säger ”brumm”. Men någon gräsklippare är det inte!

Alla har vi våra styrkor och svagheter. Eller hur? Jag, till exempel, är jättebra på att ordbajsa, men helt värdelös i en seriös debatt. Och om jag får säga det själv så är jag ganska så händig, men vad det gäller blanketter och byråkrati så finns det vassare knivar i lådan om man säger.

Sedan har vi en annan aspekt på tillvaron. Någon som hört talas om Murphys lag? Den om att om något kan gå åt skogen så gör det det? Eller känner ni till demogudarna? De som har en helt egen vilja och spontanitet oavsett hur mycket du än förberett ett framförande? Det finns också de som kallar det otur, men det vet jag inte om det existerar på riktigt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på, men när det gäller gräsklippare så… spelar jag i en helt egen liga. I en annan kommun. Och på fel bana!

Jag fattar egentligen inte vad jag gör för fel. Eller om det egentligen inte är jag, utan typ Murphys demogudar som rumsterar. Det skulle kunna vara Bysen också. Jag har inte riktigt undersökt den gutniska möjligheten som di sma eller just Bysen. Oavsett vad det är som härjar, så kommer inte jag och gräsklipparna som vi drar hem riktigt överens.

Den första gräsklipparen lyckades jag skära motorn på. Faktiskt. De påstår att det inte ska gå att få en motor från Briggs Stratton att skära. Men jag lyckades. Nästa maskin, av samma märke men något yngre och med elstart och större motor, segade ner sig något fruktansvärt. Den gången räckte det att byta batteri, men strax därefter tystnade den helt. Då var det elsystemet som havererade.

Lyckligtvis lyckades verkstaden fixa det, trots att jag och en kamrat försökt felsöka. Nu, för ett par veckor sedan, klippte jag vid Rucklet. När vi skulle åka hem… så dog motorn igen. Stendöd. Inte ens ett ”klick” från startmotorn hördes. Så verkstaden fick maskinen i sin ömma vårdnad igen.

Den här gången visste inte ens de vad som var fel, för mitt i deras felsökning så fungerad allt som vanligt igen. Ett litet under. Eller så föredrar gräsklipparjäkeln verkstaden framför mig. Oavsett vad felet var hämtade vi hem gräsklipparen idag. Och jag tänkte bara klippa lite, jättelite, innan jag ställde in den i skjulet. Då började klipparaggregatet spy ut rök.

Nu hoppas jag det bara var en drivrem som gav upp och slirade så det osade. Om inte, så får jag börja fundera på om vi inte ska skaffa lamm istället. För det här med att försöka köra omkring på vår tomt med en sittgräsklippare, ja det verkar ju gudarna vara emot.

Eller så är det som sagt Murphy eller Bysen som jäklas med mig…