När traditioner blir nya, och sällskapet regerar

By | | #Blogg100, Blogdump, Fritid, Gotland, Mångfald, Sociala Media
Leave a comment
På väg för att föra en tradition vidare. Mitt på Gotland.

På väg för att föra en tradition vidare. Mitt på Gotland.

Vi är på väg. Men vi ska inte så långt, bara till syrran i Roma. Traditioner är ju till för att hållas, och vid sidan om julafton har just den här kvällen seglat upp som en favorit.

Anledningen till träffen är kanske inget att hänga i julgranen precis. Ja, jag vet att jag är pretto, grinig och tvär. Men melodifestivalen är väl kanske inte min främsta tekopp. Däremot är möjligheten att träffas, över tre generationer, fantastiskt roligt. Det är till och med så det överglänser tävlingen i Globen.

Det är också extra roligt att även vi före detta exilgotlänningar kan vara med. Traditionen är äldre än den tid vi haft som boende på ön, och vi har tidigare bara varit med en endaste gång. Och det var inte ens hemma hos syrran utan hos hennes svärföräldrar. Det var då jag och den förstfödde satt uppe i svågerns pojkrum och lekte med hans Lego istället för att titta på mellon.

Nu har vi lämnat Visby, så det är bäst att jag avslutar det här inlägget. Facebook får ta över kvällens rapportering…

Min tid står under ett ständigt hot

By | | #Blogg100, Blogdump, Comic, Fritid
Leave a comment
Det finns ett direkt hop mot min personliga sfär och mot den kvalitetstid jag skulle kunna ge mig själv. Det hotet har hållit mig från exempelvis Agent Carter...

Det finns ett direkt hot mot min personliga sfär och mot den kvalitetstid jag skulle kunna ge mig själv. Det hotet har exempelvis hållit mig från Agent Carter…

Livet är flyktigt. Har ni tänkt på det? Har ni tänkt på hur mycket som fortfarande ligger oupptäckt där ute, och att vi har inte en chans att hinna med det? Inte du. Inte jag. Vi har det inom räckhåll, men vi når det inte.

Givetvis talar jag om tiden. Men inte vilken tid som helst, utan den där speciella tiden. Den som likt skuggan du ser i ögonvrån bara kan anas, men som aldrig ger sig till känna när du fixerat blicken. Tiden som försvinner mellan ”jag ska bara” och ”ett ögonblick bara”. Den där tiden som du hela tiden känner att du har kontroll över, men som… bara försvinner när du ska till och inkassera den.

Tiden. Den som aldrig räcker till. Den som vi inte har kontroll över. Tiden jag egentligen hade velat lägga på alla de fantastiska teveserierna som jag aldrig kommer få se!

Jag nåddes tidigare i kväll att ”Agent Carter” läggs ner. Efter två säsonger. Det värsta är att jag inte ens hunnit se den. Fast jag ville. Och när jag tänker efter så har jag inte heller hunnit med vare sig ”Flash” eller ”Arrow” för den delen heller. Eller ”Supergirl” för den delen, och den som känner mig borde ju veta hur mycket det svider att inse.

Det finns fler och på många sätt och vis mer skrämmande exempel. ”Game of Thrones”. ”House of Cards”. ”The Walking Dead”… fast den har jag hunnit läsa lite eftersom den började som en serietidning. Men listan över teveserier jag missat kan göras väldigt lång, för lång för att jag rimligen skulle hinna ikapp. Tyvärr…

För om sanningen ska fram så prioriterar jag lite annat. Faktiskt!

Jakten på musiken och dess leverantörer

By | | #Blogg100, Blogdump, Fritid
Leave a comment
Musik funkar på en teve också. Även om smaken kan vara varierande. Även i en familj. Och även om en app kan bidra till familjefriden. Eller stjälpa den?

Musik funkar på en teve också. Även om smaken kan vara varierande. Även i en familj. Och även om en app kan bidra till familjefriden. Eller stjälpa den?

Jo, men den här kvällen går faktiskt lite i musikens tecken. Och ni ser rätt. Jag är i soffan, bredvid min lätt eurovisionfanatiska fru. Jag satt ett tag här i tisdags också, ända tills jag valde att gå åt sidan och skriva om trädgården istället. Och nu sitter jag och… umgås med min fru medan teven skramlar.

Det här är inte kvällens första kontakt med musik. Det är det å andra sidan nästan aldrig, för det är oftast lite musik på i det wahlgrenska hemmet. Men ikväll blev det lite speciellt. Jag kunde inte vänta längre. Jag kände att jag blev tvingad att till sist skaffa ett konto på Tidal.

Tidal? För det första, vad är Tidal? Och varför måste någon ladda ner en app som kanske ingen hört talas om? Nja, nu är appen inte helt obekant för den musikfrälste. Det är en så kallad ”Spotifydödare”. En musikapp som är till för att bryta musikdominansen på streamingsidan som de senaste åren byggts upp. Artisten Jay Z köpte Tidal, lade ut sin egen, sin frus och sina polares musik exklusivt under den här streamingtjänsten för att inte tappa kontrollen över sin musik till Spotify.

Det har gått sådär. Det har till och med gått så illa att Jay Z hotat att stämma utvecklarna han köpte musiktjänsten av. Har jag hört.

Men… kanske vi kommer få se en liten förändring nu? Jay Zs fru är nämligen Beyonce, och hon har överraskande släppt en platta nyligen. En ”skiva” exklusivt så här långt på Tidal. Och det tycker jag är jäklar så irriterande!

Jag hörde ”Hold Up” på radion förra helgen. Jag erkänner att jag inte riktigt fattade vad jag just hörde, så jag har jagat låten via de laglydigare servrarna på nätet. Utan att lyckas. Bootlegs och covers har så här långt varit allt jag hittat. Så ikväll fick jag skaffa mig ett konto på Tidal, satt ”Hold Up” på repeat, och fortsatt att förundras över låten.

Hoppas den dyker upp på radion igen. Den är värd det.

När åldern tar ut sin rätt… att inte ha med saken att göra

By | | #Blogg100, Blogdump, Fritid, Hälsa
Leave a comment
Bildbeviset. Den stilige ynglingen till vänster sitter på sin första moped, medan lillebror tittar på. Som ni kan se så är det inte så länge sedan bilden togs. Jag hittade den i fotoalbumet. Längst in i garderoben. Precis bredvid filmaffischen med första "Tillbaka till framtiden"-filmen. Vad nu den hade att göra där...

Bildbeviset. Den stilige ynglingen till vänster sitter på sin första moped, medan lillebror till höger tittar på. Som ni kan se så är det inte så länge sedan bilden togs. Jag hittade den i fotoalbumet. Längst in i garderoben. Precis bredvid filmaffischen med första ”Tillbaka till framtiden”-filmen. Vad den nu hade där att göra…

Det är inte så att jag är rädd för att dö, men… är det så här det känns att bli gammal?

Okej kära läsare, bara lugn nu. Jag är inte mitt i någon nyväckt livskris. Och inte heller har jag fått några dåliga nyheter av min läkare. Det är bara det att mitt äldsta brorsbarn fyllde moppe idag. Moppe. Femton år. Som om jag skulle behöva den informationen just nu. Och han är längre än mig dessutom. Den räkan.

Det kanske handlar om en liten livskris i alla fall. Jag menar, det var ju inte så länge sedan jag själv fyllde femton. Bara typ en tio, femton år seden. Lite plus. Eller hur? Jag tillhör ju generationen som inte ville växa upp. Som spelar tevespel, läser serietidningar och har på sig luvtröja. Jag är väl som mest lika gammal som jag var när brorsbarnet föddes. För femton… år sedan.

Det är fel på min matematik tror jag.

Det är lite märkligt det här. Åren tar lite skutt då och då, och jag har flera gånger förundrats över att jag liksom glömde att bli äldre efter det att jag fyllde tjugofem. Det är ungefär så gammal jag känner mig. Eller så ung. Det är klart att jag just nu inte tänker på mina gråa hårstrån. Eller min taskiga kondis, eller ens det där lite degiga området jag har kring naveln och som inte blir mindre med åren.

Men i mitt huvud känner jag mig ungefär lika mogen, eller rättare sagt barnslig, som jag kände mig för tjugo år sedan. Jag… har liksom glömt bort att levla, uppgradera, evolvera, efter det. Med andra ord känner jag mig inte fullt så mogen som mitt körkort säger att jag borde känna mig. Tvärt om. Jag har för bövelen mer gemensamt med mina barn än vad jag har med farsgubben min.

Eller…?

Strunt samma. Grattis Herman! Gör mig en tjänst och se till att göra samma misstag som jag och farsan din gjorde när vi var i din ålder. Det är ett bra sätt att hålla sig ung på lite senare i livet.