Det är läge för…
Nä, nu har jag suttit och varit kommunikatörskonsult åt min fru i ett par timmar. Och det efter att ha jobbat extra mycket som just kommunikatör den här veckan. Och i helgen. Nu struntar jag i det här och inser att idag får vara lite av en förlorad bloggdag.
Fast… det blev ett blogginlägg ändå Ett litet ett…
Det här är också något som gör alla barn stolta. Att kunna hålla i djur. Försiktigt…
När du ska växa som människa så finns det en sak du måste känna. Om du inte gör det så… tyvärr. Du blir inte bättre. Du måste nämligen vara stolt över det du åstadkommer. Stolt över dina val. Det är stoltheten som lyfter dig!
Jag var i affären idag. Med mig hade jag den yngste, som de senaste året inte varit bekväm med att handla. Han har helt enkelt inte gillat det eller med att stå själv och tala med någon okänd. Vi har hittat en omväg kring det problemet, och på så sätt verkar vi också ha fått honom att bemästra obehaget.
Vad vi gjort? Vi har givit båda barnen egna betalkort. Egna konton där de kan sätta in och ta ut sina egna pengar. Vecko- och månadspeng har de fått i flera år. Åtminstone i perioder, för det har inte alltid fungerat om jag ska vara ärlig. De har aldrig varit nämnvärt giriga, och de har alltid fått argumentera för det de har velat ha för att vi ska köpa det. Trots det har de alltid haft en liten summa pengar hemma. Tills nu.
Som jag nämnde var jag i affären idag. Med den yngste. Idag ville han köpa en chokladbit. Trots allt, det är ju lördag när jag skriver detta. Så den yngste valde chokladkaka, tog fram sitt betalkort och skötte allt när han väl var framme hos kassörskan. Själv. Utan pappas hjälp.
För att växa som människa måste du känna stolthet över det du gör och dina val. Jag tror lillkillen växte tio centimeter idag. Minst!
Gissa vilket fönster…
Ni har hört det förut. En gång i tiden bodde vi i Vallentuna. Anneli jobbade i Uppsala, och jag på Söder i Stockholm. Det var många, många mil mellan oss.
Nu kan vi faktiskt hinna ses på lunchen. Eller… ses och ses. Just nu har jag fullt upp med Gotlands kyrkvecka, så dagarna är lite intensiva. Och långa. Men då är det ju kul att jag medan jag ändå passerar hustruns jobb, kan skicka ett SMS så hon hinner titta ut genom fönstret så vi kan slänga en kyss till varandra.
Och sedan fortsätter arbetsdagen som förut. Men vi har i alla fall haft lite, lite kvalitetstid. Nästan på tu man hand.
Det var absolut inte bättre förr!
Hoppas jag hinner skriva den här texten innan jag somnar…
Just nu spinner världen så fantastiskt fort. Jag skulle kunna skriva hela denna veckas kvot i Blogg 100 om allt det jag varit med om bara idag. Men… just nu är jag även så trött att påsarna under mina ögon är större än mina kinder.
Så vi struntar i det. Istället hänvisar jag er till min eller jobbets fb- och twittersidor och ber er kolla dem istället. För jag behöver gå och sussa. Sova. Slagga!
Är det nu jag ska börja inse att jag inte är 25 längre?