Min barndoms julgranar var inte alltid så symmetriska. Inte var de heller alltid tagna från ett tjockt lager snö. Men de var riktiga granar…
Vi hade julgran när jag var liten. En riktig julgran. En som vi följt med grannen och letat fram tillsammans i hans skog. En sån där gran som luktade skog, friskt och starkt, när vi tog in den dan före dopparedagen. Och kallt. På något sätt luktade den alltid kallt när vi fick in den. En riktig julgran till min barndoms jul.
Vi brukade alltid klä den dagen innan julafton. Det är i alla fall vad jag minns. Jag minns också att pappa alltid jobbade kvällen innan julafton, så det var upp till oss syskon och mamma att göra granen färdig. Det var alltid en kamp mellan mammas lite traditionella och strama stil, och vi ungars variant som mest gick ut på temat ”mest av allt”! Det var Carl Larsson versus Walt Disney. Men vi blev alltid nöjda efteråt, med vår riktiga julgran under min barndoms jul.
Det fanns ytterligare några aspekter med julen. Och då framförallt med julgranen som utgångspunkt. För det första var den alltid törstig. Eller så var katterna det. Oavsett vem så var det i stort sett alltid torrt i julgransfoten. Dessutom stacks alltid granbarren när jag kravlade in under grenarna för att fylla på vattnet. Sedan fanns det också plötsligt nya insekter inomhus, mitt i vintern. Framförallt under granen. De fanns där tillsammans med en halv miljard barr som trillat av grenarna. Allt under vår riktiga julgran under min barndoms jul.
Nu har jag själv barn. Eftersom de växt upp med att alltid vara bortresta över jul så kläddas alltid granen i förväg. Och eftersom vi inte skulle vara hemma så fick det bli en plastgran istället för en riktig gran. En plastgran för mina barns jular. Vi fortsatte med plastgran även efter att vi flyttat till ön, och den fick sällskap av ytterligare en gran inomhus. Barnen ville ha en gran de kunde se varje dag i vårt vardagsrum. Sedan ville de också ha en i uterummet. Det var nämligen där de hade bestämt att julafton skulle firas. En julgran i uterummet till deras barndoms julafton.
Därför har jag ikväll monterat ihop plastgranarna. För ikväll ska de kläs. En i vardagsrummet och en i uterummet. De hämtades från uthuset, och gumman bar in dem i var sin stor plastväska. Julgransfötterna håller inget vatten, och grenarna blir så fort varma inomhus att det inte märks att de ens varit ute. Medan jag satte ihop dem så kände jag hur de doftade. Av plast. Och damm. Fjolårsdamm…
Men när jag väl fått ordning på granarna så ser jag, att fast de är gjorda av plast så barrar de. Faktiskt. På golvet, under granarna, låg det en massa små plastremsor. Stora som barr. Mängder av dem…
Precis som mina riktiga granar under min barndoms jular.
