Genom skräpet definieras skithögen

Bild av tidningsartikel

Ett flertal redaktioner runt om i landet gav en doktor i ekonomi fritt spelrum att öka på sitt varumärke i veckan. Och jag tror inte för ett ögonblick på att han inte planerade att utnyttja media på just det sätt han gjorde. Enkelt och bekvämt, tyvärr… Bild av Gotlands Tidningar 25 januari i år.

”Det är någon jävla tomte som säger att Gotland är en skräpyta, och jag blir så förbannad så jag…”

Jag måste erkänna. Jag reagerade som alla andra! Instinktivt gick jag all-in såsom kränkt, medelålders gotlänning av hankön. Precis som jag ibland kan göra när ett visst parti med nazistiska rötter återigen ljuger i media. Och som jag nyligen gjort när en nyinstallerad president uttryckt ”alternativa fakta”.

”Jag blir så förbannad…” och så sväljer jag inte bara betet utan även sänke, flöte och hela spöet, båten och halva sjön på en gång. Igen. Jag har något gemensamt med såväl media som alla de som är lite för snabba med att dela och gilla på sociala medier. Utan en tanke på källkritik. Då blir vi alla lika duktiga och nyttiga idioter!

Den som inte vet vad som menas med en ”nyttig idiot” ska veta att även om tanken är god, så är det någon annan som tjänar på det du gör. Som drar nytta av att du gör dennes jobb utan att du själv förstår det. Jag lovar, jag blir allt bättre på att genomskåda detta. För varje gång jag går i fällan blir jag ännu lite klokare. Tyvärr kan jag inte kräva samma eftertanke av moster Agda, som sitter där vid sin dator och delar hej vilt om att ”straffen är för låga” och att ”alla pensionärer dör svältdöden”. Men när det kommer till media så borde någon kanske tänka efter lite…

Journalister befinner sig just nu, vill i alla fall jag påstå, vid lite av ett vägskäl. Jag har skrivit om det förut, men SVTs utrikeskommentatör och före detta USA-korre Erika Bjerström beskrev det fantastiskt bra med ”Medier förstärker Trumps budskap” på Journalistens hemsida. Vi är många som är nyttiga idioter. Vi är många som ger galenskapen alldeles för mycket tid i rampljuset. Det är dags att koppla in de professionella tankarna nu.

Om någon bryter mot lite tabun, beter sig lite galet och kryddar verkligheten lite genom att sparka in vidöppna dörrar, så blir genomslaget i media långt bättre än vad världens alla annonspengar kan köpa. Du får plötsligt uppmärksamhet. Folk lyssnar, på gott och ond, på vad du säger. Du är helt plötsligt någon! Journalister, och kanske framförallt deras ägare, måste börja genomskåda detta. För, handen på hjärtat, utan eftertanke agerar även en reporter med hjärtat tvärt emot vad de en gång lärt sig på journalisthögskolan.

Jag är kanske lite cynisk nu, men tro inte att även de dummaste uttalanden görs med en baktanke. För alla som säger något vill nå ut till en publik. I en värld där mediabruset är uppskruvat till 11:an måste du antingen skrika dig hes genom en megafon av bajs, eller dra ner byxorna för att bli uppmärksammad. Dina egna byxor eller någon annans. Det är därför en doktor i ekonomi kan få alla mediakanaler på bland annat Gotland att basunera ut sitt budskap och göra sig relevant och viktig. Bara genom att förolämpa gotlänningarna. Och värmlänningar.

Detta för att den gode doktorn presenterar ”alternativa fakta”. Och med ”alternativa fakta” menar jag klassiskt ljug. Och det bara för att få uppmärksamhet! Kanske är det dags att vi lär oss att stänga av hörselapparaten ibland?

Det är väl ändå inte döden ni talar om?

Bild på en legozombie

Först dör man. Sedan blir man en zombie… eller ruttnar man bara? Om man dör, kremeras och sedan blir en zombie, är man en typ sandstorm då?

Jag tror inte vi riktigt talat klart om döden. Eller hur?

Hoppsan! Det känns som om det blev lite dålig stämning nu. Den som läser detta kanske börjar tvivla over att fortsätta? Men fullt så tråkigt ska vi inte ha det. Det är ju så, att det bästa sättet att hylla livet är att hålla sig på god fot med liemannen. Att inte hålla honom på mer än armlängds avstånd.

Vi hade en trevlig kväll här om sistone. Jag och Anneli tillsammans med mina syskon, deras respektive samt mamma och pappa. Lite god mat, lite gott att dricka, och ett jättelass av det goda samtalet. Vi hade riktigt, riktigt trevligt och talade om allt från barndom till åld… nutid. Jag tror det var mamma som tog upp det först. Och lillasyster som tog vid direkt, nästan innan mamma hunnit tala till punkt. Och det utan att sänka humöret på någon av oss. Så lätt var det att prata om döden. Vi började tala om hur vi ska göra när någon av oss trillar av pinn. Uppdelning av släktklenoder, organdonation, och vem som önskar sig att kremeras och vem som inte vill göra det.

Jag vet inte… Vi kanske helt enkelt inte är riktigt kloka i huvudet i min familj. Det är fullt möjligt. Och i så fall så smittar det, för det verkar som om våra respektive fått en släng av det också. Nu kan man visserligen ifrågasätta deras intelligens redan från början eftersom de frivilligt gått med på att bli en del av den här familjen. Men jag tror faktiskt att de är de klokaste av oss trots allt. Allvarligt. Även min fru. Speciellt min fru!

Nej, jag tänker inte speciellt mycket på döden. Jag skulle vilja säga att det gör jag inte eftersom det ligger så långt framför mig. Att jag inte är där riktigt ännu. Men det skulle ju vara helt fel. Det dör folk och fä runt ikring mig hela tiden. En kändis där. Ett husdjur där. En släkting, en bekanting, en vän… Livet suger, för en dag dör vi. Allihop!

Kanske det är därför jag inte riktigt bekymras av döden. Kanske jag inte är rädd för den eftersom den hela tiden är närvarande. Liemannen är inte längre bort utan att han kan nå mig med sitt redskap. Hela tiden. Jag kan inte göra något åt det, jag har ingen möjlighet att påverka hans val. Eller så är jag lite för dum för att förstå allvaret i det hela.

Vi pratade också om hur var och en av oss hade träffat våra respektive. Det var, som samtalsämne, minst lika roligt. Och då hade vi som sagt riktigt kul medan vi pratade om döden.

Det roliga fortsätter. Tyvärr…

Karikatyr på Donald Trump av DonkeyHotey via flickr.com

Donald och ett populistiskt svenskt parti stod väl för de mer komiska(?) inslagen inom politiken på det nya året? Bilden kommer från Flickr.com och kontot DonkeyHotey under Creative Commons BY-SA 2.0.

Okej. Julen är över och ledigheterna likaså. Givetvis kunde jag, och kanske också världen i övrigt, vara lite mera utvilade och pigga. Vi kunde ha lite mer tålamod och lite mer förståelse. Japp. Det kunde vi. Men tydligen så snöt det sig…

Det verkar som om 2017 tog vid där 2016 slutade. På alla sätt, och ett och annat ”skämt” fortsätter att leverera. Jag har precis kikat på den blivande presidenten i USA som under sin första presskonferens efter valet betett sig allt annat än presidentlikt. Jag vet inte om jag är först med att säga detta, men en sak är säkert. Nästa presidentval har en gammal men självklar slogan för demokraterna…

”Put dignity back in the White House”

Också här hemma hade året en något lustig början. Ett visst parti valde att göra klimatet än mer politiskt. Trodde de i alla fall. Det var bara det att de snarare lyckades göra bort sig själva med att påstå att vårt statliga väderinstitut SMHI ägnar sig åt propaganda. Jag skulle vilja påstå att partiet vänder ut och in på sig själv för att vara så politiska som möjligt, men lyckas bara bli förvirrade. Som parti är det de som håller på med propaganda. SMHI däremot håller på med vetenskap.

Politiskt sett verkar världen vara på väg in i en ny istid. De politiska karikatyrerna däremot har en lysande framtid att se fram emot. Om de nu klarar av att hantera så mycket material de nu blir serverade…

Edit: Jag kan inte låta bli att i efterhand lägga till en länk till Supermiljöbloggen och deras sammanställning av roliga tweets med anledning av #SDväder. Och det har varit snöstorm över Gotland ikväll, men kanske SMHI ljuger om detta? 😉

Som stormen river öppna landskap

Det blåser, och snön yr utanför. Det finns andra stormar som även de yr runt där ute. Stormar man kan bli lite yr i mössan av...

Det blåser, och snön yr utanför. Det finns andra stormar som även de yr runt där ute. Stormar man kan bli lite yr i mössan av…

Ja, men min far avskyr den! Det har han aldrig gjort någon hemlighet av, och numera är han väldigt nöjd med att bo i en lägenhet istället för i ett hus på landet. Själv… så gillar jag den skarpt. Så jag är glad över att snön nu äntligen har kommit!

Säga vad man vill om det där vita som trillar ner från himlen emellanåt, men det är allt en liten vattendelare. Bokstavligt talat. Vad jag framförallt tänker på är att antingen så gillar du snön eller så gör du det inte. Precis som för farsgubben och mig. Nej, jag är inte heller jag så värst förtjust i att skotta snö. Så kul är det absolut inte. Men han gillar inte snön över huvud taget, medan jag tycker att den gärna får vara lite selektiv med var den hamnar. Mindre på vägen, i trädgårdsgången och där jag ställer bilen. Desto mer uppskattar jag den överallt i den övrigt i trädgården.

Det är med snön som med så mycket annat här i livet. För och emot. Precis som med debatten om flyktingarna. Där finns det också de som är för och de som är emot. Och just där ska jag dra in det här med jobbet igen. Jag vet, jag har varit lite tjatig där. Men det är trots allt jul. Eller har varit. Eller hur man nu ska ha det. Vi är ju ännu inte förbi trettonhelgen så jag tror vi kan prata om att vi är i juletid fortfarande. Så länge barnen har jullov så är det i alla fall jul i mina ögon.

Just före jul gick en massa kyrkliga samfund ihop under parollen JulUppropet. För att för barnens skull uppmana politikerna till en mer human migrationspolitik. För detta har de fått ordentligt med skit. Milt sagt. Framförallt organisationen jag jobbar för har fått ordentliga dynglass skickade åt sitt håll, och det av de mest märkliga anledningar. Den mest förvirrade, och som jag minst av allt förstår, är att i och med att man uttryckt en önskan om en ”mer human politik” skulle utmåla alla de som tycker annorlunda som ”inhumana”.

Men främst tycker några att Svenska kyrkan (de nämner sällan eller aldrig någon av de andra samfunden utan enbart Svenska kyrkan) inte ska hålla på med politik. Framförallt inte partipolitik. Och definitivt inte ha några som helst åsikter om något så politiskt laddat som flykting- eller migrationsfrågan. Sånt får inte kyrkan hålla på med. Alls! Därefter påstår helt säkert att det är därför som så många gått ur kyrkan under året som gått. Bara för att liksom understryka hur rätt de har med sitt argument att kyrkan inte ska hålla på med politik.

Jag vet. Det finns inget som är en sådan massiv vattendelare som politik. Eller kyrkan. Jag vet det, och att ens försöka blanda in något om barn och flyktingar, ja det är ju bara alldeles för mycket.

Det är mycket som stormar just nu. Inte minst vädret, och snön yr som bara den runt knuten medan jag skriver det här. Men snön är vatten. Precis som vågorna. Det kan storma hur mycket som helst, och sjön kan krumbukta riktigt ordentligt. Precis som sin frusna variant ute på åkern här bredvid. Och det är jättesvårt att hantera såväl snön som vågorna medan det blåser som mest. Det är faktiskt ingen ide att försöka ibland. Inte om du verkligen måste. Stormen lyssnar inte. Vattnet slår hårt på båda sidorna om vattendelaren.

Inte förrän stormen lagt sig slutar vågorna sitt hamrande mot vattendelaren. Och när sjön lugnat sig går det att höra igen. Inte bara rytandet som nyss dominerade, utan ljudens alla nyanser. Hur det kluckar på vardera sidan om vattendelaren. Och… hur ljudet ibland speglar den andra sidans ljud.

När stormen passerat är det nästan som om vågorna skulle… lyssna på varandra. På båda sidorna om vattendelaren.

 

Ja, för tydlighetens skull vill jag berätta att jag jobbar för Svenska kyrkan. Om nu någon inte känner till det. Jag är först och främst människa, och på den här sidan skriver jag utifrån mig själv som person. Men jag är även kommunikatör vid Visby domkyrkoförsamling. Det är mitt jobb, och en del av mitt jobb att berätta om de beslut som demokratiskt tagits i församlingen. Det är också mitt jobb att läsa om vad andra skriver om, till, för och med Svenska kyrkan. Tro mig, det är inte alltid vackert… Jag länkar inte till något här ovan, men du hittar vad biskopar, krönikörer, partier och skribenter och andra tycker om sånt som hör Svenska kyrkan till i tidningar som DN, SvD, Dagens Samhälle, Kyrkans tidning och diverse bloggar som den här samt andra som också är bloggar men som låtsas vara nyhetsförmedlare.