De faller ifrån. En efter en. Och kvar är jag…
Jag var inte riktigt beredd. Inte på det sätt jag reagerade. Eller hur mina tankar helt plötsligt tog en egen väg. Jag var inte riktigt beredd på att reagera över huvud taget. Det var ju inte så att jag kände henne personligen. Men att Carrie Fisher först får en hjärtattack och sedan går och dör? Varför påverkar det mig?
Kändisar har dött lite till och från detta år. Och året innan det. Jag kan ge mig tusan på att ännu fler kommer att dö även 2017. Det är bara så. Media kommer att skriva spaltmetrar om det. Tårdrypande bilder kommer att spridas på Facebook. Alla kommer att på något sätt påverkas. Det är bara en fråga om vilken offentlig person det handlar om och vid vilket tillfälle.
Carrie Fisher blev Prinsessan Leia med hela världen. Det är lätt att tänka att det är nörden i mig som reagerar när en av de klaraste stjärnorna från Stjärnornas Krig lämnar jordelivet för gott. Men egentligen är det inte där skon klämmer. Tror jag i alla fall, för i så fall skulle jag ha reagerat lika mycket när killen som satt inuti och styrde R2D2 dog. Eller när Leonard ”Mister Spock” Nimoy fortsatte sin resa. Eller flera andra med dem.
Jag tror att en del handlar om att jag är lite, lite äldre… Att jag också är aningen närmare döden idag än vad jag var igår. Att om Prinsessan Leia, som lyckats undgå alla blasterskott som skjutits hennes väg (eller snarare alla livets vemödor korsat Carries Fishers väg), trots allt inte lyckats undgå liemannen, vad betyder det då för mig? Att även jag kan bli gammal och dö? Att även jag till sist kommer att bli ett med allt och inget?
Japp. Så enkelt tror jag faktist att det kan vara. En dag ska jag också dö. Jag har alltid vetat det. Alla vet om det. När en person, figur eller karaktär till sist skrivs ut ur all världens manus så påminns vi om det. Speciellt när det handlar om någon som ”alltid” funnits där. Eller, som i Prinsessan Leias fall, någon som trots allt kämpat för det goda från 1978 ända till 2016.
Jag var inte beredd på att bli påmind om min egen dödlighet på självaste julafton. Jag förvånade mig själv med att reagera så mycket på en annan människas öde. En människa jag aldrig träffat. Men faktiskt så tycker jag att det är helt okej. Det är helt i sin ordning. ”May the force be with you”!
Det är inte döden som skrämmer mig. Det är vad jag gör med livet jag lever som kan göra mig orolig ibland…
