Lite tålamod och envishet kan förändra allt

Vissa saker får ta sin tid. Ibland... gäller det att låta saker och ting ha sin gång. Tids nog så kanske du når ditt mål utan att du måste gå över lik för att komma dit. Bild av Susanne Nilsson från Flickr.com under licens CC BY-SA 2.0

Vissa saker får ta sin tid. Ibland… gäller det att låta saker och ting ha sin gång. Tids nog så kanske du når ditt mål utan att du måste gå över lik för att komma dit.
Bild av Susanne Nilsson från Flickr.com under licens CC BY-SA 2.0

”Droppen som urholkar stenen” är ett väldigt gammalt uttryck. I alla fall så mycket som jag känner till. Jag tror jag först hörde, eller snarare läste, om detta i barndomen i den redan då gammla boken ”Sportens pärlor”. Det var faktiskt en riktigt rolig bok, full med anekdoter och historier om Nacka Skoglund, Mora-Nisse, GreNoLin och andra gamla sportprofiler.

Jag föreslår en rejäl liten googling här, ungdomar. Under tiden ska jag och min kombinerade hörselapparatsrullatorkäpp berätta om en droppe som verkligen fått göra skäl för namnet. Jag talar om över tjugo års nötande, gnetande, tjatande, övertalande och till sist kanske till och med bedjande. Tjugo år. Så lång tid tog det för mig att locka över mina föräldrar från den mörka sidan!

Ja ja, vi ska inte överdriva. Det handlar inte om någon exorcism eller så. Bara den personliga triumfen att få päronen att överge fönstret till förmån för frukten. Lämna det beiga för färgen. Vika av från den breda till den smala vägen. Jag talar förstås om att lämna Microsoft Windows till förmån för Apples Mac OS.

I förra veckan, under självaste Black Friday, köpte jag tillsammans med farsgubben vad som behövdes för deras första, stapplande steg in i en värld bestyckad med Macintosh. Ända sedan hemPC-revolutionen har mamma sett till att det alltid funnits en pc i föräldrahemmet. Fram till för några år sedan lyste Äpplets produkter helt med sin frånvaro. Men så lyckades de till sist ta livet av sina gamla ericssontelefoner, och vips fick jag (med lite hjälp av många, många av deras kompisar. Man blir aldrig för gammal för grupptrycket) möjligheten att driva in en iPhone som en kil mellan dem och deras tidigare elektronikhämmande livsstil.

Ikväll har jag varit över till dem och installerat den ena av datorerna. Den andra fixar vi i morgon eftersom det visade sig att den behövde uppdatera systemet. För det är inga top notch-grejer de köpt. Nej, jag har varit noggrann med att de verkligen ska få maskiner efter det behov de har, och inte efter vad jag skulle vilja leka med. Och då blir det arbetsmaskiner där användarvänligheten går före muskler. Där mobiliteten och det visuella fått dominera över hastighet och kapacitet. Kort sagt har de skaffat en skrivmaskin och en bildburk.

Nu ska jag bara sno ihop det sista så att deras datorupplevelse blir lika mild som de droppar som fått urholka stenen. Windowsstenen som så länge varit deras kvarnsten runt halsen…

Beastie Boys, Fårö och ett program på Discovery

Det här är Sudersand.  Ungefär treftto år senare. Och det är inte sanden som är vit, utan det är snö eftersom bilden är tagen i december och inte juli. Men det är i alla fall en blid från Sudersand!

Det här är Sudersand. Ungefär treftto år senare. Och det är inte sanden som är vit, utan det är snö eftersom bilden är tagen i december och inte juli. Men det är i alla fall en bild från Sudersand!

Nostalgi är en märklig sak. Du vet aldrig när den ska slå till, och du vet aldrig hur hårt den träffar. Du kan prata med en kompis och landa i det gamla partyminnesträsket. Du kan hitta ett gammalt foto när du rensar en garderob och vips är du tillbaka på mammas gata. Du vet aldrig när eller hur hårt…

Det jobbigaste är kanske när du minns dina gamla misstag. Något du sagt, gjort eller orsakat. De pinsamma ögonblicken. När du sårade någon. Eller själv blev sårad.

Det är inte det jag tänkte på igår.

Då satt jag och tittade på Discovery Channel tillsammans med min fru. Jag vet inte hur vanligt det är nu för tiden, men själva tittar vi nästan aldrig på ”tablåteve” längre. Ni vet vad jag menar med ”tablåteve”, va? Att se ett program samtidigt som det sänds. Sånt gör vi nästan aldrig nu för tiden.

Nä, vi ser de program vi vill se, när vi vill se dem och ifall de har en liten pil bredvid programtiteln. Det är då man kan se ett program på sina egna villkor. Vill jag inbilla mig i alla fall. Nu var det Discovery och ”Fast and loud” vi såg på, ett av ganska många ”vi tar en skrotbil och gör om den till ett drömåk”-program de har. Även om jag inte vet ett dugg om bilar mer än tillräckligt för att köra dem, och även om jag förstår att det mesta av dessa programs stresspåslag bara är båg, så är de ganska roliga att se trots allt.

När det gäller just ”Fast and loud” så handlar det om en verkstad som heter ”Gas Monkey”. Ett ganska kul namn, och varje gång jag ser på programmet kan jag inte låta bli att tyst nynna på en gammal låt av Beastie Boys. ”Brass monkey”. Från CD:n ”Licensed to ill”. Minns ni den? På konvolutet fanns det en flygplansstjärt som pekade rakt upp. På baksidan var nosen begravt i marken. Eller i en bergsvägg, jag minns inte sådär exakt. När jag googlar ser det ut som en bergsvägg.

”Brass monkey. Brass monkey monkey”… Jag tror det var i slutet på högstadiet. Eventuellt i början av gymnasiet. Men vi var i alla fall några kompisar som fick för oss att vi skulle paddla runt Fårö. Med start och stopp i Fårösund. Första natten sov vi i viken nedanför kyrkan, den andra och resten av nätterna på Sudersand. Det var så långt vi kom innan vi lade ner paddlingen. Istället fick vi tag på lite folköl och festade, och det var då vi lyssnade till Beastie Boys. Bland många andra ska tilläggas, men jag kan bara komma ihåg Beastie Boys just nu.

Jag minns den där resan. Det är ett litet kärt minne från den tiden, och jag hoppas fler än jag kommer ihåg den. Det var de minnena som studsade runt i huvudet när jag och hon jag älskar stängde av teven efter att ”Fast and loud” var slut. Och jag småsjöng hela vägen till sängkammaren.

”Gass monkey. Gass monkey monkey”… Ja, jag sjöng fel. Jag insåg det när jag plockade fram låten på iTunes. Min fru hade nämligen inte en aning om vad det var jag sjöng på. Hon visste heller inte vilka Beastie Boys var. Så jag spelade upp lite av ”Brass monkey”. Utan resultat. Då testade jag istället ”No sleep till Brooklyn”. Fortfarande utan tillstymmelsen till igenkänning. ”Time to get ill”? Ingenting. ”Girls”? Nix.

Till sist spelade jag upp ”Fight for your right”. Den kände hon igen!

Till hennes försvar kan jag säga att nej, hon var inte med på Fårö. Inte den där gången under andra hälften av 80-talet. Eller lyssnade på Beastie Boys ur ett par små batteridrivna högtalare kopplade till en freestyle. Det minnet är bara mitt…

”You got to fight! For your right! To paaaaaaarty!”

Destinationen måste göra en pudel snabbt

Destinationen vill höja biljettpriset för gotlänningarna. Men skälet för höjningen imponerar inte. För det fungerar inte så, utan skälet är endast pengar in i företaget.

Destinationen vill höja biljettpriset för gotlänningarna. Men skälet för höjningen imponerar inte. För det fungerar inte så, utan skälet är kanske endast mer pengar in i företaget.

”Bit inte den hand som föder dig”

Det är kanske inte ett gammalt djungelordspråk, men det är inte heller ett allt för okänt uttryck. Jag skulle vilja påstå att även om inte Destination Gotland just nu bits, så nafsar hon och det gör faktiskt förbannat ont!

Beslutet att höja priset på 24 avgångar från Visby är kanske inte mycket. Jag vill å andra sidan påstå att förklaringen från Destinationens vd Christer Bruzelius är inte heller mycket värt. Varför tror jag det? Jo, därför att deras tidigare ”satsning” med att höja priset på attraktiva avgångar inte påverkade resvanorna lika mycket som det påverkade bolagets kassa. Det handlar nämligen inte om att ”styra resandet”, utan att snarare påbörja en smyghöjning av priserna.

Dessutom, som jag ser det, handlar det om 24 söndagseftermiddagar av… 25 möjliga fram till midsommarafton?

Gotlänningarna är Gotlandstrafikens ”bread and butter”. Utan gutar, inga pengar från staten. Det är själva stommen i trafiken. Destination Gotland, och Gotlandsbolaget, har visserligen fler ingångar till kassakistan, men stödet från staten var från början en kompensation för att sänka de höga priser som en gång i tiden höll Gotland separerad från fastlandet.

Men nu handlar det tyvärr inte om att styra resenärerna. För de styrs inte som Christer Bruzelius tror. Det kommer inte att frigöras några biljetter på dessa turer. Jo, förresten. Kanske kommer det påverka några barnfamiljer som inte har råd med annat. Eller en eller annan pensionär som har svårt att få pengarna att räcka till i slutet på månaden. Som om inte dessa har tillräckligt svårt ändå.

Den här gången handlar det endast om en omotiverad prishöjning. En prishöjning som endast slår mot gotlänningar. Ingen annan. En prishöjning som endast ska förbättra Destinationens kassa. Inget annat.

Är det nu som vi gotlänningar får betala för sommarens priskrig? Är det därför som Destination Gotland nu biter den hand som föder dem?

När jag är bättre än vissa andra

Svärfar hittade den här på tomten. En röd ros. i en snödriva! Det finns faktiskt hopp. Hopp för oss alla!

Svärfar hittade den här på tomten. En röd ros. I en snödriva! Det finns faktiskt hopp. Hopp för oss alla!

Ja, jag är naiv. Och godtrogen. Samt lite av en optimist. Såklart, för vad är alternativet? Att jag skulle vara en skeptiskt, misstänksam gnällspik? Inte då. Det finns inte ens på kartan. Inte min karta!

Vet ni vad det bästa är? Det bästa är att jag faktiskt har fakta på min sida. Statistik och vetenskapliga jämförelser. Så… jag är helt enkelt rätt. Och alla gnällspikar är helt fel. Det ligger bara en googling bort, så det kan ni kolla själva.

Våldsbrotten blir färre. Inte bara i Sverige utan på flera ställen runt om i världen. Vi har också precis fått höra att kurvan för koldioxidutsläppen har börjat plana ut. Det är dessutom färre krig i världen än på väldigt länge, och färre människor lever i fattigdom. Några av sjukdomarna som plågat mänskligheten har eller håller på att försvinna, medan andra svåra åkommor nu fått mediciner som biter på dem.

På det hela taget är världen en bättre plats nu än på mycket länge. Visst finns det skit där ute. Vi har fortfarande problem med galna ledare, våld mot oskyldiga, sjukdomar och miljöproblem. Men det har blivit bättre. Faktiskt! Trots politiker som säger annat. Trots hat i såväl samhället i sig som på internet. Trots dessa människors högljudda röster som varnar för att få utlopp för allt sitt hat.

Det. Blir. Bättre!

Så trots alla rövhattar som förpestar tillvaron på Facebook och Twitter, som sprider lögner via internet och vanliga flygblad, så tänker jag fortsätta var glad. För det blir man när man är lite naiv. När man är lite godtrogen och optimistisk. Det är då man mår lite, lite bättre än gnällspikarna. Det är då du orkar älska din nästa, och det är då du orkar göra det där lilla extra som gör andra glada.

Så… vems mungipor har du lyckats vända på idag?