Bättre ha hjälm och se ut som en idiot, än vara utan och undanröja alla tvivel!
Det ni ser här bredvid är min cykelhjälm. Eller, min och min om jag ska vara ärlig. Den snodde jag från farsgubben när jag skaffade mina inlines. Men numera vågar jag påstå att det är min cykelhjälm. Se så snygg den är. Nästan repfri. Jag skulle vilja påstå att den är så nära nyskick man kan komma, och då har jag i stort sett använt den varje(!) gång jag använt min cykel. Förutom mina inlines.
Hjälmen är dock tjugo år gammal. Lite tjugo år plus! Efter så många år vågar jag verkligen påstå att farsgubben givit upp äganderätten till den. Preskriptionstiden har liksom gått ut vid det här laget. Flera gånger om till och med. Men tjugo år, det är ganska länge det. Och hjälmen är ändå så… oanvänd!
Låt oss göra ett litet tankeexperiment om mig själv, mina två lillebröder samt allas vår lillasyrra. Om vi fyra skulle förvandlas till en gammal trallvänlig tjejgrupp som Spice Girls, ja då skulle jag absolut inte vara Sporty Spice. Icke! Ja, jag skulle inte heller platsa vare som Posh, Baby, Scary eller Ginger heller. Och om sanningen ska fram har jag en ganska ansträngd relation till just denna tjejgrupp. Ett horn i sidan som bara kan växa ut när man under ett års tid båtpendlar till och från Gotland. På en båt där de enda sofforna som existerade fanns i baren. Soffor att sova på under den tiden nattfärjorna tog sex timmar och hade kombinationen N&T på skorstenen. I en bar där det även stod en nymodighet som kallades videojukebox. En nymodighet som varje halvtimme autostartade och under trettio sekunder brölade ut just nämnda grupps hit.
”Tell me what U want, what U really, really want”. Riktigt högt. Varje halvtimme. Hela. Jävla. Natten!
Men, tillbaka till jämförelsen. Den sportiga sidan hos mig har så att säga aldrig fått blomma ut riktigt. Inte under de senaste tjugo åren. Och inte heller idag. Det är kanske därför cykelhjälmen fortfarande är i mint condition. Nästan orörd. Cykling är som bekant också en sport.
Visst, nog har jag cyklat lite då och då. I somras tog jag och sönerna några turer till Kneippbyns sommarland. Och jag har åkt till Vibblehallen och handlat några gånger. Jag har alltid, och jag menar alltid, hjälm när jag cyklar! Men för ungefär ett år sedan fick jag vad jag skulle vilja kalla ett mentalt sammanbrott och tog med mig cykeln till jobbet. Inspirerad av arbetskamrater och alla uttalanden som ”nu när du bor så nära kan du ju cykla till jobbet”. Allvarligt, det hörs ju hur korkat det är. För mig! Som sagt, en idiotiskt hjärnkollaps. Så cykeln och jag fick skjuts till jobbet, för att ta oss hem på egen hand på kvällen.
Det var det värsta jag någonsin gjort tror jag! Och för att riktigt stryka under hur urbota idiotiskt detta var så hade jag precis börjat på gym också. Där uppvärmingen bestod av, *trumpetfanfar*, motionscykel. Låt mig också peta in att sträckan mellan domkyrkan i Visby och Form Visborg vid gamla P18 är en enda lång uppförsbacke. Typ världens längsta och segaste uppförsbacke. Till och med i rondellen vid Ö&B. Dessutom började det regna medan jag cyklade till gymet. Ett regn som hade fått upp ångan riktigt bra lagom tills jag skulle cykla den sista halvmilen hem efteråt.
Jag slog nog rekord i antalet svordomar per kilometer den kvällen!
Idag, torsdagen den 12 mars 2015, har jag på allvar börjat bli orolig för min mentala hälsa. Mina söners skola har haft utbildningsdag idag. Det innebar att grabbarna har varit på fritids idag. Därför fick de den fina idén att de skulle cykla hem från fritids idag. Och gissa vem som skulle hämta dem idag?
Jag är ett rikspucko. Ett rikspucko vars lår just nu börjar tappa känseln. Ett rikspucko med en rumpa som kommer tvinga mig att sova på mage inatt…
#Blogg100
