Lammlur

Det finns vissa saker jag inte förstår varför de ska behöva uppta vår tid. Inte alls!

Min fru reagerade över något i tidningen idag. Det var inte något med nyheterna. Nej, det var något hon hittade bland annonserna. I en annons från Region Gotland. En stor annons om kommande regionfullmäktige.

Men det var inte annonsens storlek hon reagerade över. Inte jag heller, för jag tycker att det är en bra idé i demokratins namn att bjuda in och redovisa de frågor som våra folkvalda ska ta ställning till. Nej, det var i stället en av frågorna som skulle tas upp. Ett medborgarförslag. Ärende nummer 18. Någon tycker att ön ska sälja ringmuren. På riktigt!

Nej, jag har ingen aning om varför. Nej, jag har ingen aning om vad för argument som förslagställaren har för detta beslut. Nej, jag har ingen som helst förståelse för något sådant!

Men det finns två saker jag vill lägga till här. För det första, varför i hela friden skulle Regionen, som faktiskt är vi medborgare, vilja släppa ansvaret för en av öns viktigaste symboler? Den är vår, gotlänningarnas, och ingen annans att värna och exploatera. Om vi, gotlänningarna, tappade kontrollen över muren så skulle den kunna användas och missbrukas för allt och ingenting. Vi skulle förlora vår rätt att välja i vilka sammanhang vi och vår symbol ska visas upp. Vi skulle förlora lite av oss själva.

För det andra… Mitt medborgarförslag är att regionen omedelbums sätter upp ett ”filter” som får begrava sånt här redan på vägen in. Jag menar, varför i hela friden ska så många människor, som avsätter sin fritid för att sköta ett av öns viktigaste jobb, behöva hantera rena dumheter? Bara för att ta upp, läsa igenom, hantera och besluta om kommer att kosta regionen åtskilliga arbetstimmar och skattekronor. En kostnad för en region som vi alla vet har ont om slantar.

Allvarligt talat… Sälja ringmuren? Jag… jag…

Nej, jag fattar inte!

Ja, jag vet att en dinosaurie inte riktigt har med den här historien att göra. Men jag hade lite svårt att hitta någon trovärdigare bild för att illustrera dagens äventyr. Så, en T-rex fick det bli. Från ett FPS…

Förändringar är dramatiska. Ibland handlar det om att anpassa sig eller dö. Ibland handlar det om att omgruppera eller stagnera. Det finns tillfällen då du måste kraftansamla för att kunna komma vidare. För att inte förtvina.

Jag ska återkomma till detta, men göra en liten och behagligare avstickare. Idag har det varit påskafton. Det blev en god sådan, där vi först hade besöka av familjen på hustruns sida, för att sedan ta en längre promenad med barnen och upptäcka nya vyer alldeles runt hörnet. Vi hade bjudit svärföräldrarna och svägerska på påsklunch hemma hos oss, med lite nubbe, sill och potatis i vanlig ordning.

Efter lunchen, när vi sagt adjö till släkten, så kom vi på att vi lovat barnen ett tur in i skogen bakom huset. Sagt och gjort, och skogen klarade vi av ganska snabbt. Ska vi vara sanningsenliga så pratar vi kanske mera om en större dunge här. En dunge som övergår i några hästhagar och ett stall med ett par boningshus.

Vi rundade allt det där, och tog oss fram genom en promenad längs ett dike. Därefter kunde vi ta raka spåret hem och det var då det hände. Medan vi varit hemifrån hade något hänt. Nu… är jag tillbaka till inledningen av denna berättelse.

Världen hade blivit svart. Mörk. Kraftlös. Eller, världen och världen. En brand i något elskåp i Västerhejde slog ut strömmen för ett hundratal fastigheter. Däribland vårt. Det betydde ingen el. Ingen värme. Ingen mat och… inget internet eller teve.

Vi svetsade oss samman som familj. Vi kavlade upp ärmarna och gjorde vad vi kunde göra som familj. Vi tog några djupa andetag, lyfte på luren och ringde… svärfar. Han fick komma och hämta oss eftersom vi inte kunde köra efter lunchens intag. Vi bjöds på våfflor och kaffe hemma hos dem, och vi fick skjuts tillbaka hem lagom när strömmen var tillbaka i Västerhejde vid 20-tiden.

Stolta kan vi säga att vi överlevde även denna dag. Som en familj!