Jag och den yngste på påskmarschen i våra egenhändiga utstyrslar skapade i sista minuten. Vit luvtröja med en grå väst utanpå. Plus en egenhändigt gjord och fasttejpad näbb. Och så jag, med ståndsmässig mustach och hög hatt stulen från den hädangångne snögubben.
Mer behövs inte om man vill ha kul. Och lite godis…
Det finns en första gång för allt. En del kan vara stora, som första kyssen, andra små som första gången du fick köra moped på vägen. Det kan vara tillsammans med någon annan (en fördel när det gäller just kyssen) eller något du delar med ingen annan än dig själv.
Idag har jag tillsammans med den yngste haft premiär. Vi var med på Visby Centrums påskvandring. Och vi var ett tuppfjät från ett rekord!
Påskmarschen var ett jippo som jag aldrig uppmärksammade medan jag bodde på ön. Inte heller efteråt som gute i exil, mer än att jag läste om detta varje år i gotlandstidningarna. Jag tror heller inte att familjen någonsin reste hit samtidigt som marschen gick, så att delta var aldrig ett alternativ medan barnen var mindre.
Sanning att säga, med tanke på att detta är tredje påsken vi bor på ön, så trodde jag heller inte att dagen någonsin skulle komma. Men den yngste bestämde sig i sista stund att han ville gå, så då fick det bli så. Det fanns liksom ingen anledning att låta bli. Jag menar, även vuxna får godis bara de klär upp sig.
Och jag tycker om godis. Jag var inte speciellt svårövertalad. Ärligt talat så ville jag uppleva detta åtminstone en gång i mitt liv, så saken var egentligen redan avgjord när sonen väl bestämt sig. Mängden människor som kommer till detta evenemang är helt enorm, och stämningen i trängseln visade sig vara på topp hela tiden. Bortsett från att jag höll på att frysa rumpan av mig innan vi började gå, men där var felet helt och hållet mitt eget.
3 965 personer gick marschen och lika många ägg delades ut. Så väldigt nära rekordet på 4 034 personer så det är nästan försumbart.
Det är nästan så jag här och nu lovar gå nästa år. Om så barnen vill eller inte…