Ge oss hopp i höst. Ge oss lite ljus!

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med "enkla" menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Är det något som driver det politiska spelet idag så är det populism. Tyvärr. För populism ger oss enkla lösningar på komplexa utmaningar. Och med ”enkla” menar man aldrig de kloka lösningarna! Bild från Pixabay.com, under licens CCO.

Finns det någon som på riktigt ser fram emot årets valrörelse? Jag menar, så där som en liten förälskelse? Eller som när man var liten och det bara var ett par dagar innan julafton? Finns det n-å-g-o-n som verkligen ser fram emot valet?

För det borde vi göra. Kanske nu mer än någonsin! I en värld som för första gången under min livstid har stora problem med framtidsförhoppningen så har det kanske aldrig varit viktigare med det politiska arbetet än just nu. Globaliseringen har skrämt vettet (jo, här är det nog ingen överdrift att säga att de har blivit helt galna) av vissa grupper av jordens befolkning. Frigörelsen från diktatorer, normer, könsroller och annat gör många i maktposition blinda och okänsliga. Tänk Syrien. Men tänk gärna även #MeToo!

Mitt i allt detta ska vi i höst gå till valurnorna. Vi ska välja dem som med raka ryggar ska visa världen att Sverige fortfarande förtjänar att vara ett av de bästa länderna i världen att leva i. Att vi är ett ljus i världens mörkret. Att svenska folket mår bra och väljer att dela med oss av vårt välstånd, om det så är genom humanitär hjälp eller handelsavtal.

Så låt också valrörelsen 2018 handla om detta. Vi behöver en valrörelse där de medmänskliga ideologierna visar vägen. Där partierna berättar om varför just de är det bästa valet för att leda landet. Partier som visar sig själva och vad de vill utan att idiotförklara sina motståndare.

Vi, det vill säga väljarna, behöver partier som för in vett och sans i samtalen. Nu mer än någonsin. För aldrig tidigare har demokratin i Sverige varit så utsatt som idag. Idag, när andra krafter motarbetar demokratin. När retoriken på nätet, i teven, på fikarasterna går ut på att ljuga, att förfalska, och att skylla på andra.

Jag vill se en valrörelse där tyngdpunkten ligger i respekt för sina medtävlande. När politikerna visar varandra respekt för varandra visar de även respekt inför sina väljare. Så som också vi borde respektera dem. För det är inget lätt jobb att styra den här skutan vidare. Inte i en värld som blir lite mörkare för varje dag som går…

..men det går. Det måste gå. Det ska gå!

Traditioner är inget värt

Tack för allt…

Det där med traditioner, vem orkar egentligen bry sig? Julafton? Midsommarstång? Födelsedagar? Är det någon som på allvar intresserar sig alls, eller håller vi igång traditionerna bara för traditionernas skull?

Ja. Eller… nej?

Okej, jag är ganska såld på traditioner. Egentligen. Jag har gett upp att det ska vara precis tyst under Kalle på julafton. Men som den svensk jag är så knyter jag min näve utan att det syns. Allt medan sönerna förvånat sitter och undrar varför vi glor på dumburken mitt på ljusan dan. Speciellt när det finns så många paket under granen som är långt mer intressanta. Och det där med i vilken ordning sillen ska ätas i förhållande till äggen/skinkan/jordgubbstårtan tycker jag inte är det viktigaste med traditionen.

Men ändå, jag är för traditioner i största allmänhet. Kanske inte på detaljnivå, men ramarna kring traditionerna kan vi ju se till at hålla på. Ändå så ger jag upp en tradition i år. Samtidigt som jag hedrar den med att upprätthålla den, fast på mitt sätt. Jag talar om #Blogg100.

Visst, jag är inte den som var med från start när Fredrik Wass började Blogg100. Jag hann dock med att vara med i några år och lagom till i år hade jag faktiskt tänkt tanken att inte vara med alls. Jag har ju en blogg som åtminstone uppdateras varje vecka *host, host* och allvarligt talat så har jag lite andra saker som jag också vill hinna med om kvällarna. Fast jag visst samtidigt att Blogg100 har gjort underverk för mitt skrivande. Så egentligen, innerst inne, så ville jag hoppa på utmaningen i år igen.

Istället hann skaparen Fredrik lägga ner den. Jo, han ställde faktiskt frågan rakt ut på Facebook om utmaningen skulle avslutas, utvecklas eller leva vidare genom någon annan. Jag tycker det är lite sorgligt, men samtidigt befriande. Och klokt! Man ska alltid vara beredd att släppa saker i tid, att inse när det gjort sitt och inte bara traggla på och låta allt förtvina och dö. Istället finns det alltid chansen att något nytt får gro istället.

Så tack för allt, Blogg100. Tack för allt, vila i frid och välkommen du nya, fräscha som lär komma i ditt ställe!

Titta snö! På sportlovet..!?

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Rent tekniskt så börjar sportlovet först nu. Om en liten stund. När söndag övergått i måndag. Sportlovets första dag. Min yngste och väldigt ironiske son har visserligen häcklat sin mor och mig ända sedan i fredags om att han har sportlov. Men även om han hela söndagen sagt att det är ”precis som en lördag” så är det ändå först på måndagen som sportlovet börjar på riktigt.

Det är dessutom vårt första, riktiga sportlov. I alla fall här på ön. Det slog mig nämligen idag, efter att ha varit ute och gått i såväl strålande sol som i snöyra, att vi inte haft ett enda sportlov med snö på backen sedan vi flyttade ner. Visst, vi var faktiskt på ön och firade sportlov 2013. Då hade det snöat, och sönerna kunde prova sina skidor ute vid Rucklet i Västergarn. Jag gick igenom bilderna jag sparat på min telefon och sedan vi blev öbor 2014 så har varje sportlov varit en grön historia. Förra året monterade till och med familjen upp en agilitybana i trädgården. Det kan måhända vara en sport, men så värst mycket till vintersport är det inte!

Men i år lever sportlovet upp till sitt namn. I år har vi snö. I år har jag fått skotta efter kvällens ordentliga snökanon från Åland. I år kom vintern lagom till vecka nio, och jag känner hur jag får ett litet sug efter att få åka miniskidor, bygga snögrottor och prova om isen håller i diken.

Det blir det inget av med det. Jag ska vara på kontoret i morgon. Jag ska jobba, och jag gissar att telefonen kommer ringa någon gång mellan tre och fyra på eftermiddagen.

Då kommer nämligen sönerna att undra vad de ska göra. För de har tråkigt. Trots att det är sportlov. Och väldigt mycket snö…

Läsglädje en lördagsmorgon

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta...

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta…

Jag gillar lördagar. Det finns många anledningar att gilla lördagsmorgnar, och en av anledningarna är min morgontidning. På lördagarna hinner jag läsa tidningen lite noggrannare, och jag kan läsa sådant jag annars kanske skulle bläddra förbi in vardagsmorgon.

Idag läste jag Linus Ehns sportkrönika ”Lek ninja worrior och rädda folkhälsan” och höll med om varje ord. Det är lättare att leka än att sporta. Och vill du inte leka så finns det andra alternativ. Linus Ehn tar även upp det jag gärna tjatar om, att varje tid har lekar som inte anses vara nyttiga i sin samtid. Lekar som anses fula och fördärvande för små barnhjärnor.

”Idag hetsas det en hel del om att dataspel och mobiler gör att barnen inte vill leka längre. Jag har aldrig köpt det där” skriver Linus Ehn och jämför tidigare hot mot barnens välbefinnande med dagens. Han har helt rätt. Och genom att blicka tillbaka ser vi hur fel vi har även nu! Jag älskar dessutom hans avslutning av krönikan, där de egentliga hoten mot barnens hälsa snarare stavas ekonomi och tillgänglighet än elektronik.

Jag gillar lördagar och min morgontidning. Jag hann nämligen också med att läsa Jenny Perssons krönika i lördagsbladet. Den läser jag ungefär lika ofta som jag läser sportsidorna, men bevisligen så händer det ibland.

Ärligt talat sparkade Jenny Persson i lördagstidningen in en dörr som var jätteöppen. I alla fall var dörren jätteöppen för mig, då den handlade om det orimliga i att skuldbelägga offren istället för att göra något åt förövaren. En jätteöppen dörr som sagt, men Jenny Persson gör helt rätt i att sparka in den igen. Och igen och igen. Det är inte förrän samhället direkt tänker på att göra något åt mobbaren istället för den mobbade, när samhället direkt vänder sig mot våldtäktsmannen istället för våldtäktsoffret, som vi kan sluta attackera dörren. Dörren är för evigt öppen när samhället, det vill säga du och jag, instinktivt skyddar offren och hanterar förövarna. Eller, som i krönikan, vi tänker utifrån ett jämlikare plan och behandlar alla lika.

Det är sånt jag hinner läsa om en lördag. Det är sånt jag hinner reflektera över. Det är sånt jag hinner skriva om. En lördagsmorgon i februari.