När vi inte är en av de som hatar

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

”När vi hamnat i ett läge där nazismen beskrivs och hanteras som en politisk åsikt vilken som helst, då händer det saker i hela samhället. Gränser förskjuts, sånt som tidigare var svårt att säga ens i slutna rum, sägs nu öppet. Alla åsikter måste ges plats överallt, även åsikter som kränker andra människor.”

Ovanstående inledde Eva Bofrides ledare ”När gränserna förflyttas” i fredagens GT. Läs den gärna, för det är den värd. Ni kan också passa på att läsa Alex Schulmans krönika ”För tre år sedan hade Hanif Bali fått sparken” i Expressen när ni ändå är igång. Det är den också värd. Kanske lite speciellt mycket, för jag trodde aldrig att jag skulle dela någon av Alex Schulmans texter. Men ja, det gjorde jag visst.

Jag har många gånger skrivit om det sluttande planet. Om att rasismen, och framförallt det rasistiska partiet som sitter i riksdagen, sakta men säkert normaliseras. Att uttryck som ”Jag är inte rasist, men…” numera inte ens uttalas utan rasismen får fritt spelrum. Nu är det till och med så illa att den som ifrågasätter uttalandet direkt anklagas för att ”spela ut rasistkortet” och anklaga andra för att vara rasister. När de egentligen ”bara vågar säga som det är”.

”När mer och mer bli okej att säga, när SD inte längre är ett extremparti på högerkanten, står Nordiska Motståndsrörelsen på tur. Plötsligt är nazism bara ett parti till höger om SD. I denna gränsförskjutning flyttas SD ännu längre in i stugvärmen trots att partiet fortfarande vilar på rasistisk grund.” Så skriver Eva Bofride längre ner i sin ledare. Detta samtidigt som polisen rustar i Göteborg inför en förväntad nazistmarch den 30 september.

Jag ser hur en historielös omgivning på nytt gräver i gropen de står i. Jag ser medmänniskor och även politiker som plockar upp det fjäskande och hatiska språk som rasisternas svans använder sig av. Jag ser hur trollens mörker tar över, och hur ljuset flämtar hos de som trots allt försöker se nyktert på samhället.

Men jag ser också hur fler och fler inser att de måste ta avstånd från hatet och de snabba lösningarnas ”mästare”. Hur fler och fler vågar lyfta blicken och fråga ”varför säger du så”. När tonårstjejer vågar stövla fram till nazisterna i Almedalen och frågar dem vad de sysslar med önskar jag att jag hade varit där och fått se det. Och applådera deras mod. När grupper som #JagÄrHär lägger en trygg filt av medkänsla över kommentarsfälten ser jag hur fler vågar ställa motfrågor. När fler och fler av dem jag känner börjar dela positiva texter på sociala medier så ler jag brett.

Nazisterna är få. Väldigt få. Rasisterna är inte många fler än dem. Men vi vanliga människor är fler. Långt fler än dessa hatare tillsammans. Vi ska bara våga visa att vi inte är en av dem, och det är något vi måste göra tillsammans!

Medan jag lämnar glädjen bakom mig

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror och hans Linda har gift sig. Och störstebror kan inte vara gladare för deras skull! Frågan är bara om vi bröder kan locka ut dem till Västerhejde? Hur svårt kan det vara?

Minstebror knöt de äktenskapliga banden i helgen. Det var känslosamt, glatt och precis så där underbart härligt hela lördagen. Jag fick till och med hålla ett tal, vilket egentligen bara var en ursäkt för att jag skulle få överlämna en liten bröllopspresent i dansk kvalitetsplast till brudparet.

Klanens yngsta generation gjorde ett fantastiskt sångframträdande dessutom, med lite extra strålglans på brudparets egna småsorkar.

Men låt oss hålla kvar tanken där på den lite yngre generationen. De som kommer härnäst. Barnen som ska få en stabil grund att stå på innan de till sist tar över efter oss. Arvingarna!

Bröllopet var förhoppningsvis den tidsmässiga kulmen på en lite hektisk sensommar för min egen del. Jag har närt en liten förhoppning om att kunna samla ihop mina resurser och framöver kunna balansera privatlivet med yrkeslivet. Det kommer att behövas, inte minst med tanke på vad jag hör ryktas om. Vad jag läser mig till. Och vad jag framförallt saknar i informationsflödet.

Det är barnen jag tänker på. Barnen i Västerhejde skola. Där fyra årskullar nu bussas till Visby varje dag medan skolan byggs om, renoveras och byggs ut. För det är ju jättebra med en uppryckning av skolans lokaler. Jag hoppas verkligen att det blir bra. Jag vill att det blir bra.

Jag vill framförallt att barnen i vinter kommer tillbaka till en skola som har plats för dem. Jag hoppas på friska lokaler. Jag hoppas på utrymme för skolarbete. Jag hoppas på utrymmen för en pedagogisk verksamhet även efter skoldagen. En verksamhet som inte måste bedrivas i korridorer. Eller i de klassrum som är anpassade för skolarbete. Jag hoppas det kommer finnas lokaler där barnen får lära sig att samarbeta, att komma överens, att lösa problem och att kunna röra sig i leken.

Kort sagt så vill jag att barnen får en meningsfull fritidsaktivitet. För det ska gudarna veta att sedan Regionen övergav fritidslokalen Muntes Villa i Vibble så har jag fått se hur pedagoger tvingats bli korridorsvakter snarare än just pedagoger.

Och det betalat jag sannerligen inte Regionen för. Varken i skattepengar eller fritidsavgift!

Att besöka Paris, och hoppa över Paris

Tid och timing är allt. Nästan! Det gäller också att veta vad du vill göra, och vad du ska prioritera. Ibland... är inte valet allt för svårt! Fotot är taget av min fru Anneli Wahlgren. Jag fick låna den till denna text.

Tid och timing är allt. Nästan! Det gäller också att veta vad du vill göra, och vad du ska prioritera. Ibland… är inte valet allt för svårt!
Fotot är taget av min fru, Anneli Wahlgren. Jag fick låna den till denna text för vi tyckte båda att den passade.

Jag satt på jobbet här om veckan och var lite småkaxig. Jag fånade mig, för i veckan som gick så var vi i Paris, och jag kunde inte låta bli att skämta lite inför resan om att vi knappast skulle se klassikerna som Eiffeltornet och Louvren. Vi skulle ju till Disneyland Paris, och inte Paris Centrum. Eftersom jag heller inte är så mycket för att resa, så hävdade jag att ”det finns alltid Google Earth”.

Ja jäklar vad rätt jag fick! För Disneyland Paris är ett resmål som du inte betar av på en dag. Eller två. Inte ens tre dagar räcker till allt du vill göra, och då blir det till att kompromissa. En gammal stålkonstruktion som du sett på bild och i filmer hur många gånger som helst, eller plocka fram barnet i dig och njuta av åkturen? Bokstavligen?

Vi valde det sista. Vi hade från början valt en resa med barnen för att se något vi aldrig tidigare sett, och vi fick det i kubik. Och lite till. Bredvid Disneyland Paris ligger dessutom Walt Disney Studios vilket bara det skulle räcka för en tvådagars vistelse. Minst!

Båda anläggningarna är gigantiska. Vi hann faktiskt inte vandra runt över hela områdena, och var inte ens nära med att hinna åka alla attraktionerna eller se alla sevärdheter. Visst åkte vi några kassa banor, och såg några usla visningar, men andra var helt enkelt fantastiska. Vi klev upp klockan sju varje morgon och var i parkerna från 8 på morgonen till nio på kvällen. Vi stod i timslånga köer, grälade om var vi skulle käka, skrattade och förundrades över vad vi fick se och uppleva, och stöp i säng efter att ha avslutat kvällen i butikerna i Disney Village. Som bland annat hade en officiell Lego Store!

Och ska jag nämna bara en grej specifikt i parkerna så är det avslutningen på kvällarna, projicerad på disneyslottet med fyrverkerier och pyroteknik. Den är värd att vänta på!

Vi hade tre dagar och fyra nätter i Paris. Vi såg inte skymten av Paris. Vi hade helt enkelt för roligt för det!

Nyttan av ett Sveriges ”tvibo”

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar? Bilden kommer från en scen i filmen "Frankenstein" (1931), regisserad av James Whale.

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar?
Bilden kommer från en scen i filmen ”Frankenstein” (1931), regisserad av James Whale.

Jag stack ut hakan lite idag. När man gör det på sociala medier får man räkna med att få mothugg, och så även denna gång. Men det satte samtidigt igång en annan, parallell tanke hos mig. En tanke om rättssäkerhet.

Om jag förstod Wikipedia rätt, så infördes begreppet ”kyrkofrid” av Birger Jarl på 1200-talet. Magnus Ladulås såg sedan till att det verkligen blev till en lag. För den som inte känner till det (och inte orkar klicka på länken jag just gav er) så handlade kyrkofriden om att ingen fick lov att attackeras eller tillfångatas i kyrkan. Det var ett ”tvibo” som vi sade när jag var liten. En säker plats.

Ska alla gamla traditioner behållas? Ska alla brott ha en ”pausknapp” beroende på var man befinner sig? Det var några av frågorna som ställdes till mig i tråden som följde på facebook. Frågor som jag inte kan svara på, för jag har inte kunskapen om vad som ska bevaras eller hur brott ska graderas.

Men så slog mig tanken… när det gäller kyrkofriden, kan det inte ha varit en reaktion på sin tid? Ett försök att tvinga fram lite eftertanke. Att skapa en möjlighet till en rättvis utgång i en svår situation? Helt enkelt ett första försök att skapa ett rättssäkert samhälle?

1200-talets Sverige var nog inte ett drömsamhälle. Jag tror nog att den som skrek högst, var starkast och kunde få folk med sig, också kunde skapa uppbåd som helt enkelt kunde ta lagen (och mycket annat) i egna händer. Jag tror att en tanke med en fristad, ett ”tvibo”, var att skapa ett tillfälle för eftertanke. Jag tror att i ett samhälle som 1200-talets Sverige, så var prästerna de som hade lite mer kunskap. Åtminstone ibland. Att prästerna visste att lyssna, medla och ställa den där viktiga frågan ”varför?” när någon kom med ett påstående.

Eftertanke. Reflektion. Lyssnande

I ett rättsosäkert Sverige fyllde säkert en fristad en nyttig funktion. Jag tror vi kanske behöver fler fristäder idag också.