Category Archives: Media

Den här veckan har vi fått lära oss något nytt om något väldigt gammalt. Och vi har fått ett nytt begrepp, #metoo. 

Jag är uppväxt under en annan tid. Precis som min pappa. När jag var barn fanns det uttryck och sociala koder jag fick lära mig, medvetet eller omedvetet, och samma fick min far lära sig. Ändå var vår uppväxt så olika. Så… annorlunda!

Jag pratade med min förstfödde idag. Med min fars barnbarn. Om #metoo och vad det innebär och lite också vad det utvecklats till. Just nu pågår lite av en häxjakt på de som gjort fel, på syndarna. Det är väldigt mycket peka finger, fördömelse, ja rent av hat ibland. Jag försökte påminna sonen, och mig själv, om vad det egentligen handlar om.

För jakten på de skyldiga skymmer för stunden de underliggande orsakerna till varför världen just nu exploderat i ett #metoo. Orsaken till orättvisorna! Maktpositionerna! Mobbingen!

Jag vill tro att #metoo kommer att göra världen lite, lite bättre. Vad som händer just nu är att fördämningarna brister. Det kokar över. Det rasar och det brinner upp. Just nu får vi läsa spaltmetrar om ”hur” och ”vad”. Hur någon gjort eller vad denne gjort. Snart nog, och jag tror det redan börjat, får vi veta ”varför”. Varför den eller den gjorde så. Ångern. Skammen.

Det kommer dröja lite, men tids nog kommer vi kanske till det viktigaste som i sin tur kan starta den verkliga förändringen. För problemet ligger hos oss allihopa. I de sociala koder och uttryck som vi haft med oss sedan barnsben. Som vi fått med oss och som vi för vidare.

Jag är redan körd. Min pappa är redan körd. Vi har växt upp med det som just nu lagat till grund för #metoo och har lärt oss blunda. Vi har lärt oss att det har tillhört spelets regler. Men inte längre. Vi har fått våra ögon uppspärrade och vi är tvungna att lära oss på nytt. Självklart kommer vi göra fel igen och igen, men vi får lära oss hur vi ska bete oss. Vad som är rätt och vad som är fel. Det måste vi lära oss om vi så vill eller inte. Det ska vi lära oss!

Men mina barn, våra barn, växer upp här och nu. För deras del är det som just nu pågår en del av deras uppväxt, en del av deras lärande som unga individer. De kommer inte behöva göra någon omstart och programmera om de uttryck och sociala koder de fått lära sig.

Men som pappa till mina barn är det min uppgift att se till att koderna de lär sig blir rätt från början. Idag!

Bilden kommer från svenska Wikipedia och den text om nazism som finns där. På bilden syns judar som tvingas bära en davidstjärna i samband med Kristallnatten 10 november 1938.

”När vi hamnat i ett läge där nazismen beskrivs och hanteras som en politisk åsikt vilken som helst, då händer det saker i hela samhället. Gränser förskjuts, sånt som tidigare var svårt att säga ens i slutna rum, sägs nu öppet. Alla åsikter måste ges plats överallt, även åsikter som kränker andra människor.”

Ovanstående inledde Eva Bofrides ledare ”När gränserna förflyttas” i fredagens GT. Läs den gärna, för det är den värd. Ni kan också passa på att läsa Alex Schulmans krönika ”För tre år sedan hade Hanif Bali fått sparken” i Expressen när ni ändå är igång. Det är den också värd. Kanske lite speciellt mycket, för jag trodde aldrig att jag skulle dela någon av Alex Schulmans texter. Men ja, det gjorde jag visst.

Jag har många gånger skrivit om det sluttande planet. Om att rasismen, och framförallt det rasistiska partiet som sitter i riksdagen, sakta men säkert normaliseras. Att uttryck som ”Jag är inte rasist, men…” numera inte ens uttalas utan rasismen får fritt spelrum. Nu är det till och med så illa att den som ifrågasätter uttalandet direkt anklagas för att ”spela ut rasistkortet” och anklaga andra för att vara rasister. När de egentligen ”bara vågar säga som det är”.

”När mer och mer bli okej att säga, när SD inte längre är ett extremparti på högerkanten, står Nordiska Motståndsrörelsen på tur. Plötsligt är nazism bara ett parti till höger om SD. I denna gränsförskjutning flyttas SD ännu längre in i stugvärmen trots att partiet fortfarande vilar på rasistisk grund.” Så skriver Eva Bofride längre ner i sin ledare. Detta samtidigt som polisen rustar i Göteborg inför en förväntad nazistmarch den 30 september.

Jag ser hur en historielös omgivning på nytt gräver i gropen de står i. Jag ser medmänniskor och även politiker som plockar upp det fjäskande och hatiska språk som rasisternas svans använder sig av. Jag ser hur trollens mörker tar över, och hur ljuset flämtar hos de som trots allt försöker se nyktert på samhället.

Men jag ser också hur fler och fler inser att de måste ta avstånd från hatet och de snabba lösningarnas ”mästare”. Hur fler och fler vågar lyfta blicken och fråga ”varför säger du så”. När tonårstjejer vågar stövla fram till nazisterna i Almedalen och frågar dem vad de sysslar med önskar jag att jag hade varit där och fått se det. Och applådera deras mod. När grupper som #JagÄrHär lägger en trygg filt av medkänsla över kommentarsfälten ser jag hur fler vågar ställa motfrågor. När fler och fler av dem jag känner börjar dela positiva texter på sociala medier så ler jag brett.

Nazisterna är få. Väldigt få. Rasisterna är inte många fler än dem. Men vi vanliga människor är fler. Långt fler än dessa hatare tillsammans. Vi ska bara våga visa att vi inte är en av dem, och det är något vi måste göra tillsammans!